…give me an ”E”, give me an “M”, give me an “A”!
What’s that spell?
“TEMA!”
I can’t hear you…
“FILMSPANARTEMA!!”

Komplettera det här med lite kortkort och ett par pompoms och jag tror att bilden klarnar. Filmspanartemat för dagen blev (utan någon som helst handuppräckningsomröstning) sport. Genast börjar kanske klassiska filmer som Raging Bull, Slap Shot eller Field of Dreams poppa upp. Ni vet, riktiga filmer om riktig sport.

Termen ”sport” benämner fysiskt atletiska aktiviteter, vilka innehåller någon form av tävlingsmoment. Schack är därmed ute ur räkningen, likaså alla former av fysisk ansträngning som inte bygger på att din insats rankas mot någon annans. Tävlingsmomentet ska helst vara objektivt – högst, tyngst, längst, flest mål, osv. Bedömningssporter som konståkning och gymnastik kan fortfarande ligga i gråzonen, särskilt när man frågar ”riktiga” sportutövare (även sex torde alltså vingla på gärdsgården).

Cheerleader pic-2Från att under slutet av 1800-talet ha varit vad ordet bokstavligen antyder (leda andra i för icke insatta obegripliga hejaramsor av typen ”Rah, Rah, Rah! Ski-u-mah, Hoo-Rah! Hoo-Rah! Varsity! Varsity! Varsity, Minn-e-So-Tah!”) började cheerleading under andra världskriget att utvecklas till den aktivitet som vi idag känner igen. Kriget innebar nämligen inte bara att idrottslagen själva utarmades på manliga deltagare såsom vi lärt oss från A League of Their Own, utan också på de män som från läktare eller på golvet hejade fram dessa lag. Kvinnor fick alltså in en fot, inte bara i utövardörren, utan också i påhejardörren.

Fenomenet blev mer och mer organiserat och standardiserat, med uniformer, organisationer, koreografer, workshops och tävlingar. Men ett vitalt element saknades och det skulle tillhandahållas av Texas-staden Dallas samt deras amerikanska fotbollslag (eller snarare lagets vidhängande cheerleaders).

Under en match mellan Dallas Cowboys och Atlanta Falcons noterade nämligen cowboyernas manager Tex Schramm att publiken inte alls hejade på sitt lag utan istället på den lättklädda och välutrustade strippan Bubbles Cash som rörde sig på läktarna. En glödlampa av modell lysande tändes ovanför Tex skalle.

Cheerleader pic-3Han började därefter inte bara kicka de få manliga deltagarna i fotbollslagets cheerleading-trupp utan också designa om deras dräkter samt kräva rutiner som innehöll mer av dans än akrobatik. Från och med 1972 blev minderåriga förbjudna att ingå i truppen och dammluckorna öppnades därmed ännu vidare för ännu mer avslöjande dräkter.

En amerikansk ikon var född, en ikon som osade ”wholesome sex appeal” och 70-talet producerade flera cheerleader-filmer av typen Revenge of the Cheerleaders (1975), The Pom Pom Girls (1976) och Satan’s Cheerleaders (1977). Och ja, naturligtvis, Debbie Does Dallas (1978).

På samma sätt som Britney Spears under det sena 1990-talet satte länder i brand med sin förment oskyldiga sexualitet i rosaluddiga pippilotta-tofsar och kortkort funkar den amerikanska cheerleadern. Hon har blivit en obligatorisk karaktär så till den milda grad att det är svårt att tänka sig en high school-film utan den populära superbitchen som oundvikligen dejtar den muskulöse (men inte nödvändigtvis intellektuelle) quarterbacken.

Men trots vågen av cheerleader-filmer av mer eller mindre tveksam kvalitet under 70-talet skulle det dröja ända till millennieskiftet innan high school-cheerleadern fick sin egen film med Bring It On och Kirsten Dunst som den nybakade lagledaren (måste väl termen ändå bli?) Torrence Shipman.

Bring It OnCheerleading-truppen Toros som tillhör San Diego-skolan servar ett uselt football-lag men tillhör å andra sidan landets elit inom sin egen sport. När Torrence tar över ledarrollen visar det sig emellertid att lagets framgångar är en chimär eftersom de bygger på rutiner som stulits från den fattiga Compton-truppen Clovers. Nu måste Torrence inte bara kämpa med sitt eget samvete utan också se till att göra sin trupp redo för Den Stora Tävlingen.

Filmen som efter lite övertalning fick självaste Roger Ebert att dubba den till ”the Citizen Kane of cheerleader movies” kunde naturligtvis inte vila på lagrarna utan fick lov att omedelbums krysta fram inte mindre än fyra uppföljare mellan 2004 och 2009. Det säger sig kanske självt att ingen av dem gick upp på biorepertoaren.

Bring it on againSjälv mäktade jag inte med fler käcka pepp-flickor, vilka verkar framleva hela sina liv i kortkort och gymnastikskor än uppföljare numro uno, Bring It On Again. Utan någon som helst koppling till Torrence eller San Diego får vi här bekanta oss med nybakade collegestudenten Whittier Smith (Anne Judson-Yager) vars högsta dröm tycks besvarad när hon lockas med ett erbjudande om att efterträda framgångsrika Tina på lagledarpositionen. Men säg den dröm som inte kommer med ett pris? Whittier vägrar skiljas från både stolthet och vänner och blir därmed hänvisad till att skapa en ny cheerleading-trupp av skolans föreningslosers. Hur (HUUUUUR????!!!) ska det gå för dem när de ska möta varsity-truppen i Den Stora Tävlingen?

Även om Bring It On-filmerna laborerar en smula med det klassiska top dog-underdog-sportfilmstemat är de som synes på det hela taget generiska sportfilmer av hävdvunna mått. Det är tränings- och tävlingsmontage till förbannelse, peppig musik, den sista pushen för att göra sig redo för Den Stora Tävlingen och den personliga utvecklingen för vår huvudperson. Vilken dessutom måste slåss lite på det känslomässiga planet, i bägge Bring It On finns förstås också ett kärleksintresse i form av en Cliff och en Derek.

Det man kan ta med sig är kanske först och främst kunskapen att det överhuvudtaget går att tävla i cheerleading samt insikten att lite mer vågade trupper kör med linne medan de ordentliga har långärmat. Kjolar längre än muslängd tycks däremot inte vara förhandlingsbart. Föga förvånande, för som hallåmannen till tävlingarna i Bring It On säger, ”any sport that combines gymnastics, dance and short skirts is ok by me”. Det är nästan Sissela Kyle-varning där…

Bägge filmerna är naturligtvis både lättviktiga och enkla, men originalet vinner ändå på att inte ta sig själv på allt för stort allvar och Kirsten Dunst. Bring It On Again skulle däremot kunna ha varit en icke-humoristisk version av Not Another Cheerleading Movie.

Bring It On (2000)

Bring It On Again (2004)

Vilken mental work out har de andra filmspanarna genomgått för att hitta rätt i sportfilmstemat?
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Fripps filmrevyer

The Velvet Café

Moving Landscapes

Filmitch

Flmr

Movies-Noir


Annonser