Hittills har jag inte haft möjlighet att ansluta med mer än uppmuntrande tillrop på bloggkollegorna Henke och Movies-Noir ambitiösa Decadestema. Men med föreliggande film sammanföll Henkes filmavsmakande med en text som jag hade liggande efter en nylig titt.

***

Brief EncounterJag anser mig vara hyfsat allmänbildad, men när det gäller Noël Coward går jag nästan bet. Min enda association går till Monty Python och deras ”Penis Song (Not The Noël Coward Song)” där Eric Idle på förfinad engelska sjunger ”Isn’t it awfully nice to have a penis?”. Av denna skulle man kunna dra flera slutsatser.

Noël Coward var musiker? Noël Coward gillade att ha clubblazer och silkesnäsduk om halsen? Noël Coward skrev låtar om penisar? Noël Coward tyckte inte om penisar? Noël Coward tyckte eventuellt om att visa sin egen penis (”But don’t take it out in public”)?

Därför har min filmfokuserade hjärna lite svårt att placera produktionen som säljs under rubriken ”Noël Coward’s Brief Encounter” och där jag ser att penis-musikern står som producent. Då är regissören desto mer välbekant – det är ju för tusan David Lean! Och därmed är filmens snygga svart-vita tågintro inte längre något stort mysterium.

Men det går ju alltid att vidareutbilda sig. I efterhand läser jag mig till att Noël Coward faktiskt var musiker, men också skådespelare, regissör, bedrev brittisk propaganda i Paris under andra världskriget och, inte minst, dramatiker. Vad gäller Brief Encounter är han inte bara producent, han skrev också pjäsen Still Life som filmen bygger på. Just det, han verkar dessutom ha varit typ Englands mest välkände smygbög.

Men till saken: dagens film. Laura Jesson tror sig vara en lycklig medelklasshemmafru. Gift med snälle Fred med vilken hon har barnen Bobbie och Margaret. Varje torsdag slår sig Laura lite lös och passar på att gå på bio när hon tar tåget till det närliggande Milford för att veckohandla.

Men en torsdag stöter hon ihop med läkaren Alec Harvey som hjälper henne med ett ögonproblem. Nästa torsdag samma sak igen. De börjar prata och upptäcker att de kommer bra överens. De gör upp om att träffas nästkommande torsdag. Och så rullar det liksom bara på till dess att katastrofen är ett faktum – de blir förälskade i varandra.

Eller Alec (som inte heller han är familjelös) blir i alla fall förälskad i Laura. För hennes del är det lite mer tveksamt om hon verkligen älskar den rätt ordinäre läkaren eller om hon snarare älskar själva situationen. Att få uppmärksamhet och uppskattning, något som Fred kanske börjat tappa bort lite mitt i alla vardagsbestyr. Förälskelsen blir något som likt den inledande sotflagan sätter sig i ögat och skaver, som gör att Laura inser att hon kanske inte var så himla lycklig när allt kommer omkring.

Och så mycket mer är det inte. Brief Encounter är dessa korta eftermiddagsmöten mellan Alec och Laura, berättade av Laura själv där hon full av ruelse sitter framför den lojale Fred i vardagsrummet och tänker sig att hon erkänner hela klabbet för honom.

Och i händerna på en virtuos som David Lean räcker det. Brief Encounter är som sagt visuellt tilltalande och här hjälper miljön vid järnvägsstationen, där många av scenerna mellan Laura och Alec utspelar sig, förstås till. Det är många längsgående scener med tuffande tåg, perronger och järnvägstunnlar. Själva konceptet järnvägsstation gör också att det blir en slags slutgiltig stämning över det hela redan från början. Varje gång de ses slutar det med att någon av dem måste rusa för att inte missa sitt tåg. Den här stämningen byggs dessutom på av filmens inledning. Brief Encounter är nämligen inte berättad strikt kronologiskt.

Istället får vi på det lilla järnvägscaféet syn på en man och en kvinna som dricker te tillsammans. De blir avbrutna av en av hennes pladdriga bekanta och det är helt uppenbart att de ogillar störningsmomentet. Snart måste han ta sitt tåg och det enda avsked som blir av är en hand på kvinnans axel även om det är helt uppenbart att både han och hon hade tänkt sig något helt annat. Under filmens gång får vi sedan, ur Lauras perspektiv, ta del av händelserna som ledde fram till det där sista, avbrutna, mötet.

Historien är enkel, på gränsen till banal, och skulle nog ha kunna blivit det också med två andra skådespelare. Men Celia Johnson och Trevor Howard utgör ett föredömligt trovärdigt par. Exakt varför Celias Laura faller för Trevors Alec kan man kanske fundera på, men det finns aldrig någon större tvekan om att hon faller för honom. På samma sätt som det inte finns någon större tvekan om att hon blir mer och mer olycklig av hela affären.

Jag gillade hur vi får se hela historien berättad av Laura, en berättelse där hon själv försöker komma underfund med vad hon egentligen ha känt under de här senaste veckorna. Även om filmen tydligen ska vara mindre tvetydig än pjäsen gillade jag också det öppna slutet. Är snälle Fred faktiskt inte så tjockskallig som Laura utmålat honom och har fattat vad som är på gång? Kommer Laura att stanna i ett äktenskap som hon i alla fall tidigare upplevt som kärlekslöst eller är hon tillräckligt olycklig för att ett eller annat sätt se till att det hela får ett slut?

Annonser