Elvira Madigan (1967)

Jag ser inte mycket svensk film, men en gång om året borde man väl kunna få till något. En av Fiffis Svenska Söndagar påminde mig om att jag ju hade vad som vanligtvis anses vara en klassiker i bokhyllan. Dessutom hade jag redan ”lovat” Jojjenito för nästan ett två (!) år sedan att jag skulle ta mig an Elvira Madigan och Sixten Sparres ödesdigra kärlekshistoria. Att jag till och med vunnit filmen från Joel gjorde den inte mindre tyngd av filmspanarförpliktelser.

Jag misstänker att de flesta redan vet att Bo Widerbergs film från 1967 i grunden är en BOATS. I slutet av 1880-talet rymde dragonlöjtnanten greve Sixten Sparre med den danska lindanserskan och konstryttarinnan Elvira Madigan (född Hedvig Antoinette Isabella Eleonore Jensen) under stor skandal. Vilken knappast blev mindre av att paret efter ungefär en månads vistelse i Danmark tog livet av sig (Sixten sköt först sin älskade och sedan sig själv).

Jag fortsätter på mitt misstänksamma spår och gissar att det sannolikt inte är meningen att man ska se Widerbergs film som en strikt realistisk BOATS. För det är framställningen alldeles för fragmentarisk och drömmande. I viss mån är den ändå kronologisk eftersom en stor poäng med historien är att visa på hur den första berusande kärlekslyckan långsamt smulas sönder av hårdhänta ekonomiska villkor.

Hedvig (ett tydligt tecken på deras kärlek: hon ber Sixten kalla henne vid hennes rätta namn) har ingen förmögenhet att tala om och Sixtens resurser tycks långtifrån outtömliga, grevetitel till trots. Till slut är de hänvisade att knapra kantareller direkt från backen och rönnbär från träden. Men, som Hedvig säger, ibland måste man göra saker utan att fråga efter vad de kostar.

Exakt hur de hade tänkt sig sitt liv tillsammans är lite otydligt, någon framförhållning tycks inte ha existerat. Sixten verkar vara alldeles för stolt för att vara beredd att söka jobb som vem som helst. Ett problem i sammanhanget är dessutom att han som Sixten Sparre räknas som desertör och alltså helst inte ska skylta med sitt riktiga namn. Det enda Hedvig kan, är att bjuda ut sig och det är en lösning som ingen av turturduvorna känner sig särskilt nöjd med.

Skådespelarna är åtminstone till utseendet lika klassiska och välkända som filmen i sig. Thommy Berggren är en tjusigt grevlig löjtnant och den blott 18-åriga Pia Degermark är toksöt i mörka ögonbryn och blont Timotejhår (alltid nytvättat, vilket med tanke på omständigheterna är imponerande…). Rent fysiskt övertygar deras kärlekshistoria helt ok men dialogen…dialogen…

Sannolikt får filmen inget gratis i det avseendet, eftersom rösterna helt uppenbart är pålagda efterhand. Fraser som kanske bara skulle kännas lite stela i normalt samtal blir nu überstyltiga (”Aj! Ett bi i skinkan!”) eftersom de ljudmässigt är helt losskopplade från det som sker. Såvitt jag har förstått beror det främst på att Pia Degermark inte kunde danska och Elvira Madigans röst alltså kommer från en viss Yvonne Ingdahl.

Scenerna av Thommy och Pia som knatar runt på en sommaräng och jagar fjärilar till tonerna av Mozarts pianokonsert nr 21 i C-dur (K. 467) har kommit att bli själva sinnebilden av nordisk sommar och en drömskt bekymmerslös kärleksbubbla. På det stora hela tycker jag dock att Widerberg kanske blev lite väl förtjust i konserten för till slut återanvänds den så ofta att det nästan blir skrattretande. Hans bilder är ofta både välkomponerande och vackra men bildspråket blir stundtals lite övertydligt – tidigt spills blodrött vin ut på en vit duk och när Hedvig och Sixten tvingas fly är det undantagslöst dåligt väder.

Jag kan sympatisera med filmens budskap, i den mån det finns något. Hedvig vill bara få vara lycklig med sin Sixten och han frågar sig om det inte måste få vara tillåtet att någon gång börja på ny kula. Att göra ett omtag och starta med ett rent samvete.

Men som filmupplevelse betraktat fångades jag varken av Hedvig och Sixten eller Thommy och Pia. Framställningen blir stelbent och konstlad och till slut är jag helt enkelt rätt uttråkad. Jag har en känsla av att vattendelaren i Elvira Madigan kan vara huruvida man blir betagen av scenen där en unga tu lustfyllt och ivrigt äter hallon och grädde med fingrarna eller mest tänker att det verkar rätt kladdigt och bökigt?