Patton (1970)

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

En persona som George C. Scott tycks ha tagit till sitt hjärta och gjort till sin egen. Filmtiteln är förstås väl vald, ety i de få scener när Scott själv inte befinner sig framför kameran handlar diskussionerna uteslutande om Patton. Och visst fanns det en hel del att diskutera. Generellt framstår Scotts pansargeneral som närmast parodiskt surgubbig och björnbrummig men det tycks samtidigt inte finnas många källor som motsäger den bilden.

Filmpubliken träffar Patton först 1943, då han efter en svidande amerikansk förlust mot Erwin Rommels styrkor i Tunisien får ta över de amerikanska trupperna i Nordafrika. Innan dess hade han dock hunnit tävla i femkamp under de olympiska spelen i Stockholm 1912 (han kom femma, bästa icke-svenska placering) och slåss i första världskriget. Hans specialitet tycks redan här ha blivit att leda pansartrupper.

VI återgår till det inledande talet. Här lägger nämligen Scotts Patton fram alla de åsikter han har när det kommer till fältslag och krig. Åsikter som den fortsatta filmen sedan får betona. Vi bjuds aldrig på någon överraskande personlighetsvändning, får aldrig heller någon antydan om hur mannen såg på sitt privatliv (om han nu hade något). Vid ett tillfälle utbyter Patton ett par ord om brevskrivande med sin ”betjänt”, sergeant William Meeks, så vi kan anta att det finns någon slags kommunikation med folket hemmavid. Men om de består av hustru eller barn, och i så fall hur många, nämns inte. Han är heller inte en sådan som frågar om befälskollegornas hemsituation.

Nej, George S. Patton är en Krigare, rakt igenom: ”Battle is the most significant competition in which a man can indulge. It brings out all that is best and it removes all that is base”. Och, kanske minst lika viktigt, en Amerikansk Krigare: ”All real Americans love the sting and clash of battle”. Samtidigt vet vi ju att det funnits gott om personer, även militärer, som inte alls skulle ha hållit med om att konflikter med vapen i hand ”removes all that is base” från mänskligheten. Snarare tvärtom.

Ett av filmens slutord om Patton får komma från en av de besegrade tyskarna som kallar generalen för en ”magnificent anachronism” och jag tycker att det också blir tydligt i citaten ovan. Inställningen att krig är något ädelt, en nobel syssla för Riktiga Män (där det dessutom finns element av respekt och fair play), hör snarare hemma i den antika militärhistoria som Patton uppenbarligen älskade. Så pass mycket att han till och med trodde sig ha varit en romersk legionär i ett tidigare liv.

I det avseendet känns det på ett sätt trösterikt att Patton aldrig behövde uppleva krig som exempelvis det i Vietnam (men hur mottogs egentligen filmen 1970 när det krigsslutet fortfarande låg fem år bort?). För hur skulle en sådan kampanj ha påverkat en man som menade att ”Americans play to win all the time. That’s why Americans have never lost and will never lose a war”? Samtidigt blir det lite sorgligt när jag Wikipediar mig fram till att Patton dog av något så meningslöst som en förlamande bilolycka, vilken dessutom tvingade honom till nästan två veckors sängliggande plåga innan han till slut gick under av lungödem och hjärtsvikt. Djävulen själv skulle inte ha kunnat komma på ett mer kvalfullt slut.

En syn på krig som Pattons gav förstås inte heller utrymme för någon helst misskund med soldater som gav upp eller inte fixade striderna rent psykiskt. Företeelser som PTSD tycktes han bara se som ynkryggsursäkt, sannolikt skulle han inte ens ha tagit begreppet i sin mun. Återigen kan vi citera från generalens inledande tal: ”We don’t want yellow cowards in the army. They should be killed off like flies. If not, they will go back home after the war, goddamn cowards, and breed more cowards”.

