You are currently browsing the tag archive for the ‘Nanny’ tag.
Efter en nyss avslutad titt på Disneys ny-version av Cinderella passade det alldeles utmärkt att fortsätta med Nanny McPhee. De sju barnen Brown har nämligen överdoserat på sagor om elaka styvmödrar och frånvarande fäder.
Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.
Är det något de senaste årens skräckfilmer har lärt mig är att man ska passa sig jäkligt noga när det börjar dyka upp antika leksaker. Greta Evans har däremot inte riktigt något större val när hon ser utbudet i den läskigt stora brittiska herrgården eftersom hon flyttat från Montana till England för att arbeta som nanny.
alt. titel: Barnjungfrun
Virginia Fane gråter hysteriskt och maken Bill har svårt att dölja sin irritation. Varför i hela fridens namn skulle Virginia vara rädd för att åka och hämta sin egen älskade son?! Familjens bredvilliga Nanny kliver (som alltid) in som en räddande ängel för Virginia och åtar sig att följa med Bill till skolan där lille Joey befunnit sig de senaste åren.
Vi förstår snart att det inte är en vanlig skola Joey har varit på, eftersom rektorns samtal med Bill innehåller ord som ”abnormal”. Kanske finns det fog för Virginias bävan inför sonen? Det står dessutom klart att Nannys närvaro vid hämtningen inte var särskilt genomtänkt eftersom grabben enligt rektorn hyser en stark motvilja mot medelålders kvinnor. Joey själv bekräftar detta genom att vägra sitta tillsammans med Nanny i bilen. Han är inte bara motsträvig, utan öppet hotfull, gentemot den uppoffrande kvinnan.
När Blue Rose Case häromsistens hade ett musikaltema upptäckte jag och Filmitch att vi delade samma kärlek för den klassiska Disneymusikalen Mary Poppins. Vi fick inte chans att tala om för världen vilken fenomenalt fin film det är genom Blue Rose Case, men själv är ju ändå bäste dräng, eller hur? Så glöm för allt i världen inte att också titta in hos Filmitch för ytterligare argument för varför Mary Poppins är världens bästa musikal.
Musikaler tycks vara en knepig genre, ofta handlar det generellt om antingen kärlek eller hat. Men för oss som gillar dem finns naturligtvis också flera olika subgenrer att sikta in sig mot, allt från påkostade extravaganser som Easter Parade eller Show Boat till mer moderna produktioner som Hair eller All That Jazz till nära nog rena scenadaptioner som Jesus Christ Superstar.
That’s what HE said!