The Outlaw (1943)

alt. titel: Den laglöse

Ända sedan jag såg The Aviator första gången och bekantade mig lite närmare med den märklige Howard Hughes har jag varit nyfiken på The Outlaw. Visst fanns det mycket som den amerikanska censuren hade invändningar mot i The Outlaw, men en eller två saker stod ändå helt klart i blickfånget. Joe Breen vid Motion Picture Producers and Distributors of America meddelade Hughes: ”in my more than ten years of critical examination of motion pictures, I have never seen anything quite so unacceptable as the shots of the breasts of the character of Rio….Throughout almost half the picture the girl’s breasts, which are quite large and prominent, are shockingly emphasized”. The Outlaw är alltså en film om skådespelerskan Jane Russells bröst.

Men det tar ett tag innan vi kommer till dem. Först får vi nämligen träffa sheriffen Pat Garrett som är glad som en lärka över att hans BFF, Doc Holiday, har kommit till stan. Doc är inte på lika gott humör, han är ett styck häst kort och vill leta reda på denna formidabla kuse. Som av en händelse har en främling också ridit in i stan på en särpräglad rödskimmel, precis den teckning som Docs försvunna häst hade.

Hästens nye ägare anger sitt namn som William Bonney och ynglingens respektlöshet och kaxighet imponerar stort på Doc. Så pass mycket att han faktiskt ställer sig på Billy the Kids sida när Pat kommer för att arrestera spolingen för ett mord. Billy och Doc flyr men inte innan Pat har hunnit sätta en kula i den yngre av de två. Doc tvingas lämna Billy hos sin ”girl” Rio McDonald som bor en bit från staden med sin moster Guadalupe.

Vad Doc inte vet är att Billy redan har träffat den yppigt generösa Rio. Hon ville hämnas sin bror som Billy sköt ihjäl över ett bråk om en flicka men han övermannar henne lekande lätt och genomför sedan något i djupa stallskuggor som medför ljudet av sönderrivet klänningstyg. Man kan därför anta att hon känner sig måttligt sugen på att vårda den skadeskjutne Billy men gör ändå som Doc vill och det dröjer förstås inte många sjukdagar innan hon är ohjälpligt förälskad. Vilket är tur, för nu kan Doc och Billy humoristiskt tjafsa om vem som är den rätte ägaren till såväl hästen Red som flickan Rio. Hästen och flickan själva har ungefär lika mycket att säga till om i saken och vad det verkar är männen betydligt mer sugna på att slåss om herraväldet över den fyrbenta sprakfålen.

Visst, det går inte att komma undan det faktum att Rios klotrunda behag är ”emphasized”. Inga prudentliga Lilla huset på prärien-klänningar för Miss Rio McDonald. Men utöver det måste jag erkänna att jag inte hade någon som helst föraning om vad själva filmen faktiskt skulle handla om. Eftersom alla bilder man sett från den är bilder på Jane Russell och hennes bröst (kanske inte så konstigt med tanke på att filmens hela marknadsföringskampanj hängde på dem) hade jag nästan trott att det var hon som skulle vara ”the Outlaw”.

Men den spännande laglösingen är förstås 26-årige baby face Billy the Kid i form av Jack Buetel (står dock i rollistan som Jack Beutel) som gjorde sin första filmroll mot Thomas Mitchell som Pat Garrett och Walter Huston som Doc Holiday. Det intressanta med The Outlaw är att även om den blivit känd för Jane Russell är den egentligen fullödig bromance-film. Efter lite ökenritter här och var samt en indiansk skärmytsling som egentligen inte gör någon större skillnad står nämligen den stora upplösningen mellan manstrion när Billy inser att Doc är den ende vän han någonsin haft i sitt unga liv varpå den gamle kompisen Pat blir vild av avundsjuka.

Hade manuset gjort mer av denna känslomässighet hade The Outlaw kunnat bli riktigt intressant. Nu ska stämningen ofta forcerat höjas genom sorglösa retsamheter ackompanjerade av wha-wha-trumpetljud bara för att ingen säkert ska missa att det är Humor vi snackar om här. Eftersom Thomas Mitchell är lite rundnätt får han också stå för den ytterligare comic relief som filmen kräver.

Sedan är det förstås nödvändigt att att man ser filmen (och skrattar åt den) som ett tidsdokument för att kunna svälja Rios närvaro. Som vi fick veta i The Aviator konstruerade Hughes en slags rymdålderspushup-BH till Jane Russell även om hon själv hävdar att den var så grymt obekväm att hon istället fixade biffen med en helt vanlig icke-rymdålders-BH, pappersnäsdukar och hårt åtdragna axelband. Plus den naturliga utrustningen får man då anta. Kanske inte så förvånande, men ändå trist att få det svart på vitt (heh…), är att hennes närvaro egentligen inte gör någon större skillnad för vare sig männens relation eller själva händelseutvecklingen.

Hon finns enbart på plats för att kittla publiken med (grova) antydningar om både mer och mindre frivilligt sex samt den tidigare nämnda komiska effekten av att både Billy och Doc föredrar att bråka om hästen Red framför henne. Inte minst det faktum att hon på stört blir förälskad i sin våldtäktsman och sedan fortsätter att älska honom trots att han milt sagt inte är särskilt snäll mot henne smakar inte jättebra. Snarare som genussura uppstötningar. Saken blir dessutom bara ännu värre av att Doc försöker förklara Billys taskiga beteende med att han ju älskar henne så himla mycket. Känns det skolgårdsargumentet kanske igen?

Alltså, The Outlaw var en mer intressant tittning ur ett film- och kulturhistoriskt perspektiv än genuint underhållande men nu vet jag i alla fall hur urringade toppar den amerikanska censuren släppte igenom i början av 1940-talet.

Av orsaker som jag inte orkat undersöka vidare omfattas The Outlaw numera av public domain, så det är fritt fram för vem som helst att skaffa sig samma information om Jane och grabbarna som jag gjorde.