Black Hawk Down vann 2002 Oscars för bästa klippning och ljud. Lite B kanske, med tanke på att Scott hade vittring på registatyetten men förlorade den till Ron Howard och hans A Beautiful Mind.

***

Black Hawk DownDet skulle ju ha varit så enkelt. Eller, om kanske inte direkt enkelt, så i alla fall välorganiserat. Och till en början var det också det – soldater på plats, fiender tillfångatagna och en konvoj på väg. Exakt när det började gå åt pipsvängen kan nog ingen säga men uppenbart var att samtidigt som den flyende konvojen fick köra gatlopp mellan prickskyttar på vartenda hustak lyckades en Black Hawk-helikopter bli träffad av ett raketgevär och störta rakt ned i den fientligt heta zonen.

Året är 1993 och platsen Somalias huvudstad Mogadishu. Amerikanska trupper är på plats för att tillfångata krigsherren Mohamed Farrah Aidid och därmed försöka få ett slut på det somaliska inbördeskriget som rasat sedan 1991. Under de dryga 12 timmar som ”Slaget om Mogadishu” pågick skulle amerikanerna vara i den mesta allvarliga krigssituationen sedan Vietnamnkriget och händelsen i sig leda till att världssamfundet blev betydligt mindre interventionsvilliga.

Efter dryga två timmar av nära nog konstant skjutande och springande och död känner jag mig lite förvirrad. Min minnesbild var att Black Hawk Down, när den kom, blev hyllad som en ovanligt nyanserad krigsfilm.

Och i vissa avseenden är den i och för sig också det. Vi får snabbt lära känna en jäkla massa olika soldater och piloter, men det görs inga överdrivna ansträngningar för att vi ska sympatisera med dem som personer. Ett enda telefonsamtal hem är vad vi får ta del av innan allvaret börjar. Alltså inga tårfyllda avsked till guldlockiga och äppelkindade (varför inte också rullstorlsburna?) barn eller åldrande mödrar.

Istället är de flesta sammanbitna och inställda på att göra sitt jobb. Utom möjligen nyrekryten som bara är på plats för att ”kick some ass!”. När de en efter en börjar dö som flugor är det sällan några utdragna scener, men rått och realistiskt. Så nyanserad i så motto att Black Hawk Down inte använder sig av de mer manipulativa greppen för att vi ska tänka ”åhh, nej!” varje gång en soldat får ett skott i pannan. Det borde räcka med att de är mänskliga individer.

Däremot sparar mr. Ridley Scott knappast på ödesdigra antydningar om vad som komma skall. Det är mycket prat om hur kort och effektiv operation Irene ska vara, den ovane soldaten får instruktioner om att varken släpa på vatten, mörkersikte eller skottsäker väst. Och vad är det soldaterna kommer att sakna när de blir beskjutna från höger och vänster och operationens två timmar helt plötsligt blivit åtta? Det snackas mellan luft- och marktrupperna där Tom Sizemore grymtar fram ”Down on the street…it’s unforgiving”. Och vilka ska snart få lära sig det om inte de luftburna? Melankolisk musik ackompanjerar förberedelserna och vapenskramlet. Och vad är grundpremissen för allt som sedan händer? ”No one gets left behind”.

Dessutom kan jag inte tycka annat än att filmens fokus på de amerikanska soldaterna blir problematiskt. Jag kan absolut förstå att det för den enskilde soldaten är killen i uniform som springer bredvid dig som är anledningen till att du också springer, rakt in i stridsvimlet om så skulle vara. Men för mig som filmtittare, för att Black Hawk Down ska funka som något annat än ren militärpropaganda, måste jag också ges någon slags förståelse och känsla för konflikten. Varför soldaterna är där och springer till att börja med (något man faktiskt aldrig behöver tvivla på i exempelvis Zero Dark Thirty).

Josh Hartnetts sergeant Eversmann får inledningsvis hävda att han är på plats för att göra skillnad, för att hjälpa den somaliska befolkningen. Och filmen försöker också ge snabb information om själva upprinnelsen till varför amerikanerna är på plats överhuvudtaget. Så förståelsen har man förvisso lagt sig vinn om, men inte känslan.

Enstaka somaliska civilister skymtar förbi i kulregnet men där varje amerikan framställs om en individ med namn blir majoriteten av afrikanerna enbart en stor och fientligt inställd massa. Medan många av de amerikanska dödsfallen på något sätt markeras av kamraternas desperation eller genom musiken är det knappt att vi får se några svarta milismän dö individuella dödar. De blir ofta bara sönderslitna köttstycken som dukar under för kulsprutor eller granater.

I eftertexterna får vi veta att 19 amerikaner dog den där ödesdigra oktoberdagen, varefter 19 namn följer. Samtidigt informeras vi om att 1000 somalier dog. Följs de 19 namnen av ytterligare 1000? Vad tror du? Jag skulle inte gå så långt som att säga att jag uppfattar Black Hawk Down som rasistisk och jag måste erkänna att jag föredrar den här typen av ensidighet framför den i exempelvis Tears of the Sun, där lokalbefolkningen finns porträtterad men så stereotypt att de lika gärna skulle kunna vara mannekängdockor. Men likväl är det en ensidighet som ger mig endast en bild av konflikten och liten känsla för rättfärdigheten i den amerikanska närvaron överhuvudtaget.

När jag i efterhand läser om filmen förstår jag också att mitt intryck av enbart lovord för Scotts verk inte är helt med sanningen överensstämmande. En hel del kritik har rests mot framställningen, exempelvis från de FN-trupper som i Black Hawk Down mest får vara en enkel och avslutande transport ut ur det helvete som uteslutande genomlevdes av amerikanska soldater. Framförallt blir man lite nyfiken på de anklagelser om skifte i perspektiv som eventuellt kan ha uppkommit i febril klipprumsaktivitet efter 11 september men innan filmens premiär vid årsskiftet 2001-2002.

För även om Black Hawk Down inte på något sätt kan ses som krigshetsande, det som framhålls är krigets futilitet och samtidigt evinnerlighet, gör den ett bra jobb med att driva fram rejält med sympati för de enskilda stridande soldaterna som utan att klaga gör sin plikt.