Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.
Etikett: Behind enemy lines
Black Hawk Down (2001)
Black Hawk Down vann 2002 Oscars för bästa klippning och ljud. Lite B kanske, med tanke på att Scott hade vittring på registatyetten men förlorade den till Ron Howard och hans A Beautiful Mind.
***
Det skulle ju ha varit så enkelt. Eller, om kanske inte direkt enkelt, så i alla fall välorganiserat. Och till en början var det också det – soldater på plats, fiender tillfångatagna och en konvoj på väg. Exakt när det började gå åt pipsvängen kan nog ingen säga men uppenbart var att samtidigt som den flyende konvojen fick köra gatlopp mellan prickskyttar på vartenda hustak lyckades en Black Hawk-helikopter bli träffad av ett raketgevär och störta rakt ned i den fientligt heta zonen.
The Warriors (1979)
Ibland ser man filmer som gör att mycket faller på plats. The Warriors är en sådan film. Inte blir man en bättre människa på ett andligt plan direkt, men att helt plötsligt få ordning på en massa popkulturella referenser från högklassiga serier som Scrubs är inte att förakta: ”Do you see what you get, Carla?! Do you see what you get when you mess with the warrior?!” Då jag var blott åtta år när det begav sig fick jag så här på senare år också en chans att sätta videovåldsdebatten anno 1980 i ett sammanhang.
Rörliga bilder och tryckta ord 