Hot FuzzTre år efter kultsuccén Shaun of the Dead var det dags för Edgar Wright och Simon Peggs andra del i den så kallade Cornettotrilogin. Nu är det inte zombies som gäller, utan poliser. Men även om konstapel Nicholas Angel har kompetens nog för att platsa i vilken Lethal Weapon eller Bad Boys-rulle som helst befinner han sig istället vid London Metropolitan-polis. Fast inte så länge till eftersom både han är en nagel i ögat på både kollegor och överordnade. Hans överlägsna ambition och kunnande gör att han omplaceras till den idylliska lilla byn Sandford, ett ställe som berömmer sig med att vara i princip brottsfritt.

Polisstyrkans avslappnade inställning till sitt kall under polischefen Frank Butterman rimmar illa med Angels egen attityd men han har inte mycket val annat än att foga sig. Särskilt som hans partner är den mer än lovligt inkompetente Butterman junior, Danny. Men som är poängen med alla klassiska odd couples lyckas Danny till slut att få Nicholas att slappna av en smula och bete sig som folk.

Kanske skulle Nicholas till och med kunna bli riktigt lycklig i det perfekta Sandford om det inte vore för alla mystiska olyckor som börjat ske lite här och var. Och om det inte vore för att Nicholas hyser allvarliga tvivel över huruvida det verkligen är olyckor som inträffat eller om det är något mer sinistert i görningen.

I Hot Fuzz har Wright och Pegg lyckats slipa bort alla ruggade ytor och vassa kanter som ändock fanns i Shaun. Det var en härlig kärleksförklaring till all zombiefilm, bra som dålig, men hade också sina begränsande förutsättningar. Hot Fuzz har en större budget och Wright har verkligen lyckats göra mesta möjliga av den. Filmen känns mer helgjuten, kanske inte lika hysterisk som Shaun, men med en imponerande stadighet.

På samma sätt som man lekte med zombiegenres narrativa stil i Shaun har man på ett ypperligt sätt adapterat mängder av klassiska actionelement (samt en aningens nypa slasher) till en liten brittisk by med en tomtelikt välvillig polischef, de charmiga pubägarna och en lokal teatergrupp. Det är ju just krocken mellan det idylliska bylivet och en händelseutveckling som passat bättre på L.A.s tuffare gator som är en av filmens stora behållningar.

Jag kan också tycka att Edgar Wrights signaturmässigt rappa klippning kommer till sin rätt bättre här än i den tidigare filmen. Särskilt inledningsscenen är både hantverksmässigt fläckfri, sätter med obönhörlig fingertoppskänsla filmens stämning och är dessutom väldigt rolig.

I den tidigare filmen rörde sig handlingen nästan bara runt Simon Pegg och Nick Frosts karaktärer Shaun och Ed. Den här gången är persongalleriet utökat med en hel del kluriga poliser, arroganta kriminalare och diverse bybor. Karaktärsutvecklingen är förvisso fortfarande förbehållen Pegg (som får något av ett muffins-nylle utan ansiktsbehåring) och Frost i form av Nicholas och Danny (möjligen bästa odd-buddy-paret ever…) men de övriga skapar en härlig dynamik med sina stereotypa roller.

Skådespelarmässigt finns en hel del att frossa i – Jim Broadbent är givetvis perfekt som den sympatiske polischefen Butterman medan Timothy Dalton verkar ha haft kungligt roligt med sin suspekte affärsägare (”the slasher of prices”). Bland större och mindre cameos märker vi Martin Freeman, Steve Coogan , Bill Nighy, Cate Blanchett och Peter Jackson.

Jag känner att jag har svårt att förmedla exakt hur bra Hot Fuzz är. Har jag har något som helst förtroendekapital hos dig, kära läsare, får du helt enkelt lita på mitt råd att se filmen per omgående om det skulle vara så att den fortfarande saknas dig.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser