The Grinch (2018)

alt. titel: Grinchen, Dr. Seuss’ The Grinch, Der Grinch, El Grinch

Let’s give thanks to the lord above, ’cause christmas cultural imperialism comes tonight!

Jomen, nog är det ändå så? Att den svenska…julbocken (?) och eventuellt andra nordiska julkritter i mångt och mycket fått stryka på foten för utländska sådana i en svensk julkanon. I alla fall när det kommer till julfilmer. Länge var Charles Dickens gnidiga Ebenezer Scrooge minst lika välbekant som Lucia och pepparkakegubbar men under de senaste årtiondena har även andra personlighet krupit allt närmare julbrasans värme.

För min del utmätte Jack Skellington en självklar plats i den kretsen redan 1993 när jag såg A Nightmare Before Christmas på bio första gången. Men under senare år har även en annan snubbe – luden och grönfärgad istället för smal och skelettlik – börjat krypa allt närmare. Jag talar givetvis om figuren från Theodore ”Dr. Seuss” Geisels bok från 1957: How the Grinch Stole Christmas.

Det lustiga är att jag egentligen inte har så värst mycket att bygga det gillandet på, förutom Ron Howards filmatisering från 2000 med Jim Carrey i huvudrollen, där veteranen Rick Baker stod för specialeffekterna. Men den har ändå blivit en så pass grundläggande del av min julkanon att jag vågade mig på ett försök med en animerad version av (ungefär) samma historia från 2018.

Bakom denna mer moderna Grinch står studion Illumination, vars mest kända produkter sannolikt inte är dagens julfilm utan till exempel Despicable Me-serien. Men stilen känns naturligtvis igen, särskilt i de runda formerna hos hunden Max och renen Fred (Max påminner föga förvånande om studions andra hundhuvudperson som av en ren händelse också heter Max). Överhuvudtaget skulle jag säga att The Grinch är en extremt rund och fluffig film, något som givetvis skulle få lilla Agnes fulla gillande.

Såsom sig bör är nämligen Whoville inte bara ett ekonomiskt perpetuum mobile-unikum (alla säljer julsaker och köper samma julsaker) utan också ett orgiastiskt julparadis med girlanger, kransar och precis lagom mycket snö. Vet ni vem som inte tycker att detta är ett paradis. Någon som snarare kryper ihop med PTSD-ångest vid blotta uttalandet av ordet ”christmas”?

Eftersom jag inte har en aning om hur boken lägger upp det hela, har jag bara har den 18 år äldre Ron Howard-filmen att jämföra med. Jag vet alltså inte vilken av dem som ligger närmast förlagan. Det som publiken ganska snabbt kan konstatera är emellertid att denna moderna Grinch visar upp ett mjukisinnehåll under sin hårda och sträva yta. Jim Carrey fick exempelvis hämta sin mat från soptippen. Hans animerade motsvarighet köper samma mat som Whovilles övriga invånare och betalar den dessutom med reda pengar. Den nya Grinch-kulan är också både ren och hemtrevlig på ett sätt som Carrey inte ens fick komma i närheten av.

När det gäller familjeband är den animerade filmen något mer ambivalent. Å ena sidan visar det sig snart nog vara hela anledningen till att Grinchen hatar julen – han har aldrig haft någon familj att fira den med. Å den andra har vi släppt kärnfamiljsmyset (Cindy Lous mamma Donna är ensamstående) och någonstans finns budskapet att goda vänner kan vara en minst lika bra familj som biologiska diton. Ibland kanske till och med bättre (fast riktigt så mörk törs The Grinch förstås inte vara, att den exempelvis innehåller dysfunktionella familjer eller lite julfylla).

Å ena sidan blir det lite väl gulligt – jag gillar att Carreys grinch aldrig helt släpper taget om sin bitska personlighet. Å den andra är jag tillräckligt engagerad i sötslisket anno 2018 för att det ska kännas lite trösterikt när den animerade gröningen ”tvingas” tränga ihop sig med både Max och Fred när de ska sova.

Cindy Lou har fått bli betydligt mer handlingskraftig och kan nu sätta rejäla muskler bakom sin heta önskan att alla bara ska få vara glada på jul. Däremot är jag lite besviken på Benedict Cumberbatch röstskådespel, för hans grinch gör i det avseendet inte alls särskilt mycket väsen av sig.

Riktigt lika bra som 00-versionen är inte The Grinch i animerad form. Å andra sidan tog det kanske tio-femton år innan jag tog Ron Howards film riktigt till mitt hjärta, så det finns lite buffert att jobba med.

X2: Mad mathematicians (2001 & 2005)

Så, det stod en film hemma i hyllan som jag aldrig hade hört talas om. Vilket kändes ännu mer märkligt med tanke på rollistan: Jake Gyllenhaal, Gwyneth Paltrow och Anthony Hopkins. Regissör var dessutom Shakespeare in Love/Mrs Brown-John Madden. Så in med Proof i spelaren för att se vad detta var för något.

Fortsätt läsa ”X2: Mad mathematicians (2001 & 2005)”

Hillbilly Elegy (2020)

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Fortsätt läsa ”Hillbilly Elegy (2020)”

To Die For (1995)

alt. titel: Till varje pris, Noe å dø for

”Well, Suzanne, I sure pity the person who says no to you.”

Nej, Suzannes chef Ed på den lokala TV-stationen i småstaden Little Hope i New Hampshire vet inte hur rätt han har. Men så har han egentligen aldrig orkat säga nej på skarpen till sin drivna medarbetare. En som däremot sätter tassen i den björnsaxen är Suzannes man Larry och det ska han komma att få sota för.

To Die For är ytterligare en av de där 90-talsfavoriterna som knockade mig på bio och sedan dess aldrig fallerat att underhålla mig kungligt, nästan oavsett hur många gånger jag ser om dem. Jag minns inte i hur hög utsträckning Nicole Kidman ens hade gett utslag på min filmradar fram tills dess. Men tittar jag på hennes tidigare roller skulle jag vilja påstå att To Die For, åtminstone för min del, var den första filmen där hon på allvar klev ut ur skuggan av att vara Tompa Cruises aussie-fru. Fortsätt läsa ”To Die For (1995)”

Neverwhere (1996, TV-serie)

Neverwhere TVI förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.

Fortsätt läsa ”Neverwhere (1996, TV-serie)”

Solo: A Star Wars Story (2018)

För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.

***

Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.

Fortsätt läsa ”Solo: A Star Wars Story (2018)”

Apollo 13 (1995)

Efter en avklarad titt på The Right Stuff passade det alldeles utmärkt att kasta sig över Apollo 13. Förvisso har det hunnit gå sju år mellan slutet på Kaufmans rymdepos och Ron Howards BOATS-thriller men jag blev faktiskt förvånad över hur väl de två filmerna hängde ihop.

Fortsätt läsa ”Apollo 13 (1995)”

The Dark Tower (2017)

Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).

Fortsätt läsa ”The Dark Tower (2017)”

Willow (1988)

Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?

Fortsätt läsa ”Willow (1988)”

1989 års tio bästa filmer

I mars går tankfartyget Exxon Valdez på grund utanför Alaska och blöder minst 42 000 kubikmeter olja medan kaptenen sover ruset av sig i sin koj. En katastrof som å andra sidan resulterade i en ökad miljömedvetenhet.

Fortsätt läsa ”1989 års tio bästa filmer”