Musikalvecka: A Chorus Line (1985)

Turn! Kick! Pivot! Step! Vad är det som händer? Har en stenhård drill sergeant intagit scenen och reducerar unga rekryter till tårar genom att kalla dem för ”maggots”? Nej, nej, det är bara audition för demonkoreografen Zach och kön ringlar sig långt ut på Broadway. Vi i publiken får bara acceptera att Zachs produktioner måste vara framgångsrika och eftertraktade eftersom många tycks vara beredda att göra nästan vad som helst för att få vara en av de utvalda.

X4: Jurassic Park (1993-2015)

Åsynen av den där färdigbyggda dinosaurieparken i Jurassic World (samt det övergivna besökscentret icke att förglömma) ledde föga förvånande till en obönhörlig längtan att återbesöka de tidigare delarna i Jurassic-serien. Originalet från 1993 lämnades faktiskt därhän vid denna omtitt – jag känner att jag sett Jurassic Park så pass många gånger att jag är säker på dess stadigvarande kvalitet.

Musikalvecka: Dr Dolittle (1967)

Även om författaren själv kanske inte höll med om det är det fullt möjligt att se Tolkiens Lord of the Rings-trilogi som ett sätt att bearbeta andra världskrigets trauma, bland annat genom att i alla fall inledningsvis återkalla en förlorad men idyllisk värld. En ultrabrittisk sådan där hober är mildsinta, matglada och helst håller sig till sin egen bakgård.

Cry Freedom (1987)

Med tanke på nattens event, en film som blev nominerad för bästa manliga biroll, bästa score och bästa låt när det begav sig vid den 60:e Oscarsgalan. Och så regisserad av den nyligen bortgångne Attenborough, förstås.

***

Missnöjet och oron jäser i apartheidens Sydafrika. Arbetet med att skapa ett mer jämlikt samhälle går alldeles för långsamt för vissa krafter. Vita liberala, bland dem tidningsredaktören Donald Wood, ser med olust på vad de bedömer vara en farlig väg som innehåller lika mycket rasism och hat som den härskande klassen dittills uppvisat.

The Great Escape (1963)

När det ena kända namnet efter det andra paraderar över duken inser jag att det finns en klar poäng med förtexter. De feta, röda bokstäverna som basunerar ut Steve McQueen, Donald Pleasence, Richard Attenborough och deras kompisar gör att jag redan i detta tidiga skede av filmen känner ett litet kviller av förväntan.

Men det måste förstås erkännas att den känslan inte är helt kontext-lös. The Great Escape är en av de där klassikerna som man inte bara hört talas om, utan också sett återskapad i både leranimationer och TV-serier (bland annat Simpsons-avsnittet ”A Streetcar Named Marge”). Och var det bara jag som funderade på om Stephen King och Frank Darabont kunde ha fått den tydliga bilden av alkohol som frambringare av åtminstone en illusionen av frihet i The Shawshank Redemption från scenerna med det potatisunderstödda fjärde juli-firandet?

Gandhi (1982)

Vad har en indisk gubbe, en tvärhand hög, gemensamt med Vera Drake, Freddy Heflin, Zebulon Macahan och Mike Wazowski? Än så länge ingenting, men efter att ha tittat igenom 199 minuter nutidshistorisk film kan jag inte annat än tycka att om det är någon som har förtjänat utmärkelsen Månadens filmsnällis hos Fiffis Filmtajm, så är det Mohandas Karamchand Gandhi. Spelad så hjärtinnerligt genomgod av Sir Ben Kingsley räcker det med att han ler sitt blida leende under den präktiga mustaschen för att man ska känna att det borde finnas hopp för världen.