alt. titel: A Serbian Film

På förekommen anledning från Jojjenitos Filmspanarutmaningsfilm som var Cannibal Holocaust. I kommentarsfältet uppstod en diskussion om den filmen kontra A Serbian Film.

***

Serbian FilmFör det stora flertalet är troligen inte Serbien det första filmland man kommer att tänka på. Namnet Emir Kusturica är kanske mer välbekant, frågan är dock hur många som vet att regissören är just serb. Men från och med 2010 kommer Serbien sannolikt för en lång tid att bli förknippad med en enda film, ungefär som Kazakstan blivit liktydigt med Borat.

Milos var en gång en firad porrstjärna men försöker nu finna sig tillrätta i ett vanligt familjeliv med hustrun Marija och sonen Petar. Mängden Jack Daniels han drar i sig antyder att det inte går så bra, om inte annat ger de få påhugg han numera gör inte särskilt mycket klirr i kassan. Hans agent hör dock av sig och lovar ett jobb som skulle kunna göra Milos till en välbärgad man.

Självklart är Milos sugen på lite pengar och går med på att träffa Vukmir som tycks vara en stor beundrare av Milos tidigare arbete och inte minst hans ”arbetsredskap”. Möjligen kan man tycka att Vukmirs svammel om pornografi som konst, hans oreserverade hyllande av Milos som en pornografigudom, förtäckta antydningar om namnlösa ”klienter” samt det faktum att man är beredd att betala Milos en ohelig summa pengar för hans medverkan borde få honom att dra åt sig öronen lite mer än han i nuläget gör.

För även om Milos blir lite fundersam över upplägget (som han inte får veta något om) går han till slut förstås med på att spela in en sista film.

Jag känner att jag har svårt att motivera mitt tittande på A Serbian Film med något annat än nyfikenhet. Självklart blir man nyfiken på filmen i sig, när den har blivit så pass omtalad och debatterad och förbjuden. En film som nästintill startade en ny videovålds- och censurdebatt á la The Texas Chainsaw Massacre och video nasties-listan. Vad är det egentligen som är så vidrigt med den och hur kommer jag att reagera på det?

Redan där känns det fel, för som A Serbian Film har framställts i bloggar och media är det ingen film man ska bli nyfiken på. Det är snarare en film som man ska fördöma enbart på basis av vad man läst och hört om den och man ska absolut inte uppmuntra distribution av så störda produkter genom att försöka få tag på den.

När jag väl har sett klart filmen känns det också fel, fast på ett annat sätt. Å ena sidan har jag förvisso skapat mig en egen uppfattning om den istället för att fria eller fälla på ren hörsägen. Å andra sidan får denna uppfattning mig att undra om jag är en dålig människa. För ska jag vara helt ärlig blev jag inte särskilt berörd av A Serbian Film. Jag hade svårt att se den som något annat än en, förvisso extrem, men ändock ”vanlig” äckelskräckis. En sådan där huvudpersonen undan för undan måste inse att de otrevliga flashbacks han har i skallen inte bara verkligen har hänt utan att det är han själv som är förövaren i dem.

A Serbian Film drar naturligtvis det hela till sin spets men samtidigt blir den aldrig mer än en Film. Jag kan helt enkelt inte ta den på tillräckligt allvar för att bli berörd. I det här fallet är frågan densamma som med vilken realistisk våldsfilm som helst: är filmen obehaglig i sig eller blir den det blott och bart om man försöker intala sig att detta händer ”på riktigt”. Möjligen blir emellertid den frågeställningen mer komplicerad jämfört med en genomsnittlig våldsfilm eftersom man här också valt att lägga in ett element av sexuella övergrepp på barn. Har filmen enbart därför förverkat sitt existensberättigande?

Huruvida A Serbian Film skulle ha ett syfte utöver att vara en exploaterande film har också diskuterats och av någon anledning ligger det betydligt närmare till hands att försöka få en film av den här kalibern att betyda något. Det är förstås inte särskilt svårt att läsa in en tolkning om ett land där befolkningen, bokstavligt och bildligt, tvingats våldta både mödrar och barn. Tvingats genomföra akter som trasat sönder så mycket att det enda som återstår är självdestruktion. Extra tydligt görs det av att en av kvinnorna i filmen som Milos spelar in sägs vara hustru till en krigshjälte och nu vanhedrar hans minne genom att bjuda ut sig till vem som helst. Alltså måste hon straffas.

Men i slutänden har jag svårt att tycka att en sådan tolkning känns särskilt trovärdig eller att den för den skull skulle motivera filmens framställning av problemet. För det är våldsamheterna i A Serbian Film alldeles för överdrivna. Men visst, vill man göra en provokativ film är ett ju alltid enkelt att hävda att man gör den med ett konstnärligt eller politiskt syfte. Regissör Srđan Spasojević verkar mest vara ute efter att spotta i den europeiska politiska korrekthetens ansikte. Men bara för att man säger det blir det inte sant.

A Serbian Film var äcklig, men inte på ett sådant sätt att jag kommer att bära den med mig som en skitig ryggsäck för resten av livet. Jag har inga problem med att förstå att den typen av filmer görs, men jag kan inte riktigt se poängen med den – något direkt budskap kunde jag inte uppfatta och själva handlingen tycks mest gå ut på att testa hur mycket vidrigheter man kan slänga in innan publiken säger stopp.

Betyget bygger enbart på att A Serbian Film var oväntat välgjord för den här typen av produktion (vilket många andra också påpekat), både vad gäller foto, effekter (med ett notabelt undantag) och musik. Jag måste också erkänna att de flesta inblandade skådespelarna gjorde ett bra jobb, särskilt då Srđan Todorović i rollen som Milos.

Inledningsvis var det vissa webbutiker som tog bort A Serbian Film. Nu finns den dock listad (men inte alltid tillgänglig) hos såväl CDOn, som Discshop och Kvarnvideo. Även internationella butiker som Play och Amazon tillhandahåller den.

Det blev som sagt mycket diskussion om filmen när den började bli ryktbar. Några som både såg och skrev var:
Filmitch
Fiffis Filmtajm
Trash is King
Movies-Noir
Micke Movie
Magnus Betnér

Annonser