X2: Black Hawk Down (1999 & 2001)

Jag var inte särdeles imponerad av Ridley Scotts Black Hawk Down vid första titten men förstod snabbt att det skulle ligga en hyllad bok i botten, researchad och skriven av journalisten Mark Bowden. Tillräckligt hyllad för att en genomläsning kändes given när tillfälle gavs.

Om Bowden får säga det själv (och jag är benägen att ta honom på orden) är han den förste som försökt sammanställa och beskriva händelserna som ägde rum i Somalias huvudstad Mogadishu under knappa 24 timmar den 4 och 5 oktober 1993. Händelserna vilka blivit kända som Slaget om Mogadishu eller, mer fantasiväckande, Black Hawk Down.

Det senare namnet kommer sig av att somaliska milismän lyckades skjuta ned inte mindre än två Black Hawk-helikoptrar med ryska, handburna raketgevär under en räd över staden. Även markburna trupper fångades i en helvetisk labyrint av smala gator, improviserade vägspärrar och en tsunami av automatgevärseld. En pilot togs till fånga medan 19 amerikanska soldater och piloter fick sätta livet till. Ett hårt slag för en nation och militära styrkor som börjat vänja sig vid att i princip kunna se sig själva som odödliga, enbart tack vare överlägsen vapenkraft och teknisk utrustning.

Jag kan förstå hyllningarna av Bowdens bok. Den lyckas röra sig på flera nivåer samtidigt och ta in många olika attityder och nyanser. Många beskrivningar sker ur enskilda mäns synvinklar, vilket gör att jag som läsare kan köpa vissa ensidigheter eftersom de alla tillsammans skapar en trovärdigt rik väv. Det känns inte det minsta konstigt eller vinklat att författaren låter personliga berättelser blöda igenom av hat, oförståelse eller övermod eftersom han låter dem finnas på bägge sidorna. Föga förvånande har han kommit åt fler och mer fullödiga historier genom intervjuer av de överlevande amerikanska soldaterna. Men här hörs också somaliska röster, från stridande milismän till civila affärsinnehavare som bara försöker överleva i en stad som är en veritabel krigszon.

Genom de här intervjuerna visar Bowden tydligt hur olika soldater reagerar när skiten börjar fylla det blå skåpet. Många av dem var unga, kanske födda under sent 70-tal och därmed uppväxta i ett USA som utan problem kunde se sig som mer eller mindre oövervinnerligt. Killar som växt upp med filmer som Iron Eagle och Red Dawn och som därmed först inte riktigt kunde tro på den verklighet de fastnat i. Som reagerade med genuin överraskning och förvåning när de första somaliska kulorna började hitta sina mål, som aldrig riktigt insett att kring innebär att de eller deras kompisar kunde dö. For reals, y’all…

Boken gör ett nästan för bra jobb med att åskådliggöra det blodiga kaos som snart vidtog på Mogadishus dammiga gator. Trots några hjälpsamma kartor känner jag mig sällan säker på vart jag befinner mig i berättelsen eller med vilka eftersom alla namn viner runt öronen som kulkärvar. Det är dock så pass bra nivå på författandet att det hela blir fullkomligt andlöst samtidigt som läsaren ibland ges möjlighet att lyfta blicken och hämta andan en smula när Bowden tar sin historia till kommandocentralen. Där och då känns det som en ynnest att kunna få lite perspektiv på det hela, en ynnest som knappast var de inblandade soldaterna förunnat.

En riktigt bra fackbok med andra ord, som levandegjorde både händelserna och många av de personer som var direkt inblandade. Så jag kanske bara hade sett Scotts filmatisering med fel glasögon? Men vid en omtitt kan jag bara konstatera att läsningen om möjligt gjort adaptionen ännu mer tveksam.

Visst upptas större delen av Bowdens bok av de amerikanska ögonvittnesskildringarna, men här finns i alla fall också utsagor från ett antal namngivna somaliska personer. Filmen anger förvisso att  avsevärt fler somalier än blott 19 stycken omkom under de här knappa 24 timmarna men listar sedan enbart de amerikanska offren. Majoriteten av förekommande somalier framställs som en vrålande zombiehord, alla beväpnade med AK-47:or. Många av de amerikaner Bowden intervjuade erkände att de började skjuta urskillningslöst på allt som rörde sig när de blivit tillräckligt utmattade och rädda. Icke så våra film-soldater. Inte heller får vi se hur de i desperata försök att undkomma skottlossningen bryter sig in hos civila och bakbinder hela familjer för att själva kunna hämta andan.

Jag tycker att Bowden lyckas tydliggöra att de åsikter och känslor han beskriver tillhör enskilda individer medan Scott, inte sällan understödd av Hans Zimmers musik, framför dessa åsikter och känslor å hela filmens vägnar. Upplevelsemässigt är det stor skillnad på när Bowden skriver typ ”Ranger Smith var X” jämfört med när filmens ranger Smith säger ”Jag är X”. Det senare ringer betydligt mer av övertydlig exposition i mina öron medan texten tillåter en viss distans och filtrerande tolkning genom författaren.

Därmed luktar filmens stämning också mer av patriotism och heroism medan Bowden med sina relativiserande och kontrasterande texter lyckas problematisera samma begrepp på ett betydligt mer intressant sätt. Det hjälper i det avseendet förstås inte att filmen innehåller känsloladdade scener som, såvitt jag kan läsa mig till, inte förekom annat än i manusförfattaren Ken Nolans och Ridley Scotts fantasi. VSB: De överlevande rangers som blir påhejade av hurrande somalier under sina sista hundra metrar till säkerheten.

Summa summarum: mycket bra förlaga, högst problematisk adaption. Den senare är dock hantverksmässigt tillräckligt välgjord för att den får behålla det ursprungliga betyg jag gav den. Polske fotografen Sławomir Idziak var utan tvekan värd varenda prisnominering han fick.

Black Hawk Down: A Story of Modern War (1999)

Black Hawk Down (2001)

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Fortsätt läsa ”Johnny Got His Gun (1939)”

Patton (1970)

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

Fortsätt läsa ”Patton (1970)”

Miracle on 34th Street (1947)

miracle-on-34th-streetalt. titel: Det hände i New York

Ok, så vi har ensamstående morsan Doris. Hon har på egen hand inte bara lyckats skaffa sig en relativt hög position på New Yorks välkända varuhus Macy’s och en fullt respektabel lägenhet utan också uppfostrat en välartad om än något lillgammal dotter, Susan.

Fortsätt läsa ”Miracle on 34th Street (1947)”

Revenge of the Zombies (1943)

revenge-of-the-zombiesSäga vad man vill, men framtidsvisioner saknas inte hos tredje rikets tjänare. Särskilt inte om man ska se till utvecklingen av zombiefilmgenren. I Louisiana meddelar nämligen vetenskapsmannen doktor Max Heinrich Von Altermann sin tyske landsman och Berlinkontakt att ”I am prepared to supply my country with a new army, numbering as many thousands that is needed. An army of the living dead!”

Fortsätt läsa ”Revenge of the Zombies (1943)”

San Andreas (2015)

Idag är det Mors dag. Bjussa gärna mamma på bio men för er egen (och mammas) skull: läs inlägget innan ni överväger San Andreas.

***

Tillåt mig att bli lite religiös för en stund.

Chief Ray Gaines som är i Los Angeles räddningstjänst,
Helgat varde ditt namn,
Tillkomme din kärnfamilj,
Ske din vilja, såsom i himmelens flygande fordon,
så ock i desamma som framförs på land och på vatten,
Vår dagliga action-underhållning, giv oss idag,
och förlåt din ex-fru hennes skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro med repliker som ”Just doin’ my job, m’am”,
och inled oss icke i jämställdhetsdiskussioner,
utan fräls oss ifrån jordbävningar och opålitliga ex-fru-partners,
Ty familjen är din och sinnesfriden över en förlorad dotter och härligheten,
i evighet.
Amen.

San Andreas Fortsätt läsa ”San Andreas (2015)”

Pleasantville (1998)

Apropås Tobey Maguires uppdykande i en annan film som jag såg nyss.

***

alt. titel: Välkommen till Pleasantville

PleasantvillePleasantville skulle lika gärna kunnat heta Perfectville. Det regnar aldrig, hemmafruarna lagar mastodontmåltider till sina älskade familjer, basketlaget förlorar aldrig en match, kärlekspar håller kyskt handen på dinern och manlighetens yttersta bastion är bowlinghallen där patriarker med namn som Bob, Jeff, Jack och Biff rullar spärr efter spärr.

På det hela taget uppvisar Pleasantville stora likheter med både Truman Burbanks idylliska Seahaven och den TV-serie som där sänds för att övertyga Truman om det vettiga i att behålla status quo.

Fortsätt läsa ”Pleasantville (1998)”

Independence Day (1996)

”Today we celebrate our Independence Day!” Skulle kunna ha varit en film om det amerikanska inbördeskriget, men det är det naturligtvis inte. Den här gången slåss inte en nation mot en annan för frihet, istället går hela mänskligheten samman (under ledning av USA förstås) för att undvika total utrotning, alternativt förnedrande slaveri (om man inte är en vindflöjel av Kent Brockman-mått — ”And I, for one, welcome our new insect overlords”).

Det är nästan så man misstänker att mein herr Emmerich i all hemlighet planerar att så småningom ställa upp som förste utländske kandidat i amerikanska presidentvalet och Independence Day ska vara filmen som ser till att invändningarna inte blir allt för stora. Som vanligt använder han den nästintill bisarrt stora penseln och det är ingen större risk för att man ska missa vad det är som pågår. Kvinnor, barn och gamla får vackert vänta med tårar i ögonen medan Männen (inte minst i form av Militären) i luften och rymden räddar planeten.

Fortsätt läsa ”Independence Day (1996)”

Fast Times at Ridgemont High (1982)

alt titel: Häftigt drag i plugget

Höst och starten på ett nytt läsår på Ridgemont High, någonstans i Kalifornien. Första året för vissa, sista året för andra. Stacy är en ”freshman” och rekommenderas av betydligt mer erfarna kompisen Linda (hon är ju praktiskt taget förlovad) att passa på att ha lite kul, helst med äldre killar. ”It’s just sex!” Stacys äldre bror Bradley ser fram emot sitt sista high school-år, han har bara sex avbetalningar kvar på sin babyblå amerikanare och funderar till och med på att göra slut med flickvännen Lisa så att han kan vara singel och fågelfri under vad som borde kunna bli det bästa året i hans liv.

Fortsätt läsa ”Fast Times at Ridgemont High (1982)”

Iron Eagle (1986)

God doesen’t give people things he doesen’t want them to use and he gave you…The Touch. It’s a power you have inside of you, down there where you keep your guts, boy. And it’s all you need to blast your way in and get back what they took from you.

Doug Masters är något av en vildbasare på flybasen där han bor med sin familj men har ändå hjärtat på rätta stället. Vart han har hjärnan kan man möjligen diskutera eftersom hans bästa lösning när pilotpappa Ted blivit tillfångatagen och hotas av avrättningen i ett icke namngivet land i mellanöstern (*host*Libyen) är att flyga dit och rädda honom. Ja, det är den typen av önsketänkande som femåringar vanligen ägnar sig åt men Doug har hjälp av en före detta stridspilot och alla sina kompisar i flygklubben Iron Eagle. Sagt och gjort — Doug och den ärrade stridsveteranen snor två F-16plan och ger sig iväg.

Fortsätt läsa ”Iron Eagle (1986)”