X2: Rebecca (1938 och 1940)

Inte mindre än 10 nomineringar sopade Rebecca hem 1941. Vann gjorde den bara i två kategorier, men är väl en förlorad Bästa klippning mot en vunnen Bästa film? George Barnes fick en välförtjänt gubbe för Bästa foto, medan vår käre Hitchcock förlorade regipriset till John Ford och Grapes of Wrath. Juryn tyckte också bättre om Ginger Rogers i Kitty Foyle än Joan Fontaine och Larry Olivier sumpade sin statyett mot Jimmy Stewart i The Philadelphia Story.

***

”Last night I dreamt I went to Manderley again.” En förstarad som tagit sin plats bredvid kändisar som “Han kom som ett yrväder…” och ”Call me Ishmael”.

Manderley är det anrika godset som tillhör familjen de Winter och det ska visa sig att den nuvarande godsherren, Maximilian de Winter, är beredd att gå långt för att bevara dess anseende. Hans hängivenhet blir kanske lite av en otrevlig överraskning för hans unga brud. Hon träffade ju honom i Monte Carlo och efter det hastiga och lustiga bröllopet spenderade de en sorglös smekmånad runtom i Europa.

Men nu är de alltså tillbaka i England och Manderley. Inte blir introduktionen enklare av att nytillskottet måste möta en myriad av tjänstefolk på tröskeln till sitt nya hem, ledda av den imposanta och, ärligt talat, rätt skräckinjagande hushållerskan Mrs. Danvers. Kontakten med Mrs. Danvers blir tät under de närmsta dagarna eftersom Max inte har några betänkligheter inför att lämna sin nya hustru ensam medan han tar hand om godset och dess affärer.

Och som om det inte vore nog med att den nytillkomna redan innan ofta känner sig klumpig och osäker; på Manderley är hon dessutom ”den andra kvinnan”. Redan i Monte Carlo hörde hon talas om Max första fru, den oförlikneliga Rebecca, en kvinna med ”breeding, brains and beauty”. Det vill säga allt den nya hustrun känner att hon inte har. Att försöka fylla tomrummet efter Rebecca är ungefär lika enkelt som det var för Lyndon Johnson att efterträda Kennedy. För hur ska man kunna konkurrera med någon som inte längre finns men ändå är så närvarande?

Språkmässigt känner jag att en beskrivning av handlingen i Rebecca blir lite krystad och det beror förstås på att vår huvudperson, berätterskan, av Daphne du Maurier (sondotter till George du Maurier) inte har utrustats med ett egennamn. Det är bara en av alla de underlägen hon befinner sig i i förhållande till den idoliserade Rebecca, vars tjuskraft inte alls hade varit lika stark med ett namn som exempelvis Hilda.

Överallt finns kvarlämningar från företrädaren, både fysiska (hur blommorna arrangeras) och psykiska (alla tycks ha avgudat henne, om än inte med samma febrighet som Mrs. Danvers). Vår protagonist ingår i själva verket i något slags oheligt triangeldrama som utspelar sig mellan henne själv, Max och Rebecca. Hur ska hon kunna känna sig säker på att Max verkligen älskar bara henne när allt omkring dem påminner om Rebecca?

Daphne du Maurier arbetar mycket med stämningar från de omgivande miljöerna, både Manderley självt och dess omgivande natur. Vi har det vilda havet och den mer oskyldiga rosenträdgården, uppfartens monstruöst röda rhododendronbuskar och de gracila azaleorna i the Happy Valley. Berätterskan har dessutom en benägenhet att dra iväg i detaljerade fantasier eller dagdrömmar om vad som utspelas eller sägs mellan andra personer när hon inte är närvarande.

Det här gör att filmadaptionen har goda möjligheter att rationalisera själva historien; trots det landar den på sina modiga dryga två timmar. Det är emellertid 130 olidligt andlösa minutrar och Alfred Hitchcock har onekligen skapat ett mästerligt tempo i filmen. Jag kan inte tycka annat än att det måste ses som en styrka hos de bägge versionerna att boken aldrig stannar upp trots dessa utvikningar, men att filmen heller aldrig känns ofullständig i sin avsaknad av dem.

En av Rebeccas många fascinerande egenskaper är att man obönhörligt dras in i historien trots att ingen av huvudkaraktärerna egentligen är särskilt sympatiska. Mrs. Danvers är skrämmande nog som det är men får en helt underbar och minst sagt spöklik närvaro i filmen tack vare Judith Andersons strama, nästan asketiska, uppenbarelse. Det självpåtagna uppdraget som Rebeccas stand-in sköter hon med den äran och hennes intensiva manér känns på något sätt kladdigt och obscent.

Lika svårt har jag att känna med vår osäkra berätterska och mannen i hennes liv. Det är alltför lätt att tycka synd om den hjälplösa varelsen som så gärna skulle vilja ha en tweedartad no nonsense-inställning till livet men som allt för ofta sjunker ihop i en liten hög, uppfylld av sin egen värdelöshet. Hon är fullt medveten om att Max behandlar henne med samma distanserade välvilja som spanieln Jasper och känner sig patetiskt tacksam över det. Max å sin sida är innesluten i sig själv och vägrar förklara vare sig, sina vredesutbrott eller bistra miner. Paret skulle behöva jobba lite på sin äktenskapliga kommunikation skulle vi väl kunna säga.

Framförallt när jag får hela skådespelet framför mina ögon skulle jag vilja ruska om Joan Fontaine ordentligt och säga åt henne att skaffa sig en ryggrad, samtidigt som jag vill ge Laurence Olivier ett par rappa örfilar och beordra honom att sluta behandla sin fru som ett barn (”A pity you have to grow up”).

Det är så mycket som är bra med både bok och film, de står var för sig rotade i urberget på sina egna meriter. Exakt lika är de emellertid inte som sagt, men även om man har gjort vissa handlingsmässiga förändringar (när det gäller ett visst brott och slutet) är det framförallt stämningsmässigt de skiljer sig åt. Filmen Rebecca upplever jag tydligare försöker spela på tittarens tveksamhet om huruvida det är en spökhistoria eller inte, medan Daphne du Mauriers bok fokuserar mer på relationer.

Manderley som entitet betraktad, inklusive dess omgivningar, blir mer levande i boken och den melankoliska inledningen ger naturligtvis också ett helt annat avstamp. Å andra sidan ger filmen en annan känsla för Manderleys interiörer, den är otroligt snyggt filmad med ett skickligt utnyttjade av ljus och skugga.

Det här torde vara ett av de sällsynta tillfällen när det faktiskt inte spelar någon roll vilken version man kommer i kontakt med först, den andra blir en lika stor njutning den också.

Rebecca (1938)

Rebecca (1940)