You are currently browsing the tag archive for the ‘Reklam’ tag.
Är du en av de där människorna som kallt lägger på i örat på telefonförsäljare? Eller en som så vänligt som möjligt säger ”jag är inte intresserad” det antal gånger som krävs för att hen ska ge upp? Själv tillhör jag den senare kategorin (jag kan inte med annat), men lägger alltid på med en känsla av lättnad över att det inte är jag som sitter och ska försöka ringa upp ett visst antal motvilliga ”kunder” per timme.
Var 1989 ett ovanligt bra svenskt år för komediserier? Eftersom jag själv har superdålig koll på årtal och enbart går på magkänsla skulle jag ha gissat att jag först såg snällisserien En himla många program för att ett par år senare byta upp mig till den lite mer vågade Lorry. Men de hade premiär samma år och på samma kanal (SVT1).
Efter den senaste titten på höjdar-(heh…)filmen Airplane! började jag läsa på lite om bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. Jag upptäckte då att de innan flygfilmen haft ett projekt tillsammans med John Landis, vilket vuxit ur deras college-teatergrupp Kentucky Fried Theatre. Häpp, Kentucky Fried Movie!
Roger är en vanlig svennesnubbe som bor i Farsta med flickvännen Anna, vilken fyller deras gemensamma lägenhet med Hello Kitty-dockor. Det som möjligen skiljer honom från gemene man är att han av någon anledning fått för sig att han inte vill använda den Europa-omspännande Metron för att ta sig till och från jobbet.
alt. titel: Mördartomaterna kommer tillbaka
Det har gått flera år sedan Det Stora Tomatkriget och mänskligheten har börjat glömma. Nog för att man fortfarande serverar pizza med hallonsylt och chokladsås snarare än tomatdito, men särskilt ungdomar har börjat smuggla tomater i tron att det är en oskyldig sysselsättning.
Hur osannolikt det än ibland kan verka går faktiskt livet vidare, även under ett månadslångt Halloweentema. Det har satt sina avtryck här på bloggen i form av porrsurfande Jersey-bor och biopics-tema. Men det trevliga med ett nätverk som Filmspanarna är att man inte bara kan delta i den virtuella gemenskapen, utan också får möjlighet att hitta på saker man annars aldrig skulle kommit på tanken att göra.
Därför befann jag mig en oktoberlördag i Uppsala för att bevista stadens kortfilmsfestival, den 32:a i ordningen. Jag är inte särskilt välbekant med kortfilmer som fenomen, vet egentligen bara att de är korta (duh…). Som vanligt är det en viss känsla med att klämma sig ned i en (den här gången relativt hård, courtesy of Slottsbiografen och Regina) biofåtölj för att i princip helt renons på förväntningar och förutfattade meningar ta del av en film.
”A picture can win or loose a war.” Bilden som skulle komma att vinna andra världskriget för USA:s räkning (i alla fall fanns det många som ivrigt hoppades det) var flaggresningen på berget Suribachi på vulkanön Iwo Jima. Strunt samma att slaget om ön var långt ifrån över när bilden togs. Strunt samma att männen som råkade vara med på just den bilden inte kände sig helt bekväma med att kallas ”hjältar” och få representera alla soldater för ett amerikanskt folk som börjat tvivla på att kriget i Stilla havet någonsin skulle ta slut.
Flags of Our Fathers bygger på boken som Joe Bradleys son skrev om sin far och de andra soldaterna som porträtterades på Joe Rosenthals Pulitzer-vinnande foto. Sjukvårdaren Bradley talade aldrig om sina krigsupplevelser med sin familj och boken blir ett sätt för sonen att försöka komma underfund med vad som egentligen hände, på Iwo Jima och på amerikansk mark efter flaggresningen, men också med de män som överlevde det hela.
Den perfekta familjen: pappa och sonen är och gungar i Vasaparken en lördagsförmiddag, mamma och dottern är hemma och bakar i den ljusa och rymliga lägenheten. Föräldrarna är bägge framgångsrika och yrkesarbetande (trodde någon något annat, med en lägenhet i Vasastan?) och barnen går på urbant Montessoridagis. Mån om jämställdhet och vardagspussel regleras vardagen av excelscheman, där även den polska städerskan har sin plats.
