The Last House on the Left (1972)

The Last House on the Left 1972Som fan av Scream och inte minst A Nightmare on Elm Street är det naturligt att man även söker sig bakåt i Wes Cravens numera voluminösa produktion. The Hills Have Eyes hade sina poänger och nu var det dags för regissörsdebuten The Last House on the Left. En viss spänd förväntan åtföljde tittandet eftersom filmen blivit så pass omtalad.

På sin 17-årsdag åker Mari Collingwood in till den Farliga Staden för att gå på konsert med bandet Bloodlust. Mamma och pappa Collingwood känner sig inte helt trygga med dotterns försäkran om att allt kommer att gå jättebra eftersom kompisen Phyllis är hemma i de farliga stadsdelarna där konserten äger rum. De skulle nog bli ännu mindre nöjda om de var medvetna om att Phyllis bjuder deras dotter på flodkylt vin. Flickorna diskuterar också hur de förhoppningsvis skulle kunna få tag på lite gräs.

Och det är just detta olycksaliga gräs som försätter dem i rejäl knipa. Efter att ha försökt köpa lite från en vilt främmande kille finner sig tjejerna inlåsta i en sunkig lägenhet tillsammans med rymlingarna Krug Stillo (präst- och nunnemördare), Sadie (”an animal-like woman”) och Weasel Podowski (skyldig till bland annat ”child molesting” och ”peeping tomism”). Sadie har tidigare förklarat att hon knappast kommer att släppa till för varken Krug eller Weasel om de inte ser till att fixa några fler tjejer.

Efter en vedervärdig natt av (får man anta) upprepade våldtäkter dumpar de tre ogärningsmännen (och -kvinnan) tjejerna i bakluckan på sin bil för att sedan dra iväg mot okänt mål. Bilen går emellertid sönder mitt ute i ingenstans och när Mari får komma ut ur sitt baklucksfängelse upptäcker hon att de befinner sig precis vid föräldrahemmet, den trygga oas hon utan farhågor lämnade mindre än 24 timmar tidigare. Men hur ska hon och Phyllis kunna smita från sina fångvaktare?

Särskilt otäck tycker jag aldrig att The Last House on the Left blir. Craven är lite för klumpig i sitt berättande för att uppnå den nivån. Han är väldigt förtjust i att jobba med kontraster – mellan scener (klipp mellan Maris plågor och föräldrar som bakar en kaka åt sin födelsedagsflicka), mellan händelser och musik (våld ackompanjerat av en putslustig kazoo) och mellan händelser och miljö (våldsamheter äger rum i idyllisk natur där Mari dessutom tidigare upplevt en oskyldig barndom).

Utöver kontrasterna får man inledningsvis vada sig igenom förebådanden om vad som komma skall. Mari får ett smycke av sina föräldrar (”Maybe it’ll bring you luck”), hon och Phyllis pratar om hur det skulle vara att ha sex (”like cotton, all sensitive”) och det klagande omkvädet i låten ”And the road leads to nowhere” talar sitt tydliga språk. I en rätt obegriplig scen anförtror Mari sin kompis att hon nu känner att hon blivit kvinna eftersom hon fått bröst över sommaren varefter hon kastar upp en handfull löv i luften och utropar ”Grant me justice!” (tycker jag det låter som i alla fall).

Dessutom har regissören och manusförfattaren (det finns alltså ingen annan att skylla på) slängt in ett par klumpedunsiga och tjafsande poliser som fyller någon slags skum comic relief-roll, vilket inte funkar för fem öre. Vissa händelseutvecklingar känns också rätt hafsiga och kanske inte så genomtänkta eller genomarbetade som man hade kunnat önska

Däremot är filmen på sina ställen rejält obehaglig (och då är jag inte ens säker på om jag såg en klippt version eller inte). Framförallt genom att vi aldrig serveras någon bekväm förklaring till varför Weasel, Sadie och Krug plågar flickorna – de är bara bad to the bone och har inga problem med det. Det är också nästan lite ovant att se en film där jag inte känner mig intvingad i en känslofålla genom musik eller framställning. The Last House on the Left upplever jag som en rätt naken rakt-upp-och-ned-skildring och det förstärker bara obehaget.

Men på det hela taget blev nog The Last House on the Left en filmhistorisk allmänbildning snarare än en cineastisk upplevelse och just nu känns det osannolikt att jag skulle återbekanta mig med den. En gång räckte alldeles utmärkt och vill jag bli skrämd plockar jag nog hellre fram gamle Freddy.

To be continued…

14 reaktioner till “The Last House on the Left (1972)”

  1. Kazoomusik! 🙂 Har inte setta denna versionen men väl nyinspelningen som funkade väl. Jag är svag för hämndgenren ska erkännas så jag kan möjligen vara lite mer positivt inställd.
    Som du skriver kan filmer vara mer effektiva när man s.a.s struntar i att locka fram känslor hos oss tittare mjh musik och annat. Ska nog ta och kolla upp filmen vid tillfälle.

  2. Märkligt nog är jag också lite svag för nyinspelningen..
    Är det mest udda i sammanhanget att det sägs att Craven baserat sin story på Bergmans Jungrukällan..? I så fall…ganska coolt ändå… 🙂

  3. @Filmitch: Ja, med en faiblesse för rape-and-revenge kanske även detta original funka. Om du kan ge dig till tåls får du svar inom kort på en blogg nära dig om var jag lägger mina främsta sympatier i fajten original vs remake 😉

    @Steffo: Of course! Historierna är i princip identiska identiska så det är ju inte helt osannolikt. Å andra sidan baseras Jungfrukällan på en gammal ballad, så det är mao ett ämne som funnits med ett bra tag. Egentligen borde man väl ta sig en Bergman, bara för denna influens…

  4. Jag har faktiskt sett Jungrukällan (även om jag annars är lite dålig på Bergman måste jag erkänna), men det var himmelsvida eoner sedan. Vill dock minnas den som just dyster av bara fan… 😉

    Trevlig helg!

  5. @Jojjenito: Mmmm… Men det var också du som gav Persona 5/5 😉

    @Steffo: Duh, det är ju Bergman… Right back at ‘ya!

  6. @Filmitch: Låter som en gjuten Bergman! Du har ingen motsvarande Åsa-Nisse måntro? Nesse och Eulalia som kastrerar Sjökvisten? 😉

  7. Ja, du var ännu lite mer skeptisk i plural än mig faktiskt, då jag nog ser en charmig behållning i mycket av det där billiga, lökiga. Ibland kan det till och med höja en film.

    Motsägelsefulla toner i filmers musik är stundtals ett underbart grepp. Hade glömt kazoon i denna, men du påminner mig nu. Det är ju en känd trend framför allt på 70-talet att musiken skevar totalt från innehållet. Såg nyligen Den Lilla Flickan i Huset vid Vägens Slut (Jodie Foster-rullen från ’76) och den slänger in jätteporrig 70-talsfunk några gånger – när det *inte* är meningen att tittaren ska förvänta sig 16mm-porr eller blaxsploitationpimpar, om jag säger så.

  8. @Absurd Cinema: Visst kan en amatörmässighet kunna vara charmig. Problemet här var väl att jag hade förväntat mig något mer genomarbetat och läskigare.

  9. Ja, förväntningar är roten till allt ont. 🙂 Det är verkligen ingen läskig film, men obehaglig. Om skillnaden märks av mellan orden. ”Läskig” gör att jag sitter helspänn för att bli skrämd, men ”Obehaglig” gör att jag instinktivt inte vill se för att det ger en otrevlig känsla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: