People of the AbyssIntet nytt under solen. Inte ens journalister som låtsas vara homosexuella eller judar eller ska försöka leva på socialbidragsnivå under en månad.

Strax efter millenieskiftet 1900 reste den amerikanske journalisten och författaren Jack London till staden han döpt sitt författar-jag efter. Då hade han bland annat hunnit delta i guldrushens glada dagar i Klondike och blivit aktiv socialist. Influerad av sina politiska sympatier wallraffade författaren därför under sommaren 1902 i Londons East End. Resultatet blev boken The People of the Abyss.

Titeln kanske låter ana en spännande äventyrshistoria där modiga upptäcktsresande hittar en bortglömd människoras som lever i kratern på en död vulkan eller något liknande. En vulkan som givetvis visar sig vara högst aktiv när det kommer till kritan. Om det bara hade varit så väl. Nu är det istället en hårresande verklig historia (även om London förvisso säger sig ha gått in i projektet med en ”attitude of mind of the explorer”) om den spillra av mänskligheten som levde på den absoluta botten i vad som väl på den tiden får anses ha varit (väst)världens huvudstad.

East End picLondons East End tycks ha utvecklats på någon slags ad hoc-basis för att husera en ständigt expanderande urban befolkning som strömmade från landsbygden in till kosmopolen i hopp om att kunna finna arbete. Arbete fanns förvisso, men när London besöker området ser han bara utsugande arbetsgivare och hyresvärdar som gör det fullkomligt omöjligt att leva ett värdigt liv. Det hade börjat byggas bättre bostäder på stadsdelens bekostnad men dessa var endast ett fåtal förunnat att kunna ta del av.

London beskriver ett liv som oftast handlar om en nedåtgående spiral i ren misär – människorna som redan lever i avgrunden har inget hopp om att kunna ta sig därifrån. De är dömda på förhand. Barnen växer upp under konstant näringsbrist vilken påverkar deras fysik under hela deras livstid. Vuxna människor tvingas äta apelsin- och äppelskal från ”the slimy, spittle-drenched, sidewalk”. I bästa fall kan en familj skrapa ihop tillräckligt med slantar för att kunna betala för ett enda ynkligt rum där det kan bo exempelvis två vuxna och en fem-sex ungar och då tar familjen dessutom emot inneboende för att kunna överleva.

East End pic2Boken redogör för en ekonomi där varenda penny går till boende och mat. Inget mer. Inga husgeråd, sängkläder eller skor. Att ta en pint nere på krogen innebär mindre mat just den veckan. Personer som av olika anledningar inte kan skrapa ihop tillräckligt med pengar för boende tvingas dra runt på gatorna. Under dagarna kan man eventuellt få en sovplats i någon av Londons parker men på nätterna låses de och alla försök att slumra i en port eller på ett trappsteg upptäcks omedelbart av patrullerande poliser.

Författaren undrar, fullt rimligt kan man tycka, vad poängen egentligen är med att beröva denna kringströvande befolkning just nattlig sömn. Det finns nämligen ingen som hindrar dem från att sova under dagen, när parkerna är öppna, vilket får två konsekvenser. Välbärgade parkflanörer måste kliva över sovande kroppar till höger och vänster och med en vaknatt i kroppen är man inte direkt i toppskick för att söka jobb under dagen. Att tvingas sova under dagen innebär att det blir en dag när man inte kan jobba.

Även härbärgen och välgörenhetsinrättningar tycks instiftade i akt och mening att se till att dessa människor inte ska kunna skaffa sig en egen inkomst. För en sängplats samt vattnig havregrynsgröt (recept på så kallad Skilly: Sex pints havregrynsgröt samt tre och en halv hinkar med varmvatten. Blanda och rör kraftigt. Ät och njut.) och surt bröd tvingas mottagaren arbeta en hel dag vilket alltså innebär att hen inte kan söka jobb och därmed få en inkomst för att betala sin egen mat. Frälsningsarmén ”bjuder” förvisso på frukost men motprestationen är att stanna på en predikan som sträcker sig långt in på eftermiddagen. Alltså ingen chans för jobb den dagen heller.

East End pic3Bokens första halva är bäst, när London beskriver olika scener från sin tid i storstaden. Han kommer nära sina undersökningsobjekt och hyser ett genuint intresse för deras olika historier även om alla undantagsvis är mer eller mindre tragiska. I andra halvan lyfter han upp problemen på en högre nivå, bort från det personliga, och med abstraktionen tappar han också en del av mitt engagemang. Men större delen av tiden lyckas han trots sin politiska övertygelse faktiskt vara rakt på sak och utan det sentimentala patos som tyvärr färgar en hel del av Charles Dickens beskrivningar av samma misär några årtionden tidigare.

Att detta är en situation som existerade för bara lite drygt 100 år sedan är en tillnyktrande tanke att hålla i huvudet när man tar del av Londons armod. Det är inte särskilt länge i ett historiskt perspektiv och ändå skulle den i dagens välfärdssamhälle upplevas som otänkbar. Än så länge. Den välfärdsstege som Västeuropa lyckades bestiga för sina egna invånares räkning måste man nu kanske också försöka tillhandahålla för andra.

De tiggare som kommer till bland annat Sverige för att skrapa ihop några hundralappar kanske inte riktigt ligger på East End-nivå anno 1900 kallt men det känns inte helt osannolikt att de eller andra utsatta grupper faktiskt skulle kunna hamna där. I en sådan utveckling har i så fall även vi som stod och lät det ske en skuld. Att läsa The People of the Abyss utan det trygga ”men det här var ju så läääänge sedan”-filtret är inte alltid så bekvämt men den här typen av insikter är sällan det. Faktiskt lika ”obekväma” som åsynen av den där framsträckta pappmuggen.

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person. Tal- och ljudkvalitet ger ingen ursäkt för att inte lyssna!

Eller läsa, boken finns också hos Projekt Gutenberg

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser