Frankenstein (2004)

De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!

Upplägget känns klart intressant – det är nutid, men av olika anledningar har både den galne vetenskapsmannen (i denna version kallad Victor Helios) och hans första skapelse överlevt seklerna. ”Första”, säger ni? Japp, för vetenskapsmannen skulle förstås inte vara galen om han inte hela tiden försökte göra sina experiment allt bättre, allt mer perfekta.

Nu finns Helios i New Orleans där poliserna Carson O’Conner och Michael Sloane är på jakt efter den organsnattande seriemördaren The Surgeon. Kan det möjligen vara så att The Surgeon har någon slags koppling till Victor Helios och hans experiment? Jomen, det ursprungliga monstret (som nu kallar sig Deucalion, dvs Prometehus son) lierar sig med Carson för att hjälpa henne på traven. En hjälp som hon bara kan förklara för sin partner med argumentet ”I know it sounds sick, but it makes sense”.

Men nej, det gör det inte. Inte på någon fläck. Känslan av TV hänger tung över denna Frankenstein, vilket säkerligen hänger ihop med att det är en ensam TV-pilot utan några efterföljande avsnitt. Vilket jag kan förstå. Till en början känns reklamfilms- och musikvideoregissören Marcus Nispels starka Seven-vibbar lovande men de tappar snart i både smak och spänst. Blotta tanken på att sitta igenom en hel TV-seriesäsong med drypande väggar, saker som hänger från taket (hur ska man annars porträttera Galenskap?!) och ett påträngande grådask känns oöverstiglig. Jag menar, avslutning i en fabrik full med rostiga rör och pysande ånga – really?! Varför historien prompt skulle placeras i New Orleans är obegripligt eftersom den bildmässigt skulle kunna utspelas nästan var som helst.

Annars är det lätt att bli lurad av de namn som finns associerade med produkten – Dean Koontz har skrivit manus (som sedan blev en hel bokserie, Dean Koontz’s Frankenstein) och Martin Scorsese har plitat ned sin signatur på producentsidan. Skådismässigt ståtar Frankenstein med såväl Parker Posey som Adam Goldman, Vincent Perez, Thomas Kretschmann och Michael Madsen.

Men om Marcus Nispel till viss del saknar handlaget för att låta det visuella bli levande istället för en trött kopia har han verkligen inte handlaget när det gäller personregi. Adam Goldman är den ende som tar sig ur det hela med i alla fall ett uns av värdighet i behåll för sin polisroll. Vincent Perez verkar tro att det räcker med att utrusta sig med ett par ärr och slänga en huva över skallen för att bli ”mystisk”. Thomas Kretschmann är bara kall och tråkig, inte tillräckligt galen på långa vägar som Victor Helios. Michael Madsen är plufsig och trött, but no surprises there…

Parker Posey är i sin tur en skådis jag oftast gillar men här har hon definitivt tagit sig vatten över huvudet eller också är det manuset som inte erbjuder en tillräckligt stor simring. Hon skulle ha behövt en modell typ traktordäck men får knappt ens ett par sådana där fjuttiga armringar. Hon är inte det minsta trovärdig som tuff polis och hennes korta nedslag i ett hem som innehåller en autistisk lillebror (förlåt, han är ju inte autistisk, han bara ”sees too much” enligt Deucalion…) skapar mer otrivsel än hemmamys. Kanske för att hon alltid sätter sig ned med en suck och trycker fingrarna trött mot ögonen istället för att uttrycka någon slags omsorg för grabben.

Som sagt, konceptet att förflytta Frankenstein-historien till nutid och göra hårdkokt polisthriller av det hela är spännande. Tyvärr lyckas inte filmen/TV-piloten förvalta ens en promille av den spänningen.