Den här inställningen var dock en av de saker som satte honom i klistret gentemot sina överordnade. När det blev känt att Patton örfilat upp soldater som hade mage att söka sig till sjukstugan för taskiga nerver och helt kallt bara skickat tillbaka dem till fronten tvingade Eisenhower honom till en offentlig ursäkt. Men eftersom händelserna blev kända även hemmavid såg det ett tag ut som om Patton skulle förlora sin position. Till slut kom man dock fram till att krigslyckan krävde Pattons ”aggressive, winning leadership in the bitter battles which are to come before final victory”.

Patton blir till ett intressant personporträtt eftersom dess huvudperson är intressant och dessutom mästerligt porträtterad av George C. Scott. På skådissidan flankeras Scott främst av Karl Maldens general Omar Bradley, vilken också tjänade som ”technical advisor” till filmen. ”Brad” får representera en helt annan ledarstil – stillsam och tillbakadragen. En soldat som gör sitt jobb, men som inte älskar striden med samma hetta som Patton.

Men 170 minuter är samtidigt en väl mycket tid att lägga på ett personporträtt som kan summeras i ett fem minuter lång tal. Som film betraktat var Patton därför inte så värst upphetsande. Har man, som jag, dessutom risiga kunskaper om alla de krigssituationer som generalen befinner sig i under filmens gång får man heller inte mycket hjälp med att sätta in dem i ett sammanhang. Och medan jag absolut får en känsla för Pattons personlighet serveras jag bristfälliga bevis för hans strategiska och taktiska förmågor. En tysk fältmarskalk ska ha sagt att ”Patton had developed tank warfare into an art, and understood how to handle tanks brilliantly in the field”. Av detta syns inget i filmen som bär hans namn, vilket är synd. I nuläget blir Patton därför inte så mycket mer än Scotts prestation.

Mrs. Dalloway (1925)

Dags att försöka sig på lite Virginia Woolf! Mrs. Dalloway visade sig vara en roman som vann på två saker: omlyssning och originalspråk. Originalspråket säger sig kanske självt – klart att en av engelska språkets bästa böcker vinner på att läsas och upplevas på engelska istället för i en svensk översättning.

Även i omlyssningsperspektivet spelar språket roll, Woolf arbetar med en så bred palett att det tar en stund att ta till sig allt. Särskilt som en ljudbok gör det svårare att stanna upp, bläddra tillbaka och ta sig en funderara på vad det var jag nyss läste. Men även i den mån Mrs. Dalloway överhuvudtaget har en handling, tjänar den på att upprepas både en och två gånger.

Själv var jag tillräckligt dåligt påläst för att att bli en smula överraskad av att Mrs. Dalloway visade sig vara en stream of consciousness-roman i samma anda som James Joyces Ulysses (publicerad tre år tidigare). Däremot var den klart mer lättillgänglig, trots att framställningen både hoppar mellan olika personer och berättande grepp.

Någon slags ram utgörs dock av det faktum att den femtioåriga överklasskvinnan Clarissa Dalloway, hustru till politikern (eller tjänstemannen?) Richard Dalloway, ska ha en fest. Romanen spänner sig över just denna festdag, från arla morgon tills dess att festen är i full gång i det dallowayska London-hemmet. Under dagen får läsaren dock inte bara hänga med Clarissa utan också hennes gamle vän Peter Walsh, nyss hemkommen från Indien, den krigstrumatiserade Septimus Smith och hans fru Lucretzia, Lady Bruton samt en Ms. Kilman som undervisar Clarissas dotter Elizabeth i historia. Bland andra, ska kanske tilläggas.

I brist på konkret handling arbetar dock Mrs. Dalloway med att måla en bild av något otvetydigt engelskt eller brittiskt, vilket sker på ett par olika sätt. Clarissa och Peter Walsh kommer ofta att tänka på en tid när de umgicks i Clarissas barndomshem Bourton och beskrivningarna av denna idylliserade ungdomstid påminner om exempelvis E.M. Forster och A Room With a View. Clarissa tänker dessutom att det var här hon upplevde sitt livs bästa ögonblick, när hon fick en nattlig kyss från den intensiva och färgstarka Sally Seton. Tidens gång blir dock tydlig just i fallet Sally, vilken oväntat dyker upp på Clarissas fest. Istället för den okonventionella unga kvinnan som ogenerat rökte cigarr, konfronteras läsaren (och Clarissa) med en stadgad företagarhustru från Manchester som numera bara verkar bry sig om sin man och de fem Eton-sönerna.

