X2: Rebecca (1938 och 1940)

Inte mindre än 10 nomineringar sopade Rebecca hem 1941. Vann gjorde den bara i två kategorier, men är väl en förlorad Bästa klippning mot en vunnen Bästa film? George Barnes fick en välförtjänt gubbe för Bästa foto, medan vår käre Hitchcock förlorade regipriset till John Ford och Grapes of Wrath. Juryn tyckte också bättre om Ginger Rogers i Kitty Foyle än Joan Fontaine och Larry Olivier sumpade sin statyett mot Jimmy Stewart i The Philadelphia Story.

***

Rebecca”Last night I dreamt I went to Manderley again.” En förstarad som tagit sin plats bredvid kändisar som “Han kom som ett yrväder…” och ”Call me Ishmael”.

Manderley är det anrika godset som tillhör familjen de Winter och det ska visa sig att den nuvarande godsherren, Maximilian de Winter, är beredd att gå långt för att bevara dess anseende. Hans hängivenhet blir kanske lite av en otrevlig överraskning för hans unga brud. Hon träffade ju honom i Monte Carlo och efter det hastiga och lustiga bröllopet spenderade de en sorglös smekmånad runtom i Europa.

Men nu är de alltså tillbaka i England och Manderley. Inte blir introduktionen enklare av att nytillskottet måste möta en myriad av tjänstefolk på tröskeln till sitt nya hem, ledda av den imposanta och, ärligt talat, rätt skräckinjagande hushållerskan Mrs. Danvers. Kontakten med Mrs. Danvers blir tät under de närmsta dagarna eftersom Max inte har några betänkligheter inför att lämna sin nya hustru ensam medan han tar hand om godset och dess affärer.

Och som om det inte vore nog med att den nytillkomna redan innan ofta känner sig klumpig och osäker; på Manderley är hon dessutom ”den andra kvinnan”. Redan i Monte Carlo hörde hon talas om Max första fru, den oförlikneliga Rebecca, en kvinna med ”breeding, brains and beauty”. Det vill säga allt den nya hustrun känner att hon inte har. Att försöka fylla tomrummet efter Rebecca är ungefär lika enkelt som det var för Lyndon Johnson att efterträda Kennedy. För hur ska man kunna konkurrera med någon som inte längre finns men ändå är så närvarande?

Språkmässigt känner jag att en beskrivning av handlingen i Rebecca blir lite krystad och det beror förstås på att vår huvudperson, berätterskan, av Daphne du Maurier (sondotter till George du Maurier) inte har utrustats med ett egennamn. Det är bara en av alla de underlägen hon befinner sig i i förhållande till den idoliserade Rebecca, vars tjuskraft inte alls hade varit lika stark med ett namn som exempelvis Hilda.

Överallt finns kvarlämningar från företrädaren, både fysiska (hur blommorna arrangeras) och psykiska (alla tycks ha avgudat henne, om än inte med samma febrighet som Mrs. Danvers). Vår protagonist ingår i själva verket i något slags oheligt triangeldrama som utspelar sig mellan henne själv, Max och Rebecca. Hur ska hon kunna känna sig säker på att Max verkligen älskar bara henne när allt omkring dem påminner om Rebecca?

Daphne du Maurier arbetar mycket med stämningar från de omgivande miljöerna, både Manderley självt och dess omgivande natur. Vi har det vilda havet och den mer oskyldiga rosenträdgården, uppfartens monstruöst röda rhododendronbuskar och de gracila azaleorna i the Happy Valley. Berätterskan har dessutom en benägenhet att dra iväg i detaljerade fantasier eller dagdrömmar om vad som utspelas eller sägs mellan andra personer när hon inte är närvarande.

RebeccaDet här gör att filmadaptionen har goda möjligheter att rationalisera själva historien; trots det landar den på sina modiga dryga två timmar. Det är emellertid 130 olidligt andlösa minutrar och Alfred Hitchcock har onekligen skapat ett mästerligt tempo i filmen. Jag kan inte tycka annat än att det måste ses som en styrka hos de bägge versionerna att boken aldrig stannar upp trots dessa utvikningar, men att filmen heller aldrig känns ofullständig i sin avsaknad av dem.

En av Rebeccas många fascinerande egenskaper är att man obönhörligt dras in i historien trots att ingen av huvudkaraktärerna egentligen är särskilt sympatiska. Mrs. Danvers är skrämmande nog som det är men får en helt underbar och minst sagt spöklik närvaro i filmen tack vare Judith Andersons strama, nästan asketiska, uppenbarelse. Det självpåtagna uppdraget som Rebeccas stand-in sköter hon med den äran och hennes intensiva manér känns på något sätt kladdigt och obscent.

