Varför inte sparka igång 2016 med förra årets mest efterlängtade film för många? Jämsides med Spectre, kanske. I backspegeln tycks de flesta vara betydligt nöjdare med rymdoperan. Glöm inte att scrolla riktigt långsamt för din alldeles egna inledningscrawl — feel the force!
***
En man kör vilt på de övergivna New York-gatorna. Nej, det är inte Charlton Heston anno ’71 utan Will Smith anno ’07. Utbyta putslustigheter innan man ”snor” en bil och titta på klassisk rockfilm ligger inte för 2000-talets överlevare, istället är han på hjortjakt med sin trogna hund Sam.
Vår nutida (eller egentligen framtida, året är 2012) Robert har ordnat sig en rätt så okej vardag med strikta rutiner som gör att han än så länge fått vara ifred i sitt stålbarrikaderade hus. Även 2000-talets vampyrzombies har synbarligen uppdaterats, nu räcker det inte med några plankstumpar för att hålla dem ute.
Det har blivit många biografifilmer, biopics, på sista tiden. Det kändes som att det kryllade av dem på Malmö filmdagar, så därför var det kanske inte så konstigt att de även letade sig in i filmspanarnas tema. Vad som däremot kanske var lite oväntat var att temat föreslogs av Henke, som enligt egen uppgift egentligen inte är särskilt förtjust i genren.
Det är däremot jag, så för min del handlade problemet snarare om att välja. Skulle man ta en traditionell från-ax-till-limpa-film som hyllar ett enskilt människoöde, typ Gandhi, The Aviator eller Pollock? En film som fokuserar mer på psykologi och att teckna en kulturhistoria, typ Monica Z eller The Young Victoria? Eller något som avviker ganska radikalt från den traditionella biopic-mallen (hej, Rush), typ Grizzly Man?
Dan före dopparedan bjöd detta år inte bara på skinkgriljering och julpyntande, utan också på ett biobesök. Oavsett vad jag läst, hört och själv förväntade mig av The Hobbit sög det i biotarmen och det kändes som om detta var en film som helst skulle avnjutas på bio.
Och precis som i fallet med Rise of the Guardians är jag glad att The Hobbit blev en biofilm (men i vanlig, hederlig 2D). Med lite tjuvläsning i bagaget var jag dessutom hyfsat förberedd på vad som väntade. Nej, The Hobbit skulle inte bli en ny LOTR. I det hade jag förstås också hjälp av en tillräckligt god hågkomst av boken, vilken jag upplever som inte riktigt lika nyanserad som trilogin. Det är mer av en barnbok, mer åt Narnia-hållet, helt enkelt.
Narkissus var en ung krigare i det antika Grekland. Han var sanslöst vacker och därmed, i likhet med många andra vackra människor, uppfylld av sin egen skönhet. Ingen var värd hans kärlek utom han själv. Denna devis genomförde han så konsekvent att han tynade bort, eftersom han inte kunde slita sig från sin egen spegelbild. Fortsätt läsa ”The Dark Knight Rises (2012)”
Imorgon är det 17 maj. För att hedra brodernationen kommer härmed ett inlägg om en av alla de utmärkta norska filmer som producerats de senaste åren. Visst känns det som om vi ligger i lä just nu? Kanske dags att återuppliva Helmer Bryds gamla nidvisa för att få lite bättre självkänsla genom att slå på andra?
***
alt. titel: Trolljägaren, Trollhunter
För ett tag sedan rullade den norska Huvudjägarna på bio, en berättelse om en polerad men ändå primitiv storstadsvärld. Ett betydligt mindre polerat men bedövande vackert och vilt Västnorge får man istället stifta bekantskap med i Trolljegeren.
Publicerad i Västerbottenskuriren i september 1995.
1280 dog kungen av Skottland utan att efterlämna någon arvinge. Detta föranledde den engelske kungen Edward Longshanks att kräva landsändan för egen del. Skottarna motsatte sig styre från annat håll men de lokala adelsmännen hade för många inre strider för att kunna visa upp en enad front.
Rörliga bilder och tryckta ord 