Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Katy trodde nog att hon kände sin kompis Shaun utan och innan efter nästan tio års vänskap. Men även om hon mindre än 24 timmar tidigare sett honom sparka skiten ur ett gäng skurkar (varav en har ett svärd istället för högerhand) är det först på flyget till Macao som hon verkligen inser vilken udda fågel Shaun är. Eller Shang-Chi som han egentligen heter.

För Shaun tycks ha varit ödesbestämd för något betydligt mer storslaget än ett jobb som ”valet” vid San Fransiscos välkända Fairmont Hotel. Hans far är Xu Wenwu, ägare av tio mäktiga ringar som gör honom både oslagbar och odödlig. Hans mor, Ying Li, kommer från den magiska byn Ta Lo där människor lever samklang med såväl naturen som allehanda mytologiska kritter. Men efter hustruns död har Wenwu hårdnat av sorg och är nu övertygad om att hans älskade hålls fången. Han är beredd att göra vad som helst för att rädda henne och vill ha med sig både Shaun och systern Xu Xialing på uppdraget.

Jaha, då var det alltså dags att plocka upp Marvel-handsken igen. I alla fall för min del, som missat att hugga Black Widow efter Avengers: Endgame och hade svårt att uppleva Spider-Man: Far From Home som en naturlig fortsättning. Inte för att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings känns som någon helgjuten del av detta universum heller om jag ska vara helt ärlig.

Men som fristående superhjältefilm tycker jag däremot att den funkar helt ok. Mycket känns igen: fokus på familjen å ena sidan samtidigt som vår huvudperson ska försöka hitta sin egen identitet och balans å den andra. En identitet som av en ren händelse inte sällan visar sig vara extremt förenlig med tidigare nämnda familjefokus. I likhet med många andra chosen one-hjältar behöver Shuan bara ta en liten omväg för att kunna cirkla tillbaka till någon slags utgångspunkt där han förstår poängen med sin mors förmaningar och ser felstegen som hans far tagit.

Annat som känns igen är den kulturella och geografiska betoningen, vilken Shang-Chi… som av en ren händelse (not…) delar med Black Panther. Samtidigt uppstod dessa etniskt präglade superhjältar i sina serieversioner redan 1973 och 1966, så i det perspektivet är det kanske förståeligt att de återfinns i en hyfsat stereotyp inramning. Än så länge tycks dock inte Shang-Chi… ha fått allt för mycket skit för all sin martial arts och framträdande mytologiska varelser som niosvansade rävar eller hunduns. Filmen passar dessutom på att backa lite när det gäller superskurken The Mandarin genom att återigen plocka upp Ben Kingsley som den misslyckade skådisen Trevor Slattery.

Dagens superskurk är som sagt Xu Wenwu, spelad av välkände Hong Kong-skådisen Tony Leung. Det var nog tur för filmens del att man lyckades med det förvärvet, för Leung har tillräckligt med bredd i sin kompetens för att kunna framstå som både oförsonlig och fylld av sorg. I det är även han en ganska bekant superskurks-gestalt, förvisso makthungrig och egoistisk men också skadad av en djup, personlig sorg som leder honom in på missriktade vägar.

Filmens andra guldvärvning är förstås Awkwafina i rollen som comic relief-Katy, samtidigt som till och med hon får en egen liten karaktärsutveckling att följa. Hon behövs inte minst för att väga upp Simu Liu och Meng’er Zhang i rollerna som det ödesförföljda syskonparet Shaun och Xu Xialing. Ingen av dem gör på något sätt ett dåligt jobb men ska samtidigt vara så ohyggligt seriösa att det behövs en ganska stor dos av Awkwafinas distans, humor och syra för att hela anrättningen inte ska bli allt för överlastad.

Rent manusmässigt skulle jag dock säga att Shang-Chi… hade tjänat på lite mer omsorger. Nu förekommer en hel del återblickar som inte sällan känns rätt onödiga, samtidigt som berättelsen fullkomligt rusar förbi det faktum att Shaun uppenbarligen ska ha kommit som ensam 15-åring till USA och där inte bara fått uppehållstillstånd och skrivit in sig själv i Katys high school utan också lyckats upprätthålla sin lönnmördarkampsortsskicklighet.

Men som sagt, jag blev utan tvekan underhållen av Shang-Chi… Slagsmålskoreografin är stiliserad men rätt snygg. Jag svalde till och med den traditionsenligt evighetslånga slutfajten eftersom filmen bjussar på ett slags Lovecraft-kaiju-monster som var ganska härligt i all sin CGI-orimlighet.

En hederlig historia?

FilmspanarnaDet har blivit många biografifilmer, biopics, på sista tiden. Det kändes som att det kryllade av dem på Malmö filmdagar, så därför var det kanske inte så konstigt att de även letade sig in i filmspanarnas tema. Vad som däremot kanske var lite oväntat var att temat föreslogs av Henke, som enligt egen uppgift egentligen inte är särskilt förtjust i genren.

Det är däremot jag, så för min del handlade problemet snarare om att välja. Skulle man ta en traditionell från-ax-till-limpa-film som hyllar ett enskilt människoöde, typ Gandhi, The Aviator eller Pollock? En film som fokuserar mer på psykologi och att teckna en kulturhistoria, typ Monica Z eller The Young Victoria? Eller något som avviker ganska radikalt från den traditionella biopic-mallen (hej, Rush), typ Grizzly Man?

Fortsätt läsa ”En hederlig historia?”