Lika svårt har jag att känna med vår osäkra berätterska och mannen i hennes liv. Det är alltför lätt att tycka synd om den hjälplösa varelsen som så gärna skulle vilja ha en tweedartad no nonsense-inställning till livet men som allt för ofta sjunker ihop i en liten hög, uppfylld av sin egen värdelöshet. Hon är fullt medveten om att Max behandlar henne med samma distanserade välvilja som spanieln Jasper och känner sig patetiskt tacksam över det. Max å sin sida är innesluten i sig själv och vägrar förklara vare sig, sina vredesutbrott eller bistra miner. Paret skulle behöva jobba lite på sin äktenskapliga kommunikation skulle vi väl kunna säga.

Framförallt när jag får hela skådespelet framför mina ögon skulle jag vilja ruska om Joan Fontaine ordentligt och säga åt henne att skaffa sig en ryggrad, samtidigt som jag vill ge Laurence Olivier ett par rappa örfilar och beordra honom att sluta behandla sin fru som ett barn (”A pity you have to grow up”).

Det är så mycket som är bra med både bok och film, de står var för sig rotade i urberget på sina egna meriter. Exakt lika är de emellertid inte som sagt, men även om man har gjort vissa handlingsmässiga förändringar (när det gäller ett visst brott och slutet) är det framförallt stämningsmässigt de skiljer sig åt. Filmen Rebecca upplever jag tydligare försöker spela på tittarens tveksamhet om huruvida det är en spökhistoria eller inte, medan Daphne du Mauriers bok fokuserar mer på relationer.

Manderley som entitet betraktad, inklusive dess omgivningar, blir mer levande i boken och den melankoliska inledningen ger naturligtvis också ett helt annat avstamp. Å andra sidan ger filmen en annan känsla för Manderleys interiörer, den är otroligt snyggt filmad med ett skickligt utnyttjade av ljus och skugga.

Det här torde vara ett av de sällsynta tillfällen när det faktiskt inte spelar någon roll vilken version man kommer i kontakt med först, den andra blir en lika stor njutning den också.

Rebecca (1938)

Rebecca (1940)

10 reaktioner till “X2: Rebecca (1938 och 1940)”

  1. När jag letar efter min recension av Rebecca hittar jag den mycket riktigt ej. Var helt enkelt alltför länge sen jag såg den. Det är dock en film jag minns att jag gillade och gav en fyra på. En av de där Hitchcock-filmerna som inte alltid får så mycket uppmärksamhet som hans mest kända, men ändå ett gott hantverk som uppenbarligen bygger på en bra bok. Dags att se om, helt enkelt.

  2. Låter som en bra plan, ska bli intressant att se om den hållit sig för dig. Jag tycker att det är en riktigt stabil Hitchcock, lågmäld på ett bra sätt.

  3. Såg nu att den ligger på plats #123 på IMDb, bara en sån sak. Visste faktiskt inte att den låg så högt upp… Men ja, det blir intressant att se den igen för jag minns inte så mycket. Blandar nog även ihop den med några andra tidiga Hitchcock filmer…

  4. Du Maurier har jag bara läst en novellsamling av ” Inte efter midnatt” och den var bra tom mycket bra. Rebecca har jag inte läst men jag har författarinnan på radarn.
    Hitchcock har jag inte sett så värst mycket av men håller på och samlar på mig ett gäng filmer av karln så jag tror att det blir en Hitchcock vecka framöver. Rebecca är en av filmerna jag har.

  5. @Filmitch: Och jag hade tidigare bara läst noveller som låg till grund för The Birds, men den var så pass bra att jag inte tvekade att ta mig an Rebecca. Hitchcocktema låter spännande, finns härmed på radarn 😉

  6. Enligt mig obegripligt att den finns på IMDb:s topp-250-lista även om det är en bra film. Jag ber att få återkomma i frågan.

  7. @Jojjenito: Åhå, det låter spännande 🙂 Fast jag vet väl inte heller om jag skulle klassa den som en av de 250 bästa filmerna _någonsin_

  8. Eldigt skrivet Sofia. Jag lyfter på hatten. Tyvärr blev jag inte lika indragen i filmen som du (och Frans) blev. Kunde inte komma förbi de vedervärdiga karaktärsdragen som framför allt Max uppvisade (”A pity you have to grow up”). Spänning utan ”stakes” är svårt och för mig funkade det inte.

    Mrs Danvers var en bra ”bad guy” dock.

  9. @Henke: Tack för det! Tja, jag tycker ju att själva mysteriet blir spännande trots de otrevliga rollfigurerna. Men vi vet ju sedan tidigare att jag hänger upp mitt gillande betydligt mer på narrativ än personligheter jämfört med dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: