X2: Ray Bradbury (1950 & 1957)

När man får boktips från en fantastik-nestor som John-Henri Holmberg är det ju bara att lägga ned alla andra läsprojekt och hugga tag. I det här fallet hade jag lyckan att få en trevlig kommentar på mitt något magsura inlägg om Ray Bradburys Something Wicked This Way Comes. Efter läsningen av den och hans andra mest kända roman, Farenheit 451, kände jag att Bradbury nog inte var min typ av författare.

X2: Black Hawk Down (1999 & 2001)

Jag var inte särdeles imponerad av Ridley Scotts Black Hawk Down vid första titten men förstod snabbt att det skulle ligga en hyllad bok i botten, researchad och skriven av journalisten Mark Bowden. Tillräckligt hyllad för att en genomläsning kändes given när tillfälle gavs.

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Patton (1970)

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

Miracle on 34th Street (1947)

alt. titel: Det hände i New York

Ok, så vi har ensamstående morsan Doris. Hon har på egen hand inte bara lyckats skaffa sig en relativt hög position på New Yorks välkända varuhus Macy’s och en fullt respektabel lägenhet utan också uppfostrat en välartad om än något lillgammal dotter, Susan.

Revenge of the Zombies (1943)

Säga vad man vill, men framtidsvisioner saknas inte hos tredje rikets tjänare. Särskilt inte om man ska se till utvecklingen av zombiefilmgenren. I Louisiana meddelar nämligen vetenskapsmannen doktor Max Heinrich Von Altermann sin tyske landsman och Berlinkontakt att ”I am prepared to supply my country with a new army, numbering as many thousands that is needed. An army of the living dead!”

San Andreas (2015)

Idag är det Mors dag. Bjussa gärna mamma på bio men för er egen (och mammas) skull: läs inlägget innan ni överväger San Andreas.

***

Tillåt mig att bli lite religiös för en stund.

Chief Ray Gaines som är i Los Angeles räddningstjänst,
Helgat varde ditt namn,
Tillkomme din kärnfamilj,
Ske din vilja, såsom i himmelens flygande fordon,
så ock i desamma som framförs på land och på vatten,
Vår dagliga action-underhållning, giv oss idag,
och förlåt din ex-fru hennes skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro med repliker som ”Just doin’ my job, m’am”,
och inled oss icke i jämställdhetsdiskussioner,
utan fräls oss ifrån jordbävningar och opålitliga ex-fru-partners,
Ty familjen är din och sinnesfriden över en förlorad dotter och härligheten,
i evighet.
Amen.

Pleasantville (1998)

Apropås Tobey Maguires uppdykande i en annan film som jag såg nyss.

***

alt. titel: Välkommen till Pleasantville

Pleasantville skulle lika gärna kunnat heta Perfectville. Det regnar aldrig, hemmafruarna lagar mastodontmåltider till sina älskade familjer, basketlaget förlorar aldrig en match, kärlekspar håller kyskt handen på dinern och manlighetens yttersta bastion är bowlinghallen där patriarker med namn som Bob, Jeff, Jack och Biff rullar spärr efter spärr.

På det hela taget uppvisar Pleasantville stora likheter med både Truman Burbanks idylliska Seahaven och den TV-serie som där sänds för att övertyga Truman om det vettiga i att behålla status quo.

Independence Day (1996)

”Today we celebrate our Independence Day!” Skulle kunna ha varit en film om det amerikanska inbördeskriget, men det är det naturligtvis inte. Den här gången slåss inte en nation mot en annan för frihet, istället går hela mänskligheten samman (under ledning av USA förstås) för att undvika total utrotning, alternativt förnedrande slaveri (om man inte är en vindflöjel av Kent Brockman-mått — ”And I, for one, welcome our new insect overlords”).

Det är nästan så man misstänker att mein herr Emmerich i all hemlighet planerar att så småningom ställa upp som förste utländske kandidat i amerikanska presidentvalet och Independence Day ska vara filmen som ser till att invändningarna inte blir allt för stora. Som vanligt använder han den nästintill bisarrt stora penseln och det är ingen större risk för att man ska missa vad det är som pågår. Kvinnor, barn och gamla får vackert vänta med tårar i ögonen medan Männen (inte minst i form av Militären) i luften och rymden räddar planeten.

Fast Times at Ridgemont High (1982)

alt titel: Häftigt drag i plugget

Höst och starten på ett nytt läsår på Ridgemont High, någonstans i Kalifornien. Första året för vissa, sista året för andra. Stacy är en ”freshman” och rekommenderas av betydligt mer erfarna kompisen Linda (hon är ju praktiskt taget förlovad) att passa på att ha lite kul, helst med äldre killar. ”It’s just sex!” Stacys äldre bror Bradley ser fram emot sitt sista high school-år, han har bara sex avbetalningar kvar på sin babyblå amerikanare och funderar till och med på att göra slut med flickvännen Lisa så att han kan vara singel och fågelfri under vad som borde kunna bli det bästa året i hans liv.