“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”

Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.

Som titeln på dagens film antyder väljer manusförfattaren Max Landis (japp, son till DEN John Landis) här en annan väg. Men Victor Frankenstein är ändå lite missvisande. Filmens huvudperson är nämligen mannen, vilken alltid utpekas som den galne vetenskapsmannens lika galne och till yttermera visso rysansvärt puckelryggige assistent – Igor.

Historien släpper ned tittaren i en victoriansk cirkus. Där finns en ledsen och deformerad clown, vars låga brinner het för två ting: den sköna trapetsflickan Lorelei och mänsklig anatomi. Det senare intresset gör att han fångar uppmärksamheten hos en viss läkare som har stora ambitioner för sina elektriska experiment.

Victor Frankenstein räddar inte bara clownen från cirkusen, han ger honom dessutom råg i ryggen och ett namn – Igor. För detta kan vår huvudperson bara återbetala honom med sin odödliga vänskap och lojalitet. Men lojaliteten är inte större än att han måste låta sitt samvete tala när Victor Frankensteins ärelystnad leder honom på farliga vägar.

Återigen en film som bevisar sanningen i devisen ”låga förväntningar är inte det sämsta”. Jag har intrycket av att Victor Frankenstein fått mycket skit men av någon anledning är jag ändå alltid nyfiken på adaptioner av Shelleys klassiska berättelse.

Och på det hela taget funkar förflyttningen från ett centraleuropeiskt 1700-tal till ett brittiskt 1800-tal riktigt bra. Ett gråtintat London samt stormridet Skottland är minst lika bra spelplaner för den gode Victor som Ingolstadt och Genève.

Rollbesättningen lämnar mig lite mer ambivalent. James McAvoy och inte minst Daniel Radcliffe har i andra filmer visat på både talang och en beundransvärd strävan att åta sig roller som inte alltid är särskilt mainstream. Men här funkar deras prestationer halvdant. Ibland blir det riktigt bra och samspelet flödar livskraftigt. Ibland blir det överspel galore och ett allt för stort fokus på rent fysiskt agerande, exempelvis när Radcliffe fortfarande ska vara den hashaltande puckelryggen eller McAvoys låter spottet flyga i en särskilt intensivt regnig scen.

Den dynamiska duons tydligaste motståndare är Andrew Scotts (regissör Paul McGuigan har även jobbat med Sherlock) närmast fanatiskt religiöse polis. Tyvärr tycker jag inte att filmen genljuder tillräckligt mycket av denna motsättning rent tankemässigt eller filosofiskt. Kan det vara för att allt prat om Gud och Satan mot en ateistisk tro på mänskligheten hela tiden känns allt för ytlig? Eller också handlar det helt enkelt om att filmen inte lyckas förmedla sitt budskap på ett rent känslomässigt plan.

Victor Frankenstein blir en sådan där film som på pappret borde vara bättre än det faktiska slutresultatet samt genomförd med en kompetens och ett produktionsvärde som gör att man inte bara kan avfärda den rakt av. Samtidigt är den sådan där film som man mer eller mindre glömt inom ett dygn efter tittningen.

Annonser