2013 års tio bästa filmer — the remake

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Ida
Det är Polen, det är svart-vitt, det är 60-tal. Och ändå tyckte jag mycket om nunnenovisen Idas resa i sökandet efter vad som hänt hennes föräldrar under andra världskriget. Ibland händer det!

“Do you have sinful thoughts sometimes?”

9. Återträffen (NY)
Trots att jag inte är riktigt säker på att jag och Anna Odell kommer särskilt bra överens var Återträffen ändå ett intressant filmiskt och berättande experiment. Vem vill bli kallad för mobbare?

2013 års tio bästa filmer

Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.

Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?

The Damned United (2009)

United-laget som gällde i engelsk fotboll under 70-talet var inte Man-U, utan L-U, det vill säga Leeds United. Anförda av den legendariske Don Revie hade laget vunnit snart sagt allt som gick att vinna, så det var ganska stora skor som skulle fyllas när Revie gick vidare som tränare för det brittiska landslaget.

Mig äger ingen (2013)

Malmö avslutade sina Filmdagar med en, surprise, surprise, biografifilm! Eventet invigdes med en problemfylld jazzsångerska plus två Formel 1-förare och avslutades alltså med lite klassisk svensk arbetarångest.

Mig äger ingen bygger förstås på Åsa Linderborgs självbiografi med samma namn, även om flickan i filmen tydligen ska kallas för ”Lisa”. När Lisa är fem år drar mamma Tanja hemifrån eftersom hon har träffat en annan och det blir pappa Hasse som i sann Kramer vs. Kramer-anda får dra hela familjelasset. Nu finns i och för sig mamma fortfarande kvar i samma stad, men Lisa föredrar att bo hos sin pappa.

En hederlig historia?

Det har blivit många biografifilmer, biopics, på sista tiden. Det kändes som att det kryllade av dem på Malmö filmdagar, så därför var det kanske inte så konstigt att de även letade sig in i filmspanarnas tema. Vad som däremot kanske var lite oväntat var att temat föreslogs av Henke, som enligt egen uppgift egentligen inte är särskilt förtjust i genren.

Det är däremot jag, så för min del handlade problemet snarare om att välja. Skulle man ta en traditionell från-ax-till-limpa-film som hyllar ett enskilt människoöde, typ Gandhi, The Aviator eller Pollock? En film som fokuserar mer på psykologi och att teckna en kulturhistoria, typ Monica Z eller The Young Victoria? Eller något som avviker ganska radikalt från den traditionella biopic-mallen (hej, Rush), typ Grizzly Man?

Diana (2013)

En enda gång i mitt liv har jag varit på en riktig safari, i Kenya. För både turister och chaufförer/guider var det förstås en enda sak som gilldes när det gällde vilka djur man kunde stryka från AttSe-listan (vilken var betydligt kortare än den som nu innehåller alla filmer som verkar värda att se): Big Five. Det vill säga elefant, leopard, lejon, noshörning och kapbuffel.

Att vi skulle få se några leoparder var det förstås inte tal om. Av lejon och elefanter gick det tretton (minst) på dussinet. Det riktigt prestigefyllda bytet blev därför reservatets fåtaliga noshörningar som tack vare tjuvjakt hade blivit deprimerande fåtaliga.