Det urbrittiska kommer också till ytan i mötet med de två olika läkare som förgäves försöker ”behandla” Septimus Smiths PTSD. Woolf var ju själv inte obekant med dåtidens psykiatriska vårdapparat och jag antar att porträttet av den outhärdligt hurtige Dr. Holmes är tänkt som en rejäl känga i riktning mot dess brister. Själv kan jag dock inte låta bli att småfnissa åt Holmes myndiga förmaningar till sin patient; Septimus måste helt enkelt skärpa sig, sluta skrämma upp sin fru och äta lite mer gröt.

Samtidigt är hela situationen förstås oerhört tragisk och Woolf lyckas balansera dessa två olika delar på ett fint sätt. Särskilt som författaren beskriver hur situationen upplevs av både Septimus och och hans hustru. Lucretzia, som har lämnat sitt italienska hemland för en man som egentligen bara gift med henne för att bevisa för sig själv att kriget inte gjort honom oförmögen att känna. Samtidigt som Woolf ger en oerhört levande bild av kaoset i Septimus inre kan hon också hos mig som läsare skapa sympati för Lucretzias rädsla och oförståelse inför makens lynne. Läkarna säger ju att det inte är något som helst fel på hennes Septimus och hur kan han gråta när hon ju vet att han är en modig man som slogs i kriget?

Mrs. Dalloway är alltså en roman där jag, som alltid letar efter en handling eller en historia, kämpar en aning för att hålla näsan ovanför vattenytan i första omgången eftersom jag försöker förstå vad det är som egentligen pågår. Men när jag får en chans att gå tillbaka lyckas jag också vara mer avslappnad och istället flyta med när berättelsen rullar än hit, än dit. Gör nedslag i olika personers tankeliv och funderingar, vare sig det handlar om fester, kärlek, livets orättvisor eller alkoholiserade söner. Målar bilder av en svunnen tid som sätter nutiden i fokus men samtidigt påminner om att inget varar för evigt.

Och när allt flyter ger jag mig själv också tid att verkligen lyssna på Woolfs språk, vilket i sanning är en upplevelse i sig. Som hos så många andra författare fastnar jag inte minst för hennes liknelser och metaforer, vilka är lika välfunna som de är fantasifulla. Efter ett tag blir faktiskt en lyssning på Mrs. Dalloway närmast en övning i mindfullness där jag kan avsmaka och njuta av varje enskilt ord för sig, samtidigt som jag upplever hur de kopplas samman och relateras till varandra i meningar, vilka i sin tur skapar en ytterligare komplexitet i sina beskrivningar.

Ett försök som slog väl ut, med andra ord. Har du aldrig testat Virginia Woolf kan jag alltså med gott förtroende rekommendera Mrs. Dalloway. Helst på engelska förstås. Själv har jag fått blodad tand – kanske dags för To the Lighthouse härnäst?

Da 5 Bloods (2020)

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

We Need to Talk About Kevin (2011)

alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin

Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.

The Hard Corps (2006)

Jag inser det futila i att förvänta mig kvalitet från en film vars stora affischnamn är Jean-Claude van Damme och Viveca A. Fox men kanske lite underhållning i alla fall? Snälla? Hade det inte varit för att jag med egna ögon sett, och också skrattat åt, filmen JCVD som kom två år efter The Hard Corps hade jag bedömt van Dammes karriär som definitivt slut. Genom hela filmen ser han trött, stel och obekväm ut, även när hans karaktär inte ska uttrycka dessa känslor. Försöken till någon slags känslosamhet när hans krigsveteran ska få hemska flashbacks orsakade av posttraumatisk stress (enligt en polis ska han av militären vara bedömd som en ”walking time bomb”) skulle inte ens kunna övertrumfa Joey Tribbiani.