De sista dronningarna från Filmspanarnas kvinnlighetstema, efter Cates Elizabeth och Judis åldrande Victoria.

Young VictoriaThe Young Victoria (2009)

alt. titel Young Victoria

När jag läser om The Young Victoria blir jag lite konfunderad. Den påstås vara en kostymfilm för ”the MTV audience” och jag kan inte riktigt se vart MTV kommer in i det hela, för när allt kommer omkring känns filmen som en rätt vanlig kostymfilm.

Men jag gillar kostymfilmer och i The Young Victoria har man verkligen lagt sig vinn om det som räknas i de här sammanhangen: den historiska miljön. Själva berättelsen om den unga men remarkabelt viljestarka drottningen som, till dess att hon faktiskt lyckades nå 18-årsåldern, var fången i uråldriga reglementen och lagar om trontillträden och släktlinjer är mycket intressant även om man kanske inte lyckats göra den riktigt så tydlig som jag kanske hade önskat. Och då har jag ändå under en period verkligen läst in mig på perioden som sådan. I omtitten inför kvinnlighetstemat går det faktiskt bättre och jag kan till och med njuta av den lätt absurda skildringen från den så kallade Bedchamber crisis.

Men filmen handlar inte bara om Victoria utan också om hennes älskade Albert. Här har man helt gått på linjen som propagerar för att deras äktenskap var ett sällsynt lyckat sådant, trots yttre press. Emily Blunt är väl kanske en något sötare Victoria än originalet men Rupert Friend är däremot riktigt porträttlik som den unge och stöttande Albert. Utseendemässigt vet jag inte hur det står till med likheten mellan William IV och Jim Broadbent, men det är alltid en fröjd att se en sådan skicklighet in action.

En annan sak som lämnar en lite fundersam är att det som vanligt i den här typen av film betonas att man jobbat hårt för att den ska vara så ”sann” som möjligt, samtidigt som man tar sig en del (ibland rätt stora) friheter med historien. Det ska väl tolkas som så, att man försökt undvika anakronismer men inte nödvändigtvis felaktigheter.

På det hela taget en rätt trevlig drottning-film, men knappast en som lyfter sig över mängden av andra kostymfilmer, från Austen till Merchant-Ivory.

QueenThe Queen (2006)

Move over Emily, here comes a real Queen! Jag såg Helen Mirrens Elizabeth II när The Queen hade premiär och en omtitt har definitivt inte förtagit något av stjärnglansen. Drottningens sammanbitna hantering av Diana-krisen är en fantastiskt bra film, även om man säkert kan diskutera hur sanningsenlig den är.

Jag gillar porträtteringen av Elizabeths egen förvirring inför ett tidevarv som verkar ha sprungit ifrån henne. Hon (för att inte tala om maken Philip) blir fullkomligt tagen på sägen av att britterna inte längre tycks vilja ha en regent som i krissituationer kan uppvisa en ”restrained grief”. Istället tycks man förvänta sig en såpaskådis som fläker ut det privata i tabloidernas offentlighet. Till och med hennes egen son börjar svamla om att det var Dianas fel och brister som gjorde henne mänsklig och därmed en bra mor. Frågan är om en drottning kan tillåta sig lyxen att vara mänsklig – är hon först och främst moder till sina biologiska barn eller till sitt land och sitt folk?

Jag gillar också kontrasteringen av kungahuset mot Michael Sheens färsking till premiärminister. Den politiska slugheten och positioneringen mot det traditionellt rigida. Möjligen kan man tycka att hans ställningstagande för den hårt pressade drottningen inte känns riktigt trovärdigt, men jag köper det också. När man har att göra med Helen Mirren är det inte så svårt att tänka sig att alla ”goes gaga for the queen”.

Filmens symbolik är inte ett under av subtilitet, men funkar den också. Antagligen för att jag känner mig smart när jag kan identifiera den. Jeepen är en stadig trotjänare, vad är det för poäng att byta ut den mot något flashigare bara för att den har några åldersskavanker? Och den magnifika hjorttjuren skadeskjuts inte ens av en adelsman, utan en betalande gäst ur den nya ekonomiska eliten.

Stephen Frears har skapat en välberättad historia (särskilt med infogandet av autentiska nyhetsklipp), men jag kan den här gången tycka att det är castingen som vinner det stora priset. Helen Mirren är som sagt enastående och James Cromwells stoiske Philip, vars universallösning på alla problem är lite kroppslig ansträngning i form av jakt, är inte långt efter.

Annonser