FilmspanarnaAlla som är tillräckligt gamla vet att svaret i den politiskt inkorrekta sketchen (tidens tand är inte nådig) självklart är ”Ormet”. Just reptiler och andra kritter både med och utan ryggrad är förstås det som kanske ligger närmast tillhands när man tänker på månadens filmspanartema – ”Det kryper och krälar”.

Men det finns andra alternativ. Även evolutionärt högtstående varelser som homo sapiens är inte främmande för att ibland ta sig fram både krypandes och krälandes. Exempelvis under högre grader av berusning och sannolikt är det därför termen ”pub crawl” uppkommit. Den svenska motsvarigheten ”pubrunda” får vi strunta i eftersom den inte är det minsta temamässig.

Därmed uppstår ett alldeles ypperligt tillfälle att se avslutningen på Edgar Wrights (och Simon Peggs) Cornettotrilogi eftersom The World’s End (2013) är en film om ett av tidernas mest magnifika pub crawls. Är du det minsta spoilerkänslig och ännu inte sett trilogins sista del kanske du måste avstå följande (givetvis mästerliga) text för jag kommer att spoila skiten ur filmen.

The Worlds EndSka man vara petig handlar dock The World’s End om vad som kunde ha blivit tidernas mest magnifika pub crawl men som aldrig blev det. När Gary King & Co. slutar skolan 1989 bestämmer sig Gary för att de ska fixa Newton Havens ”Golden Mile”. En pub crawl bestående av icke mindre än 12 olika pubar och tonårsgrabbarna saknar föga förvånande uthålligheten att ta sig igenom alla 12.

Dryga 20 år senare kan Gary omöjligen komma över misslyckandet och tycks övertygad om att alla efterkommande misslyckanden i hans liv kan hänföras till just den kvällen och natten. Hans resa in i vuxenheten har avstannat och den ende som tror på att Gary är nöjd med sin pojkmansstatus är möjligen han själv.

Receptet blir därmed att samla ihop gänget igen och en gång för alla ta ett stryptag på den gyllene milen. Men männen som numera (förutom möjligen Gary då) börjar bli lite tunnhåriga och hellre dricker lattes än öl ska snart upptäcka att någonting inte riktigt stämmer med Newton Haven. Nog för att det var en trist håla (men inte tristare än att den kan husera 12 pubar…) men riktigt så här nollställd var väl ändå inte staden?

Där Shaun of the Dead ägnade sig åt zombies och Hot Fuzz åt polisaction rör sig The World’s End mot sci-fi-genren. Närmare bestämt pod people-området med Invasion of the Body Snatchers och The Thing som två av de tydligaste föregångarna. I vanlig ordning är det jordens status som stor förlorare i någon slags galaktisk PISA-mätning som måste åtgärdas.

Förutom glass (och staketstormande) har dock filmerna också det gemensamt att de alla på något sätt tar upp individens kamp mot en mer eller mindre överväldigande majoritet och att majoritetens väg alltid är frestande enkel. Må det sedan handla om odödhet, det perfekta bylivet eller ordentlig vuxenhet. Samtidigt innebär den förstås att våra protagonister måste ge upp både integritet, frihet och individualitet.

Att se The World’s End och inte jämföra den med de tidigare filmerna är förstås omöjligt – det har ju Edgar Wright själv sett till genom att föra samman dem i sitt lösa trilogikoncept. Där Shaun visade upp en yster valpighet och lagomt respektlös kärlek till zombiegenren var Hot Fuzz kanske något mindre yster men minst lika respektlöst kärleksfull.

I The World’s End försöker Wright i betydligt högre utsträckning än i de tidigare filmerna sammanföra ett lite allvarligare stråk om förlorad ungdom och suicidal vuxenhet med sina genreblinkningar. Och tyvärr funkar det inte. Både han, Simon Pegg och Nick Frost gör tappra försök att få ihop det hela på slutet med tårfyllt förlåtande och tillräcklig moralisk resning för att kunna säga nej till en möjlighet att få tillbaka just den förlorade ungdomen. Trots det löper de två elementen hela tiden i parallella spår.

Jag hade exempelvis velat få någon slags sammankoppling mellan att utomjordingarna slagit sig ned i just Newton Haven och det faktum att staden var utrustad med sin gyllene mil. I vanliga fall brukar Pegg och Frost vara rätt oslagbara på att få till en härlig buddy-känsla men även den fallerar.

Kanske för att de i viss mån länge både är antagonister och dessutom bytt plats: Frost är den här gången för ovanlighetens skull den ordentlige medan Pegg den obotlige losern. Där Frosts loser oftast kan tillhandahålla någon slags naivt imbecill charm som gör att man ändå finner honom sympatisk är Pegg alldeles för realistiskt knäckt. Kan det vara så illa att till och med Edgar Wright vuxit upp och blivit beigt vuxentrist med förpliktelser och bluetooth-handsfree?

Genom att (nästan) genomföra sin episka pub crawl ser Gary till att mänskligheten fortsättningsvis inte bara får föra en hård tillvaro på ett postapokalytpiskt jordklot utan också för tid och evighet kräla runt på botten av universums civilisatoriska korpliga. Som temafilm har The World’s End därmed med råge uppfyllt sin kvot. Som underhållning lämnar den tyvärr en del övrigt att önska.

star_full 2star_full 2star_full 2

Lyft gärna på de andra bloggstenarna för att se vad som kryper omkring i temamörkret:
Except Fear
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (pod)
Har du inte sett den? (blogg)
Fiffis filmtajm

Annonser