You are currently browsing the tag archive for the ‘Robin Williams’ tag.
alt. titel: Jumanji, Jumanji 2
Bethany är snyggistjejen vars högsta mål här i livet är att ta den perfekta selfien. Fridge är footballkillen som måste köpa sina skoluppgifter för att klara betygen. Spencer är dataspelsnörden som Fridge köper skolarbetena av. Martha är pluggistjejen som inte ser någon poäng i vare sig teamwork eller fysisk aktivitet som inte leder till att hon kommer in på Princeton.
Varför får vi då stifta bekantskap med just de här tonåringarna? Vad, jag frågar bara VAD, kan denna omaka fyrklöver ha gemensamt? Platt och inte säger ni? Vad sägs om en kvarsittningssession, hett avskydd av dem allihopa? Och vad gör väl rektorn innan han lämnar dem med deras meningslösa sisyfosuppgift? Kläcker ur sig följande råd till kidsen: ”The important thing is to figure out who you are and who you want to be”.
Obegripligt, säger ni? Nej, Jumanji är den typen av film som sår och skördar med samma finess som människoätande noshörning vilken försöker sig på trädgårdsmästaryrket. Nere i kvarsittningskällaren hittar gänget en urmodig spelkonsol (vilket som av en händelse dessutom är utrustad med prick fyra stycken handkontroller) som de kan koppla ihop med en lika urmodig TV som står där och skräpar.
Snart är de förstås insugna i Jumanjji-världen där de föga förvånande måste lära sig att både samarbeta och ta itu med sina respektive fobier, rädslor, osäkerheter och vad annat känslomässigt bagage som tonåringar världen över släpar på. Noshörnings-finess, om ni minns?
Jag såg faktiskt original-Jumanji när det begav sig och ställde mig rätt tveksam till det spektaklet. När det sedan dök upp en trailer till någon slags uppföljar-remake som verkade ännu dummare blev jag bara trött. Finns det verkligen så ohyggligt dåligt med nya idéer (alternativt så få som vågar satsa på dem) att man ser sig tvungen att parasitera på något som inte ens var särskilt bra från första början?
Döm om min förvåning när Jumanji anno 2017 visade sig resultera i en oväntat trivsam bioupplevelse. Lite som Breakfast Club möter George of the Jungle. För min del tror jag en stor anledning till det ligger i det faktum att filmen faktiskt är smart nog att förlägga hela handlingen till Jumanji-världen. Alltså den där som Robin Williams var fången i under 20 år. Istället för att försöka transportera in Jumanji i verkligheten (vilket blev både fånigt och tragiskt på helt fel sätt) kan jag nu betydligt lättare svälja rätt mycket fjanterier (och, fortfarande, halvdan CGI) eftersom de äger rum inom dataspelsramen.
Det innebär bland annat att tonåringarna kan ersättas av hyfsat kompetenta vuxna skådisar eftersom de givetvis har varsin spelavatar. Försiktiga Martha blir kick ass-bruttan Karen Gillan, biffige footaball-Fridge blir lille zoolog-Kevin Hart, nörden Spencer blir extrem-hjälten Dwayne Johnson och utseendefixerade Bethany blir en rundnätt kartograf-Jack Black. Särskilt den sista varianten är kanske inte uppseendeväckande nyskapande men ändå en liiiiten variation på alla filmer där killar hamnar i en tjej-kropp och aldrig kan sluta leka med sina bröst.
Missförstå mig rätt, det finns mycket att invända mot i Jumanji. Allt från övertydliga budskap och orimligt misslyckade filmkyssar till logiska luckor av modell ladugårdsdörr och ett sirapsslut som heter duga. Men mycket tack vare de fyras gäng, Dwayne Johnsons oförmåga att sluta beundra sina egna biceps och Jack Blacks förtjusning över sin nya utrustning (”There’s literally a penis attached to my body!”) är det ändå en film som inte sätter sprätt på två timmar av ens liv helt i onödan.
Annonser
I mars går tankfartyget Exxon Valdez på grund utanför Alaska och blöder minst 42 000 kubikmeter olja medan kaptenen sover ruset av sig i sin koj. En katastrof som å andra sidan resulterade i en ökad miljömedvetenhet.
Året börjar bra i konungariket Sverige. I februari presenterar Ny demokrati sin styrelse och programmet ”Drag under galoscherna” och i augusti genomför John Ausonius, senare kallad Lasermannen, sitt första attentat. Härliga tider!
Kay Pollacks oerhört (och för mig obegripligt) hyllade Så som i himmelen hade premiär 2004. Elva år senare är det i Så ock på jorden dags att återse Lena, Arne och alla de andra som inte lyckades med att ligga och dö på ett badrumsgolv i första vändan.
Som vanligt med 90-talsfilmerna är det oerhört svårt att välja. Bubblare eller nedre delen av listan är närmast egalt. Värt att notera i år torde vara den starka komiska övervikten, fyra av tio filmer. Nummer 10, 9 och 6 skulle näääästan kunna räknas till den genren också.
10. Scream 2
Något så ovanligt som en uppföljare som nästan når upp till originalets briljans. Är stackars Sidney Prescott USA:s mest otursförföljda kvinna? Läs hela inlägget här »
Alla känner vi oss väl då och då utleda på både politik och politiker. Lovar runt och håller tunt. Dessutom börjar det snart sagt bli omöjligt att se någon skillnad mellan vad de olika partierna lovar och sedan inte håller. Men vi gör också de allra flesta samma sak: knyter näven i fickan och muttrar lite i största allmänhet på fikarasterna.
En som till slut bestämt sig att det är dags att dra upp näven i dagsljuset och skaka den rejält i etablissemangets slätstrukna ansikte är komikern Tom Dobbs. En politisk satiriker av samma skrot och korn som Jon Stewart, Steven Colbert och Bill Maher med en egen pratshow. Efter ett förfluget förslag från en åskådare basunerar Tom en dag ut att han minsann ska ställa upp som oberoende kandidat i det kommande presidentvalet. Och han ska dessutom göra det utan att ta emot en cent från hugande lobbygrupper (exakt hur Dobbs ändå lyckas driva en kampanj och avlöna sin stab förblir otydligt).
Av allt det som folk skulle kunna fästa sig vid när det gäller Poppy tycks det faktum att hon är lågstadielärare vara det som upprör mest. Hon är för glad, för flörtig, hänger för ofta på puben, pensionssparar inte, har inte hoppat på bostadsracet och de där högklackade läderstövlarna är då verkligen ingen lämplig lärarinneklädsel (för att inte tala om hur illa lämpade de är för bilkörning!). När det egentligen är allt detta som inte bara gör Poppy till en alldeles utmärkt lärare utan också en mycket sympatisk människa om än något enerverande i sin oförtrutligt positiva syn på livet.
Med tanke på att dataanimerade filmer nu för tiden ofta utgör höjden av ny teknik och spetskompetens inom texturering, 3D-visualisering, animering och jag vet inte hur många andra områden, är det anmärkningsvärt hur många av dem som försöker återkalla känslan av en svunnen tid. En tid när allt var enklare, hederligare och mer genuint. En tid som förkroppsligar idealet: ”You can shine, no matter what you’re made of”. Gärna försöker man mer eller mindre skickligt förklä detta amerikanska 50-tal (för det var väl ingen som troode att jag pratade om det 30-talets glada WeimarBerlin?) genom att förlägga handlingen till en annan planet (Planet 51), inkorporera andra varelser (Monsters vs. Aliens) eller, som i det här fallet, robotar.
That’s what HE said!