The Last House on the Left 1972Som fan av Scream och inte minst A Nightmare on Elm Street är det naturligt att man även söker sig bakåt i Wes Cravens numera voluminösa produktion. The Hills Have Eyes hade sina poänger och nu var det dags för regissörsdebuten The Last House on the Left. En viss spänd förväntan åtföljde tittandet eftersom filmen blivit så pass omtalad.

På sin 17-årsdag åker Mari Collingwood in till den Farliga Staden för att gå på konsert med bandet Bloodlust. Mamma och pappa Collingwood känner sig inte helt trygga med dotterns försäkran om att allt kommer att gå jättebra eftersom kompisen Phyllis är hemma i de farliga stadsdelarna där konserten äger rum. De skulle nog bli ännu mindre nöjda om de var medvetna om att Phyllis bjuder deras dotter på flodkylt vin. Flickorna diskuterar också hur de förhoppningsvis skulle kunna få tag på lite gräs.

Och det är just detta olycksaliga gräs som försätter dem i rejäl knipa. Efter att ha försökt köpa lite från en vilt främmande kille finner sig tjejerna inlåsta i en sunkig lägenhet tillsammans med rymlingarna Krug Stillo (präst- och nunnemördare), Sadie (”an animal-like woman”) och Weasel Podowski (skyldig till bland annat ”child molesting” och ”peeping tomism”). Sadie har tidigare förklarat att hon knappast kommer att släppa till för varken Krug eller Weasel om de inte ser till att fixa några fler tjejer.

Efter en vedervärdig natt av (får man anta) upprepade våldtäkter dumpar de tre ogärningsmännen (och -kvinnan) tjejerna i bakluckan på sin bil för att sedan dra iväg mot okänt mål. Bilen går emellertid sönder mitt ute i ingenstans och när Mari får komma ut ur sitt baklucksfängelse upptäcker hon att de befinner sig precis vid föräldrahemmet, den trygga oas hon utan farhågor lämnade mindre än 24 timmar tidigare. Men hur ska hon och Phyllis kunna smita från sina fångvaktare?

Särskilt otäck tycker jag aldrig att The Last House on the Left blir. Craven är lite för klumpig i sitt berättande för att uppnå den nivån. Han är väldigt förtjust i att jobba med kontraster – mellan scener (klipp mellan Maris plågor och föräldrar som bakar en kaka åt sin födelsedagsflicka), mellan händelser och musik (våld ackompanjerat av en putslustig kazoo) och mellan händelser och miljö (våldsamheter äger rum i idyllisk natur där Mari dessutom tidigare upplevt en oskyldig barndom).

Utöver kontrasterna får man inledningsvis vada sig igenom förebådanden om vad som komma skall. Mari får ett smycke av sina föräldrar (”Maybe it’ll bring you luck”), hon och Phyllis pratar om hur det skulle vara att ha sex (”like cotton, all sensitive”) och det klagande omkvädet i låten ”And the road leads to nowhere” talar sitt tydliga språk. I en rätt obegriplig scen anförtror Mari sin kompis att hon nu känner att hon blivit kvinna eftersom hon fått bröst över sommaren varefter hon kastar upp en handfull löv i luften och utropar ”Grant me justice!” (tycker jag det låter som i alla fall).

Dessutom har regissören och manusförfattaren (det finns alltså ingen annan att skylla på) slängt in ett par klumpedunsiga och tjafsande poliser som fyller någon slags skum comic relief-roll, vilket inte funkar för fem öre. Vissa händelseutvecklingar känns också rätt hafsiga och kanske inte så genomtänkta eller genomarbetade som man hade kunnat önska

Däremot är filmen på sina ställen rejält obehaglig (och då är jag inte ens säker på om jag såg en klippt version eller inte). Framförallt genom att vi aldrig serveras någon bekväm förklaring till varför Weasel, Sadie och Krug plågar flickorna – de är bara bad to the bone och har inga problem med det. Det är också nästan lite ovant att se en film där jag inte känner mig intvingad i en känslofålla genom musik eller framställning. The Last House on the Left upplever jag som en rätt naken rakt-upp-och-ned-skildring och det förstärker bara obehaget.

Men på det hela taget blev nog The Last House on the Left en filmhistorisk allmänbildning snarare än en cineastisk upplevelse och just nu känns det osannolikt att jag skulle återbekanta mig med den. En gång räckte alldeles utmärkt och vill jag bli skrämd plockar jag nog hellre fram gamle Freddy.

To be continued…

Annonser