X2: Fängelseteater (1999 & 2020)

Det är sällan en får chans att se en fransk remake på en svensk film, än mindre en svensk film som jag till och med recenserade när det begav sig. Men ibland händer det och nu var det dags. 1999 hade Vägen ut svensk premiär och det talades förstås en hel del om Lars Noréns 7:3 i sammanhanget, då både filmen och pjäsen hade premiär i februari samma år. Men Vägen ut bygger faktiskt på en äldre händelse. Redan 1985 hade regissören Jan Jönson nämligen satt upp I väntan på Godot med en grupp interner från Kumla. När de väl befann sig utanför fängelsemurarna lyckades majoriteten av dem rymma. Det tycks dock inte ha gått riktigt så illa, som när samma sak hände i samband med 7:3.

Blinded by the Light (2019)

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Så som i himmelen (2004)

Eftersom Så ock på jorden (recension på den kommer imorgon) skulle visas under Malmö filmdagar tyckte jag att det var lika så gott att se den hyllade föregångaren. Även Fiffis filmtajm och Jojjenito passade på att skriva om denna första film när uppföljaren var på tapeten.

***

När det Musikaliska Geniet kom till byn då var trångsyntheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter honom med ett gevär,
ty de voro ju så trångsynta alla.

1998 års tio bästa filmer

Listdags igen. Inte mycket att snacka om, nu kör vi!

10. Armageddon
Ett gäng individualistiska oljeborrare på en potentiellt världsförstörande asteroid. Och så William Fichtner på det? You had me at oljeborrare…

ALIMo: 2000-2001

Av någon anledning verkar jag få slut på minnesvärda filmupplevelser allt eftersom 2000-talet fortskrider, utan samlar mest på mig minnesvärda filmer.

***

2000
Runt 2000 slutar jag att recensera filmer och eftersom Filmstudion i Umeå redan har lagt ned, sjunker antalet filmer per vecka radikalt. Med ett par stycken hinner jag fortfarande klämma in.

Lukas Moodysson följer upp succén Fucking Åmål med charmglada Tillsammans som om möjligt är ännu bättre. Christopher Guest återkommer också, efter en mindre omväg, till mockumentärgenren med vansinnigt roliga Best in Show. I alla fall vansinnigt rolig om man någon gång i sitt liv varit på en hundutställning.

ALIMo: 1998-1999

1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.

Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord.

ALIMo: 1990-1991

Nu börjar det finnas rent löjliga mängder filmer som jag har sett och på ett eller annat sätt tycker är bra och värda att uppmärksammas. Det börjar därmed också kännas poänglöst att kommentera vilka jag har sett på bio och vilka som kommit via andra kanaler. Är det en extra minnesvärd visning nämns det förstås.

***

1990
Paul Verhoeven slår till igen med Total Recall. Jag kommer ihåg att jag hörde några klasskompisar som pratade om den och Arnies blodiga händer och tyckte att det lät hur häftigt som helst. Och det var det ju. Colin Nutley kan fortfarande göra film som bygger på igenkänning och inte bara stereotyper. Det blir inte så mycket mer småstadsågren än BlackJack innan Fucking Åmål. Det är knappt att jag kan sitta kvar i soffan, så hemsk är den.

ALIMu: 1997-1998

1997
Robyn släpper Show Me Love som också blir titeln på nästa års filmsuccé Fucking Åmål när den går på export. Era gör gemensam sak med Enigma och satsar på det gregorianska soundet i Ameno. Gwen Stefani hoppar runt i prickig klänning med No Doubt till tonerna av Don’t Speak och Neneh Cherrys brorsa Eagle-Eye släpper Save Tonight. Betydligt mindre akustiskt är Alexander Bards nya projekt Vacuum och låten I Breathe.