Tully (2018)

Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.

Maken Drew har fullt upp på jobbet och kopplar hellre av med lite TV-spel än att prata med sin utsjasade fru. Vardagsrumsgolvet är en tortyrliknande hinderbana av legobitar, leksaker och mjukisdjur. Middagarna består av mikrovärmd pizza och broccoli. Mammarollen innebär att man inte längre kan säga ”I wanna kill myself” på skämt eftersom barnen blir oroliga. Och inte blir det bättre av ytterligare ett tillskott till familjen, vilken i sin tur sätter igång ännu en vardagsrutin, ovan på alla de tidigare, med blöjbyten, mjölkstockning, såriga bröstvårtor och babykräksfläckar på det mesta.

Så mot alla sina principer ringer Marlo ändå till den där natt-nannyn som rikemansbrorsan talade sig så varm för. Alltså en person som kommer på kvällen och är vaken hela natten för att hålla baby Mia lugn medan mamma bara behöver vakna precis så mycket att hon kan amma i sängen utan att somna ovanpå den lilla. In i Marlos liv kommer sålunda Tully som ett yrväder en aprilkväll och en hel hoper kloka saker att säga till den utmattade modern. Sakta men säkert börjar Marlo att leva upp under Tullys välgörande inflytande.

Som så ofta med våra filmspanarval hade jag ingen som helst koll på vad Tully skulle handla om, bara att filmen var regisserad av Jason Reitman och att Charlize Theron spelade huvudrollen.

Och i fallet Tully måste jag säga att jag fäste mig mer vid Charlize skådespeleri än Jasons regi. Hennes Marlo känns befriande vanlig med osmickrande amnings-BH:ar, uttänjda och urtvättade toppar samt halvflottigt hår. En kvinna som övertygar både när hon älskar sina ungar och när hon uppenbarligen önskar att de bara skulle hålla klaffen och göra som hon säger åt dem för en gångs skull.

Samtidigt måste jag erkänna att det antagligen är Jasons regi som gör att den inledande och avslutande scenen mellan Marlo och sonen blir både ömsint, innerlig och vacker. En slags bekräftelse på att den där vardagstrallen kan bjuda på melodiösa slingor ibland och inte bara Bananer i pyamas.

Det som inte riktigt är i samma klass är tyvärr manuset av Diablo Cody. På det hela taget blir Tully både i sin berättelse och sin dialog märkligt schizofren. Ibland är det både subtilt och roligt medan det i andra lägen blir antingen övertydligt, allt för outtalat eller ansträngt och påklistrat. Det intressanta i sammanhanget är att vissa samtal som jag under filmens gång tyckte var väl ytligt poppsykologiska faktiskt blev bättre i backspegeln och det får väl ses som ett kvalitetstecken?

Tullys styrka ligger alltså inte i vare sig handling eller dialog, utan i porträttet av en kvinna i förhållande till både sig själv, sina barn och sin familj. Det är en film som lyfter intressanta frågeställningar även om den inte alltid själv lyckas leverera tillfredsställande svar på dem.

Vad tyckte de andra filmspanarna om mamma-vardagstrallen?
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Jojjenito
The Nerd Bird
Fredrik on Film