The Aviator (2004)

AviatorJag undrar just vad Donald Bartlett och James Steele tyckte om sin förläggares försäljningsknep. De är välkända och respekterade journalister och författare vars bok om Howard Hughes gavs ut första gången redan 1979. Men den nyutgåva som jag har i bokhyllan marknadsförs med taglinen ”The life that inspired the major motion picture”. Märk väl ”the life”, inte ”the book”.

Scorseses film fokuserar på den period i Hughes liv som av Bartlett och Steele klaras av på drygt 100 av totalt 600 sidor. Alltså inte särdeles intressant i det stora hela om man ska gå efter deras omdöme. Lyckligtvis gör inte Scorsese (eller kanske snarare manusförfattaren John Logan) den bedömningen.

Trots att Howard Hughes gav sig på många andra branscher var han i den breda allmänhetens ögon intimt förknippad med flygning och det var under den här perioden som det ryktet grundlades. Han inte bara gjorde filmer om flygning (Hell’s Angels), utan satte rekord efter rekord både när det gällde att flyga snabbt och flyga långt samt byggde gärna sina egna plan.

Det sista kanske han borde ha hållit sig ifrån, eller åtminstone inte försökt att sälja dem till en krigande försvarsmakt som faktiskt ville ha ut något för sina dollars. Hughes lättsinne när det kom till att producera något som inte bara skulle hålla en god kvalitet utan också någon gång bli klart lämnade honom öppen för attacker.

Men Hughes flög inte bara bokstavligt talat högt utan också bildligt. Särskilt bekväm med att frottera sig med Hollywoodmoguler och undersköna skådespelerskor kan man fundera på om han någonsin blev, men han rörde sig icke desto mindre i den mest glamorösa av kretsar under större delen av det glada 30-talet.

Scorsese har med liv och lust sugit tag i och klämt ur den visuella tandkrämstuben till sista klicken. The Aviator är en enastående vacker film, oavsett om kameran panorerar över kromglänsande flygplanskroppar eller spektakulära Hollywoodfester. Knivskarpt och färgsprakande på ett sådant sätt att man aldrig tröttnar på den olidliga spänningen huruvida just den här flygande mackapären ska få tillräckligt med luft under vingarna.

För en gångs skull fastnar jag också betydligt mer för soundtracket än scoret i en film, trots att det sistnämnda är signerat Howard Shore. Balansen mellan genuina örhängen med Harry James och The Ink Spots, örhängen som framförs i ny version av exempelvis Rufus Wainwright och klassisk musik är perfekt avvägd till den undersköna bildkavalkaden. Särskilt Bachs mullrande Toccata och fuga i d-moll som ackompanjerar testflygningen av spaningsplanet X-11 är en glimrande scen; en hönsäggsstor och champagnefärgad diamant i Scorseses filmkrona.

Bilderna backas upp av en solid ensemble där priset, eller i alla fall guldstatyetten, togs av Cate Blanchett för sin porträttering av Katherine Hepburn. Men Leonardo DiCaprio står henne inte långt efter och uppvisar både den sorglösa djärvhet, det allvar och samtidigt den bottenlösa osäkerhet som tycks ha utgjort Hughes excentriska uppenbarelse. Kryddat med lite psykisk ohälsa.

Och det är väl i just det fallet som min invändning till filmen ligger. En i och för sig inkonsekvent sådan, eftersom man ju alltid kan diskutera hur ”sanna” den här typen av filmer är. Det förändrade händelseförloppet kring Hughes första sammanbrott måste inte nödvändigtvis vara en större lögn än filmens påståenden om hans briljans när det gällde flygplanskonstruktion. Jag kan också förstå att det måste ha varit lockade att ge filmpubliken en försmak av den galne eremiten som sedermera blev nationalhjältens mörka spegelbild. Men faktum kvarstår: The Aviator tar sig rätt stora kronologiska friheter.

Howard Hughes första psykiska sammanbrott ägde rum innan testflygningen och kraschen av X-11 och tog sig betydligt mindre extrema uttryck än vad raden av urinfyllda mjölkflaskor ger vid handen. Och nog för att han gjorde stor show av sina förhör, men det handlade alltså inte om att han sprang förbi en dusch och en rakhyvel mellan sitt eremitrum och rättssalen.

Men dramaturgiskt fungerar det förstås och man kan inte mer än hjälplöst se på medan Hughes kämpar ett på förhand förlorat slag mot sina sjukdomsdemoner, oavsett hur många segrar han vinner i verkligheten. Är man obekant med Hughes historia kan slutscenen, där han agent Cooper-likt fixerar sin spegelbild och mumlar ”The way of the future”, kanske kännas hoppingivande. Men jag misstänker att Scorsese kallt räknar med att de allra flesta vet vartåt det barkar för Howard – framtiden är mörk; det blir aldrig bättre än så här.

16 reaktioner till “The Aviator (2004)”

  1. Detta är en film jag känner att jag vill återbesöka en dag. Inget fan av DiCaprio, men här får han en utmanande roll som han klarar bra (som jag sagt tidigare, i rätt roll är han bra).

    Kul att du gillar den så pass mycket.

  2. Jo, det händer lite då och då faktiskt. Men så har det även hänt med t.ex. både Brad Pitt och Matt Damon, vilket jag inte trodde var möjligt innan jag såg Moneyball respektive Bourne-filmerna.

  3. Ja, Leo är verkligen värd sin nominering för Aviator men när ska människan få en Oscar?!? Gå gärna in och kommentera på min blogg i ”Veckan blogg” så är du med och tävlar.

  4. Din återgivning av handlingen gjorde mig väldigt sugen på att återbesöka den, egentligen mest för få ta del av tidsperioden igen.

    Scorseses mest icke-Scorseseiga film? Oavsett är det en av hans bättre (snäppet under hans allra bästa dock).

    Slutligen: Leo är alltid bra!

  5. @Movies-Noir: Vändpunkten för Brad blev Seven för min del, innan dess tyckte jag han var rätt överskattad. Matt Damon har jag alltid gillat och Leo blev jag övertygad om redan i Gilbert Grape.

    @Rebecca: Känns som att det är lättare för unga tjejer att få Oscars än unga killar? Ska absolut kolla upp tävlingen.

    @Pladd: Kul att du känner så, då har texten tjänat sitt syfte 😀 Jag är varken någon idog Scorsesehatare eller -kramare, men den här gillar jag som sagt. Vad gäller Leos kvaliteter, se ovan… Fast i J. Edgar var det banne mig på gränsen…

  6. Mmm, Brad Pitt var iofs bra redan i Se7en, det är sant. Men både Morgan Freeman och filmen var bättre. I Moneyball var han en klart bidragande orsak till varför filmen var så bra, så det avgjorde i mitt fall.

    Damon, nej jag hade svårt för honom och trodde inte han skulle passa som Bourne. Men där blev jag klart överraskad, och glad, för jag gillar alla tre filmerna, mycket pga att han spelar rollen så bra (han låter karaktären stå i fokus).

    Eftersom jag tidigare inte hade sett flera av hans tidiga roller så tog det ett tag innan jag accepterade DiCaprio. Gillar honom mest i This Boy’s Life, The Aviator och Revolutionary Road – samtliga roller som han bemästrar och som passar honom.

  7. @Movies-Noir: Ok, den distinktionen för Pitts del köper jag. Vad gäller DiCaprio var det för länge sedan jag såg This Boy’s Life för att kunna göra en vettig bedömning och Revolutionary Road blev jag inte så förtjust i som film betraktat.

  8. The Aviator är en trevlig film och den motsarade – om inte översvarade, mina förväntningar när jag såg den. Är smått besatt av tvångstankar dessutom, som vetenskap då, även om jag själv led av en hel del tvångstankar under min skolgång.

    Angående filmens frihet med kronologin så var det väl ändå skildrat som så att Hughes precis som i verkligheten fick ett flertal mildare sammanbrott före kraschen, men hans personliga ”exil” då han på grund av sjukdomarnas överkontroll stänger in sig själv sker först efter olyckan och brännskadorna?

    Var ett tag sedan nu jag såg filmen men det är så jag minns att filmen skildrade det – om de nu inte hoppade fram och tillbaka i tiden? Minns inte exakt men min minnesbild av kronologin är att den inte går några händelser direkt i förväg ändå väl?

    I vilket fall en bra film och troligen min favoritprestation av DiCaprio (och jag tyckte att hans prestation i J. Edgar var väl utförd även om sminket överskuggade honom där).

    Urvalet i soundtracket kan vi förresten delvis tacka samme man som letat fram musiken till bl.a. Wes Andersons filmer – vad han nu hette… 🙂

  9. Och en sak till. All credd till Blanchetts Katherine Hepburn-tolkning och skildringen av relationen mellan henne och Hughes, men filmens styrka är själva skildrandet avHoward Hughes psykiska besvär. Filmen funkar i det avseendet som en fin double feature tillsammans med bland annat A Beautiful Mind eller även Take Shelter – även om det kan bli lite mycket på en kväll.

  10. @Movies-Noir: Inga invändningar mot tidsperioden, men den bjöd på så få överraskningar tyckte jag. Hade kanske lite för höga förväntningar.

    @Except Fear: Nu var det ett bra tag sedan jag läste boken och såg filmen, men känner mig rätt säker på att de överdrev de senare sammanbrotten för att få en bättre dramaturgi när Hughes ändå samlar ihop sig och kan framträda inför kommissionen. Däremot blir de inte fel skildrade i sak, Hughes hade verkligen alla de där problemen, bara lite senare. Och absolut, Cate rockar som Hepburn.

  11. Vill kalla Aviatior för en stabil film. Dvs välgjord, snygg och intressant handling. Den saknar dock det där lilla extra som gör att den blir riktigt bra. En snygg och välspelad produktion som lunkar på.
    De Caprio är helt ok skådis -ibland är han bra och ibland kan han kvitta. Scorsese tycker jag sämre om för varje film jag ser eller ser om med karln 😦

  12. @Filmitch: Jag tyckte iofs att Shutter Island var helt ok. Har du sett Boardwalk Empire? Den har ju iaf fått bra kritik. Väl?

  13. Maffia Scorsese går oftast bra. B.E har jag sett ett par avsnitt av verkar bra- har båda säsongerna liggandes hemma otittade tillsammans med en himla massa andra tv-serier. I-lands problem men hur ska man hinna med allt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: