Tankar från varglyan

Sällan har en filmspanarfilm gett upphov till samma diskussioner som Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, både direkt efter filmen och i kommentarsfälten. Referenserna stod som spön i backen i våra försök att komma tillrätta med vad vi just sett: The Godfather, Goodfellas, The Hangover, The Great Gatsby, Don Jon, Dumbo, Freaks, Scarface och Spring Breakers.

Fiffi såg om den och kunde bättre förlika sig med huvudpersonen Jordan Belfort (trots att han funnits i verkligheten), Lena blev äcklad av både historien och karaktärerna medan Henke (med flera) däremot blev rejält underhållen av en knarkstinn och sexmissbrukande Leonardo DiCaprio.

Last Flight to Abuja (2012)

Jag anser mig själv vara hyfsat allmänbildad, men tvingas allt som oftast inse att det finns stora vita fläckar på bildningskartan. Ett sådant terra icognita är geografi. När vi bänkades oss inför Last Flight to Abuja (visad inom ramen för filmfestivalen CinemAfrica) visste jag att Nigeria var ett land i Afrika. Typ norra Afrika. Och…det var väl liksom det. Plus att District 9 (inte helt okontroversiellt, ska väl tilläggas) utpekade landets befolkning som osedvanligt elaka gangstrar.

Överhuvudtaget kan jag inte påstå mig vara särskilt bevandrad i afrikansk film, de jag kan dra mig till minnes är lätt räknade på högra handens tumme och pekfinger (vänsterhanden är reserverad för Sydamerika, fråga mig inte varför…). Last Flight… utvidgade alltså mitt afrikanska filmkonto radikalt och bara det måste ju ses som en seger.

Hitchcock (2012)

Den här gången fick jag den stora äran att välja månadens Filmspanarfilm. Bra eller dåligt, you be the judge…

***

Den store (i både bildlig och bokstavlig mening) Alfred Hitchcock måste hitta ett nytt projekt efter dunderhiten North by Northwest, men det går trögt. Inget manus eller förlaga tycks duga, inget ger honom den rätta utmaningen.

Till dess att han springer på författaren Robert Blochs senaste alster, Psycho. Den påhittade historien som utgår från Ed Geins framfart på Wisconsins landsbygd har ratats av etablissemanget som spekulativ och perverterad. Perfekt, tänker Alfred som har en aning eller två om hur det mänskliga psyket fungerar. För det är ju inte utan att vi är otillbörligt fascinerade av de vi fördömer.

Sinister (2012)

Jag tycker mig börja ana ett mönster… När vi lämnade Bill Cunningham älskade han fortfarande sitt jobb och han kommer antagligen att dö med kameran i näven, iförd sin franska blå gatsoparjacka. Raša förlorade det jobb hon älskade (eller i alla fall levde för) och när vi lämnade henne hade hon tagit ett svårt beslut: att flytta dit jobben finns.

A Life in Music and Movies

Ny header (av pålitliga Dogday design, vem annars?) — nytt tema — nya tider

***

Jag fyller obehagligt jämt och tänkte kontra en vid sådana händelser nästintill obligatorisk livskris genom att låta mitt liv passera i revy. Inte bara inför mina egna ögon utan för alla mina bloggläsare också. Ett lika ohämmat som ogenerat vältrande i total egoism. I, I, I, me, me, me! Nu ska den smutsiga byken luftas och skandalerna blottläggas! Kokainlinorna, landsförräderierna, de oäkta barnen med oräkneliga fäder, utpressningen av hans majestät konungen och det glassiga livet på franska rivieran.

Vem kan kasta den skuldfria filmstenen?

Under våren är vi ett antal filmbloggare som haft det stora nöjet att träffas fysiskt, under samlingsnamnet Filmspanarna. Men bara aktiviteter som kräver fysisk närvaro blir ju med naturnödvändighet begränsande, och anledningen till att vi träffades från första början var ju livet i cyberrymden. Därför kommer nu en första virtuell Filmspanar”träff” under temat Guilty pleasure. Längst ned i det här inlägget hittar du de andra som också hakat på.

***

Guilty pleasure. Det finns egentligen inget bra svenskt ord – ”skuldbelagd njutning” har liksom inte riktigt samma klang. Kan det vara för att skuldbelagd njutning inte passar in i den svenska modellen, antingen njuter man eller också (ännu hellre) späker man sig. Äter upp de nyttiga grönsakerna, läser de intellektuella böckerna och ser de uppbyggliga filmerna?

The Hunger Games (2012)

Att se The Hunger Games blev bra träning för mitt kontrollbehov, vilket börjat anta oroväckande proportioner. Innan jag ser en film vill jag helst ha sett andra influerande filmer och ha plöjt mig igenom eventuella litterära förlagor. Kanske också försöka hinna klämma åtminstone regissörens och huvudrollsinnehavarnas tidigare verk. Handlar det om en remake eller prequel eller något i den stilen är det självklart att först ta del av originalet, alternativt originalen.

Medan det här förstås resulterar i en massa film och böcker, ibland riktigt trevliga överraskningar, inser den intelligente bloggläsaren snabbt problemet: risken är stor att jag liksom aldrig hinner fram till den där filmen som jag faktiskt var sugen på att se från första början. Är jag riktigt nyfiken finns dessutom möjligheten att jag, för att dra ut på njutningen så länge som möjligt, går och väntar med den till det absurdas gräns.

Safe House (2012)

Matt Weston har ett liv som många säkert skulle avundas honom. Boendes i vad som tycks vara en helt ok lägenhet i Kapstaden. En karriär som verkar vara på uppåtgående, i alla fall tillräckligt mycket för att han ska ha självförtroende nog att be chefen om en befordran. En intelligent, vacker och inte minst villig flickvän.

Grejen är bara att Matt lever en lögn. Lönen kommer egentligen från CIA och jobbet består i att vara vakt på ett av byråns så kallade säkra hus i Kapstaden. Nå, helt lögnaktigt är hans liv i rättvisans namn inte – han vill väldigt gärna ha den där befordran för att kunna följa flickvännen till Paris.