X2: Max Brooks (2003 och 2006)

Är du beredd på invasionen? Har du förberett dig fysiskt och mentalt, tränat varje dag, vant dig av med lyxiga onödigheter som snabbmat och mikrovågsugnar, provianterat och byggt upp ett adekvat vapenförråd? Kan du med bara timmars förvarning förskansa dig i din förberedda fristad och sedan försvara denna fristad mot fiender, vilka de än månde vara? Att kunna uthärda en belägring som kan vara i minst fem år, kanske så länge som tjugo?

Om inte kanske du skulle ta lärdom av Max Brooks och se till att få tummen ur. Man vet aldrig när de levande döda blir tillräckligt många för att kunna ta över.

Iron Sky (2012)

I samband med inlägget om Död snö blev det en diskussion vilken film som var roligast, den eller den här. Trots samma betyg röstar jag nog en liten aning mer på Finlands-nazister än Norge-zombies (i och för sig också nazister från början).

***

Renate Richter kunde inte vara mer nöjd med sitt liv. Hon har ett meningsfullt yrke som lärare där hon kan forma unga sinnen enligt det kärleksbudskap hennes kultur propagerar. Hon lever i ett välordnat samhälle där barn respekterar sina äldre och man kan samlas runt en kraftfull ledare. Den ambitiöse Klaus Adler tycks inte helt oäven inför hennes försiktiga avancemang.

World War Z (2013)

Gerald Lane kör hustru och döttrar till skola och jobb i en familjetrygg grå Volvo. Men vardagen bryter plötsligt ut i totalt kaos när till synes galet snabba och aggressiva människor attackerar. De är förvisso obeväpnade, men är man beredd att medelst huvudet spräcka en vindruta för att komma åt sina offer behöver man heller inga.

Gerry och hustrun Karin lyckas fly med flickorna i en gammal husbil men blir strandsatta i New Jersey. Vid det här laget står det klart att Gerry är en Viktig Person och det är beställt helikoptertransport om de bara kan hålla ut till morgonen. Kommer medmänskligheten att segra hos de som barrikaderat sig i sina hem eller är familjen dömd till en våldsam zombiedöd på New Jerseys gator?

Submerged (2005)

alt. titel: På djupt vatten

Steven Segal har aldrig varit någon fantastisk skådespelare men gjorde i sin glans dagar ett par riktigt underhållande filmer tack vare sin förmåga att sparka skurkstjärt. Numera fungerar han fortfarande riktigt bra när poängen är att han på något sätt ska driva lite med sin tidigare image, som exempelvis i Machete. Men när han på fullaste allvar ska prestera samma typ av roll som gjorde honom känd minus det rent fysiska fajtingelementet, då börjar vi närma oss vad som bara kan kallas för filmtortyr.

Black Hawk Down (2001)

Black Hawk Down vann 2002 Oscars för bästa klippning och ljud. Lite B kanske, med tanke på att Scott hade vittring på registatyetten men förlorade den till Ron Howard och hans A Beautiful Mind.

***

Det skulle ju ha varit så enkelt. Eller, om kanske inte direkt enkelt, så i alla fall välorganiserat. Och till en början var det också det – soldater på plats, fiender tillfångatagna och en konvoj på väg. Exakt när det började gå åt pipsvängen kan nog ingen säga men uppenbart var att samtidigt som den flyende konvojen fick köra gatlopp mellan prickskyttar på vartenda hustak lyckades en Black Hawk-helikopter bli träffad av ett raketgevär och störta rakt ned i den fientligt heta zonen.

Johnny Mad Dog (2008)

Det finns inga som helst försonande drag i Johnny Mad Dog. Efter att ha sett den vill man bara krypa in i ett hörn och dö över världens allmänna jävlighet, vilket kanske inte är så förvånande eftersom filmen beskriver vardagslivet för barnsoldater. En vardag som präglas av ofattbart våld och förnedring, där mänskligt liv är lika mycket värt som ett avgnagt kycklingben och allt under parollen ”Vill du inte dö — bli inte född”.