Mer Oscarskopplingar! Första Shrek vann Bästa animerade långfilm 2002 och Shrek 2 var nominerad i samma kategori 2005 men förlorade mot The Incredibles. De två efterföljarna har dock varit utan både nomineringar och vinster. I fallet med trean var det fullt berättigat.

***

ShrekShrek (2001)
På ytan kanske det inte såg mycket ut för världen. Men filmen om ett grönt träsktroll skulle komma att förändra den animerade filmindustrin och etablera Dreamworks som en rejäl medtävlare till Pixar som dittills dominerat scenen fullkomligt med filmer som Toy Story och A Bug’s Life.

Trots att det verkligen inte är första gången jag ser Shrek och den numera har nästan tio år på nacken är det inte svårt att se varför den blev så populär. För det första är de huvudsakliga karaktärerna helgjutna och även om de mer perifera kanske inte är så nyanserade tillför de alla någonting. Shrek är bister men med en tydlig ”soft spot” som Donkey vet precis vilka knappar han ska trycka på för att komma åt. Donkey är dessutom tillräckligt dålig på att fatta sociala signaler för att utgöra den andra delen i detta numera klassiska odd couple. Fiona är tuff och självständig även om hon i den här första filmen fortfarande är väldigt fast i prinsessnormen, vilket känns rätt följdriktigt eftersom hon faktiskt växt upp med föreställningen att hon ska räddas av en prins (lite får hon slåss i alla fall).

För det andra tvekar man inte för ganska brutala lekar med klassiska sagofigurer och den allmänna gullestämning som dittills varit mer regel än undantag i den här typen av filmer. Att Shrek gillar att vara lerig samt äter sniglar och ögonglober är i och för sig sådana äckligheter som inte sällan roar en yngre publik men pepparkaksgubben Gingy torteras också genom att ”dränkas” i ett glas med mjölk och återkommer sedan med benen ”fastsydda” med hjälp av glasyrstygn. Både gulliga fåglar och ballongreptiler exploderar hej vilt.

För det tredje håller plotten en tydlig röd tråd som aldrig drar iväg och blir spretig, även om det finns en massa som händer vid sidan av. Temamässigt är vi tillbaka i det klassiska ”vem är du, vem är jag?” men Shrek och Fiona får leva ut sina charader i detta sammanhang förhållandevis känsligt och mångskiftande.

För det femte håller animeringen fortfarande en förvånasvärt god kvalitet och för det sjätte och sjunde ståtar filmen med både ett fantastiskt soundtrack och score. Allt som allt en osedvanligt fullkomlig filmupplevelse som kanske inte manar så mycket till eftertänksamhet men som ändå lyckas underhålla till 100%

Shrek 2Shrek 2 (2004)
I början av Shrek 2 kan man bli lite förvirrad — har händelserna i ettan aldrig ägt rum? Prins Charming är på väg i full galopp för att rädda prinsessan Fiona i samma sagoboksstil som inledde första filmen. Men snart får vi besked, Fiona är naturligtvis inte kvar i sitt tornrum som istället tagits över av stora stygga vargen där han kan läsa sina Pork Illustrated i lugn och ro.

Shrek och Fiona är istället iväg på en romantisk smekmånad, vilken avslutas brutalt  i samma sekund som de återkommer till träsket tack vare en kallelse till Fionas mamma och pappa i kungariket Far Far Away. Shrek är knappast den idealiske svärson de föreställt sig och Shrek har problem med att leva upp till alla förväntningar.

På det stora hela lyckas Shrek 2 ganska bra med att ta vid där ettan lämnade av. Man introducerar ett antal nya karaktärer som fortfarande kompletterar Shrek, Fiona och Donkey på ett föredömligt sätt och plotten har ett bra driv framåt. Samtidigt händer det fortfarande en massa små roligheter vid sidan av (min favorit är den medeltida varianten av polisens pepparspray i realityshowen Knights). Dock känns handlingen en smula mer spretig jämfört med den tajtare ettan, sannolikt för att den snabbt delas upp på Shrek å ena sidan och Fiona å den andra.

Däremot lyckas man ytterligare utveckla de musikaliska momenten genom att Jennifer Saunders som Fairy Godmother får inte bara en, utan två egna sånger att framföra som en del i handlingen vilket fungerar alldeles utmärkt. Däremot är soundtracket den här gången betydligt mer framträdande än Harry Gregson-Williams score som egentligen bara är något av en förlängning till det jobb han redan hade gjort i ettan. Även actionsekvenserna har dragits upp ett par snäpp ytterligare, framförallt i scenen i den magiska fabriken och när Shrek jagar efter Fiona för allra sista gången rakt in i slottet (med benäget bistånd av den kanske inte helt PK-namngivne pepparkaksjätten Mongo).

Dessutom börjar man här att plantera Shreks kanske mindre tilltalande själviskhet som får slå ut i full blom i fyran. Hans natt i Fionas gamla flickrum ger honom ingen som helst insikt i hennes situation utan göder bara hans egna mindervärdeskomplex. Hans och Fionas förändring blir ju aldrig mer än på ytan, vilket också gör den på ett sätt rätt meningslös. Det hon ber honom om är att kunna anpassa sig till den rådande situationen och hans lösning är att försöka ta en rejäl genväg.

Shrek 3Shrek the Third (2007)
Den här gången är Shrek och Fiona tillbaka i Far Far Away för att en kortare tid ta över styret medan Fionas kunglige far återhämtar sig efter en sjukdom. All pompa, ståt och ritualer som omger hovlivet är inget som tilltalar någon av dem, men föga förvånande är det Shrek som klagar mest och högst. De tröstar sig med att situationen bara är temporär. Men kungen överlever inte och Shrek som absolut inte vill axla den fallna manteln ger sig raskt av efter den arvinge som står näst på tur: Arthur Pendragon. Samtidigt smider Charming illistiga ränker för att återfå sin förlorade värdighet och det kungarike han anser sig berättigad till. Som om inte det vore nog upptäcker Fiona att hon är med barn och Shrek gör tappra försök att hantera sitt presumtiva faderskap.

Tja, om Shrek 2 började kännas lite spretig är det inget emot vad Shrek the Third framstår som. Det är alldeles för många idéer och infall som pulats in i en alldeles för trång kostym och resultatet är inte särskilt underhållande eller ens särskilt roligt. Samtidigt som dessa tre delhistorier slåss om utrymmet har man exempelvis helt lämnat Arthur Pendragonspåret, det är en namn som vidhänger den sekundäre tronarvingen och inget mer.

Moralkakorna rörande faderskapets välsignelser och att inte acceptera de roller som en oförstående omgivning vill pådyvla en blir här smetigt kvävande och alldeles för övertydliga — Arthurs avslutande tal siktar mot Bruckheimernivån men når inte ens den pekoralnivån.

Musikmässigt känns Shrek the Third fullkomligt anonym, en klar brytning jämfört med de tidigare filmerna, och man saknar en hel del av de där nickningarna i alla möjliga populärkulturella riktningar. Avslutningen blir inte lika fartfylld och därmed mest ett stort ”Jaha”, vilket dessutom understryks av att eftertexterna mer presenteras  som förtexter — man undrar liksom när den riktiga filmen egentligen ska komma igång.

Shrek 4Shrek Forever After (2010)
Med tanke på treans djupdykning var mina förväntningar på Shrek Forever After ganska lågt ställda, trots recensionslovord från alla håll och kanter. Att temat dessutom byggde på att Shrek inte finner sig tillrätta i vardagslunken, något som snabbt håller på att bli min absoluta pet peeve, gjorde inte utsikterna bättre.

För Shrek och Fiona är det som sagt fullt ös med trillingar och det är inte utan att vårt gröna träsktroll börjar längta tillbaka till fortstora dagar när han var singel, fågelfri och kunde skrämma vem som helst när som helst. Vid kottarnas ettårskalas förlorar han fullkomligt koncepterna och blir därmed ett lätt byte för den illvillige Rumpelstiltskin. Man skulle kanske tycka att Shrek, som bör ha levat ett helt liv i nära relation till sagoverkligheten, borde passa sig lite noggrannare för att signera ett magiskt kontrakt men icke. Han byter en dag av barndom mot en dag av oavbrutet träsktrollsvarande, men eftersom barndomsdagen han byter bort också var dagen han föddes får det konsekvenser för fler än honom själv. Enkelt uttryckt riskerar hela världen att gå under i Rumpelstiltskins händer.

Vad jag ändå hoppas var sista delen i Shrek-tetralogin blev en mycket positiv överraskning (just därför hoppas jag också att man sätter stopp här). Förutom en initial irritation över den sedvanligt manlige karaktären som inte har vett att uppskatta det han har, flyttas fokus snart över till Shreks försök att ställa allt tillrätta igen och det med betydligt mörkare stråk än i den tidigare filmerna. Däremot kan jag inte låta bli att fundera på om man månne har varit lite väl liberal i att låna Råttfångaren från Hameln-vinkeln från China Miévilles första bok King Rat.

Men återigen har vi ett riktigt bra soundtrack och Harry Gregson-Williams har till och med lyckats uppdatera sitt score. Återigen har vi nickningar mot allt från The Wizard of Oz till Deliverance till Star Wars som är riktigt påhittiga. Och säga vad man vill om den imponerande tekniken i ettan, men det räcker att titta på Donkeys päls för att inse att det ändå hänt en hel del på nio år.

Men det som kanske gör mig absolut gladast är att Fiona äntligen får kliva ut ur baksätet och inte bara sätta sig i förarsätet, utan dessutom köra en helt egen bil. Utan Shreks välgörande kyss har hon fått lov att bli helt självständig även om man samtidigt varit tvungen att göra henne hård och okänslig på kuppen. Men Shrek Forever After lämnar ändå de två träsktrollen på en betydligt mer jämlik fot än i någon av de tidigare filmerna och det gör mig glad. Fast det ska väl erkännas att jag ändå skrattar mest åt häxorna som byter ”radiostation” på Donkey med hjälp av piskan.