Invasion of the body snatchersMatthew (låter mer 70-talsaktigt än Miles) Bennell är hälsoskyddsinspektör i San Fransisco och spenderar mesta delen av sin tid med att hitta råttskit i grytor och få vindrutan inslagen av hämndlystna restauranganställda. Han är lite småintresserad av kollegan Elizabeth Driscoll (fort: vem har tidigare i temat hetat Driscoll i efternamn?!) som dock bor med läkaren Geoffrey. Men Geoffrey är inte lika uppmärksam på Elizabeths behov som han en gång var, han börjar lämna hemmet vid de konstigaste tider och när hon ifrågasätter honom säger han kallsinnigt att han faktiskt inte behöver rättfärdiga allt han gör inför henne.

Men Elizabeth är inte den enda som reagerat på nära och kära som beter sig konstigt, Matthews kemtvättare anförtror honom att ”That’s not my wife”. När kollegorna sitter i bilen tillsammans dyker det plötsligt upp en man som slår på fönstren och skriker ”They’re coming!” innan han springer iväg igen. Men trots detta lyckas Matthews psykiatrikerkompis David (i en underbar drift med 70-talets psykoanalysvogue) övertyga Elizabeth om att det oro hon känner egentligen handlar om att hon inte känner sig bekväm i förhållandet med Geoffrey. Det kanske är så att hon egentligen vill göra slut och därför letar efter förändringar att hänga upp sig på. Vi får väl se…

Denna sena 70-talsversion är den klart längsta med sina 115 minuter med känns trots det inte det minsta långdragen. Philip Kaufman (en regissör med en minst sagt intressant CV) har lyckats skapa en extremt otrevlig och tät stämning med en mängd olika små, var för sig till synes obetydliga, element. Det är suddiga och hotande människomassor på stadens gator, markperspektiv med ett virrvarr av trampande ben, grodperspektiv på de mest oväntade ställen, långa och slingrande skuggor, en massa kluriga paralleller (viseulla: mellan exempelvis de pulserande fröskidorna och telefonen på Matthews kontor, tankemässiga: mannen som läser Velikovsky, dialogiska: ”how can you be so emotional over a small flower?”), lutande kameravinklar som liksom för att antyda att hela världen är lite ur balans, lite off.

I ögonvrån kan man helt plötsligt se någon springa för livet och inledningsvis har vi en gungande präst som egentligen inte tjänar något storymässigt syfte. Det intressanta är att allt det här är sådana element som jag har en känsla av funkade väldigt bra i just 70-talsfilmer men som ofta bara känns sökt och forcerat när man försöker replikera det i senare dito. Det jag kan tycka är lite synd är att man återinfört den förvisso skräckslaget klassiska varningen “They’re coming!” på bekostnad av det betydligt mer nojjbetonade, och därmed egentligen mer passande, “They’re here!”

Musiken bidrar självklart till filmens atmosfär och det var jazzmusikern Denny Zeitlins enda försök på det här området. Jag vet inte om den skulle vara så njutbar rent lyssningsmässigt men i filmens sammanhang fungerar den alldeles utmärkt, som en påse Gott och blandat: påträngande blåssektioner, trumpeter som låter med som mistlurar, oroväckande steel drum-klanger, hispiga/glidande/plockande stråkar, piano som är lite falskt, mullrande slagverk och ett sådant där klassikt sci-fi woaw-woaw-ljud som brukar ackompanjera rymdskepp. En av de få (den enda?) ”vanliga” låtar som förekommer är en säckpipeversion av Amazing Grace och även den fungerar klockrent, man känner det triumfatoriska hoppet svälla för att sedan raskt smulas sönder.

Sannolikt räknas det snarare som en ljudeffekt, men det går inte att skriva om denna version utan att också nämna att 50-talets stadssiren som ljuder när Miles och Becky försöker fly från Santa Mira nu har inplanterats i varje utomjording. Så fort de ser någon som inte passar in avger de ett omänskligt skri och pekar med anklagande fingrar.

Rollbesättningen är både intressant och välfunnen. Donald Sutherland och Brooke Adams har bra kemi mellan varandra, men så är jag också väldigt förtjust i Brooke Adams (om det tar ett tag innan hon känns igen – tänk er henne i en vit klänning, skrikandes ”Indyyyy!”). Leonard Nimoy är riktigt trevlig som den kanske alltför trygge psykiatrikern David Kibner och Jeff Goldblum gör det Jeff Goldblum gör bäst (i en väldigt tidig roll): muttrar och är påstridig. En synnerligen påhittig cameo som också sätter stämningen till perfektion är att den skrikande mannen (som strax blir påkörd och dör) spelas av Kevin McCarthy som på detta sätt alltså egentligen fått fortsätta sina fruktlösa varningar från 20 år bakåt i tiden eftersom det var han som spelade Miles Bennell i originalet anno ’56.

Som vanligt är det paranoian som är det drivande elementet. Men här har pod people-nojjan från 50-talet övergått till något betydligt mer oroväckande och genomgripande. I boken försöker Miles Bennell ringa till en kompis på Pentagon och i första filmen försöker man nå FBI. Då var det småstaden som sätter begränsningarna och vägrar släppa igenom några varningssignaler. När Donald Sutherland 1978 försöker nå myndigheterna gör han det utan problem och blir tryggt tillsagd att ”Wait right there, Mr. Bennell”. Det är ryckiga Jeff Goldblum som artikulerar hela vidden av den moderna fasan: ”They’re all in on it…”

Effektmässigt svajar det hela en smula i mitt tycke. Filmens styrka är dess atmosfär och den får tyvärr lite av ett löjets skimmer över sig när man alldeles för detaljerat får se hur de ofärdiga kopiorna ”föds” fram ur sina fröskidor (just den biten fungerade bättre i originalet). Människohunden (you’ll see…) blir mest skrattretande. Å andra sidan får man den där lätt illamående känslan när Donald Sutherland sätter trädgårdshackan i huvudet på sin kopia och det spricker som en rutten melon.

Men på det stora hela är den här den absolut bästa versionen av Finneys lilla berättelse; effektfullt transporterad från femtiotalets småstad in i moderniteten och storstaden. Det här är inte bara ett slentrianmässigt omtag för att krama ytterligare några dollar ur ett välkänt koncept, det här är en uppdatering värd namnet! Framförallt slutet är något av det läskigaste jag sett på länge och det trots att det egentligen inte är så oväntat. Starkt. Mycket starkt.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser