Mother’s Day (2016)

Hatar inte ni också mammor? Alltså inte bara de ni känner rent personligen, utan alla mammor. Framstår inte moderskapet som en av världens mest bisarra och vidriga påfund?

Nähä, tänkte nästan det… Annars är det det man eventuellt skulle ha kunnat tro efter att ha sett Mother’s Day – att det världen över finns starka grupper som måste övertygas om moderskapets förträfflighet, ja nästintill helighet. Filmen intar lite samma ståndpunkt som det där valåret när Vänsterpartiet försökte marknadsföra sig själva som ”Partiet mot trafficking”. För att alla andra partier var för trafficking…eller nåt…

Garry Marshall är regissören som tydligen hittat sin grej med romcoms, gärna med Julia Roberts i huvudrollen. På CV:t står exempelvis Pretty Woman och Runaway Bride. De senaste åren tycks han emellertid ytterligare ha snävat in sig mot episodfilmer (eller är den korrekta termen ensemblefilmer?) fokuserade på en särskild högtid. 2010 kom Valentine’s Day och året efter var det dags för New Year’s Eve. Och 2016 står alltså Mors dag för dörren. Darra månde biopubliken.

Själva grejen med de här filmerna torde vara att kunna håva in så mycket biljettkosing som möjligt under kanske ett par veckor medan den aktuella helgen pågår i styrka av kändisnamn. Den här gången har bland andra Jennifer Aniston, Julia Roberts, Kate Hudson, Jason Sudeikis, Jon Lovitz, Timothy Olyphant, Sarah Chalke och Britt Robertson övertalats att ställa upp.

Däremot ska man inte förvänta sig särskilt mycket i form av historia, det hela går snarare ut på att döttrar och deras medbjudna mödrar ska ha en trivsam stund i biosalongen. Det finns absolut inget i filmen som skulle kunna uppröra någon i hela den vita, rika västvärlden. Det är så gemytligt, tolerant och tillåtande att en film som Remember the Titans framstår som en Norén-pjäs i jämförelse. Största problemet torde vara att Mother’s Day är så sockersöt att publiken riskerar livslång diabetes efter en tittning (är inte DET är en morsdagspresent som heter duga, så säg?).

Den enda som kanske skulle ha kunnat vara kontroversiellt är en kvinna som fullt frivilligt och oberoende av yttre omständigheter valt att avstå moderskap (möjligen också par som har barn, men utan att vara gifta. Who would do such a thing?!). Men blotta existensen av ett sådant monster i människohamn är tydligt så orimligt att det inte ens finns på den tillrättalagda karta som är Mother’s Day. Lika orimligt är det med någon form av problem som inte kan tas upp till en konstruktiv diskussion vilken avslutas med att alla parter blivit bättre människor på kuppen.

De som ska bli bättre människor är som sagt Jennifer Aniston, skild från Timothy Olyphant men med två gemensamma söner. Han har precis gift om sig med en betydligt yngre kvinna men eftersom hon främst är inställd på att bli en bra extramamma (för det är väl alla unga kvinnor som gifter sig med en äldre man?) måste förstås Jennifer till slut erkänna att hon kanske varit en smula oresonlig. Jennifer är i sin tur kompis med Kate Hudson som inte berättat för sina inskränkta Texas-föräldrar att hon gift sig och skaffat barn med en ”towelhead”. Kates grannar är dessutom hennes syster Sarah Chalke som inte heller berättat för mor och far att hon är gift med en annan kvinna och adopterat sin partners son.

Lite vid sidan av finns sedan Jason Sudeikis gymägare (hur många gymägare spankulerar omkring i chinos?!), tillika änkeman, med två döttrar. Hur, oh hur, ska de hantera den kommande Mors dag?!

I linje med filmens övergripande smetighet finns det inget eller ingen som sticker ut, alla är vita, vackra, vältränade och välbärgade. De som inte är det (det vill säga alla överviktiga, svarta och fattiga) finns med enbart för comic relief. Moderskap är alltid både välkommet och planerat. Alla barn är välartikulerade, propra, omtänksamma och rara. Syskon kommer alltid överens med varandra. Men för all del, om detta är den galet falska idyll som krävs för ett par timmars harmoni mellan mor och dotter i den där biosalongen, vem är jag att argumentera mot det?

Som så ofta i den här typen av filmer åtföljs eftertexterna av en blooper reel. Jag gissar att syftet är att publiken ska lämna salongen med ett leende på läpparna och därmed luras att tro att hela filmen de nyss sett var lika rolig som Julia Roberts briljanta smil när ett störande tåg aldrig tycks ta slut. Den tron är i sig är lika förljugen som hela filmen.

Jag sampostar idag tillsammans med Fiffis filmtajm (inlägget kommer ut lite senare under dagen). Har hon också haft anledning att vässa motorsågen på den här Mors dags-presenten?