AviatorJag undrar just vad Donald Bartlett och James Steele tyckte om sin förläggares försäljningsknep. De är välkända och respekterade journalister och författare vars bok om Howard Hughes gavs ut första gången redan 1979. Men den nyutgåva som jag har i bokhyllan marknadsförs med taglinen ”The life that inspired the major motion picture”. Märk väl ”the life”, inte ”the book”.

Scorseses film fokuserar på den period i Hughes liv som av Bartlett och Steele klaras av på drygt 100 av totalt 600 sidor. Alltså inte särdeles intressant i det stora hela om man ska gå efter deras omdöme. Lyckligtvis gör inte Scorsese (eller kanske snarare manusförfattaren John Logan) den bedömningen.

Trots att Howard Hughes gav sig på många andra branscher var han i den breda allmänhetens ögon intimt förknippad med flygning och det var under den här perioden som det ryktet grundlades. Han inte bara gjorde filmer om flygning (Hell’s Angels), utan satte rekord efter rekord både när det gällde att flyga snabbt och flyga långt samt byggde gärna sina egna plan.

Det sista kanske han borde ha hållit sig ifrån, eller åtminstone inte försökt att sälja dem till en krigande försvarsmakt som faktiskt ville ha ut något för sina dollars. Hughes lättsinne när det kom till att producera något som inte bara skulle hålla en god kvalitet utan också någon gång bli klart lämnade honom öppen för attacker.

Men Hughes flög inte bara bokstavligt talat högt utan också bildligt. Särskilt bekväm med att frottera sig med Hollywoodmoguler och undersköna skådespelerskor kan man fundera på om han någonsin blev, men han rörde sig icke desto mindre i den mest glamorösa av kretsar under större delen av det glada 30-talet.

Scorsese har med liv och lust sugit tag i och klämt ur den visuella tandkrämstuben till sista klicken. The Aviator är en enastående vacker film, oavsett om kameran panorerar över kromglänsande flygplanskroppar eller spektakulära Hollywoodfester. Knivskarpt och färgsprakande på ett sådant sätt att man aldrig tröttnar på den olidliga spänningen huruvida just den här flygande mackapären ska få tillräckligt med luft under vingarna.

För en gångs skull fastnar jag också betydligt mer för soundtracket än scoret i en film, trots att det sistnämnda är signerat Howard Shore. Balansen mellan genuina örhängen med Harry James och The Ink Spots, örhängen som framförs i ny version av exempelvis Rufus Wainwright och klassisk musik är perfekt avvägd till den undersköna bildkavalkaden. Särskilt Bachs mullrande Toccata och fuga i d-moll som ackompanjerar testflygningen av spaningsplanet X-11 är en glimrande scen; en hönsäggsstor och champagnefärgad diamant i Scorseses filmkrona.

Bilderna backas upp av en solid ensemble där priset, eller i alla fall guldstatyetten, togs av Cate Blanchett för sin porträttering av Katherine Hepburn. Men Leonardo DiCaprio står henne inte långt efter och uppvisar både den sorglösa djärvhet, det allvar och samtidigt den bottenlösa osäkerhet som tycks ha utgjort Hughes excentriska uppenbarelse. Kryddat med lite psykisk ohälsa.

Och det är väl i just det fallet som min invändning till filmen ligger. En i och för sig inkonsekvent sådan, eftersom man ju alltid kan diskutera hur ”sanna” den här typen av filmer är. Det förändrade händelseförloppet kring Hughes första sammanbrott måste inte nödvändigtvis vara en större lögn än filmens påståenden om hans briljans när det gällde flygplanskonstruktion. Jag kan också förstå att det måste ha varit lockade att ge filmpubliken en försmak av den galne eremiten som sedermera blev nationalhjältens mörka spegelbild. Men faktum kvarstår: The Aviator tar sig rätt stora kronologiska friheter.

Howard Hughes första psykiska sammanbrott ägde rum innan testflygningen och kraschen av X-11 och tog sig betydligt mindre extrema uttryck än vad raden av urinfyllda mjölkflaskor ger vid handen. Och nog för att han gjorde stor show av sina förhör, men det handlade alltså inte om att han sprang förbi en dusch och en rakhyvel mellan sitt eremitrum och rättssalen.

Men dramaturgiskt fungerar det förstås och man kan inte mer än hjälplöst se på medan Hughes kämpar ett på förhand förlorat slag mot sina sjukdomsdemoner, oavsett hur många segrar han vinner i verkligheten. Är man obekant med Hughes historia kan slutscenen, där han agent Cooper-likt fixerar sin spegelbild och mumlar ”The way of the future”, kanske kännas hoppingivande. Men jag misstänker att Scorsese kallt räknar med att de allra flesta vet vartåt det barkar för Howard – framtiden är mörk; det blir aldrig bättre än så här.