Da 5 Bloods (2020)

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

We Need to Talk About Kevin (2011)

alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin

Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.

The Hard Corps (2006)

Jag inser det futila i att förvänta mig kvalitet från en film vars stora affischnamn är Jean-Claude van Damme och Viveca A. Fox men kanske lite underhållning i alla fall? Snälla? Hade det inte varit för att jag med egna ögon sett, och också skrattat åt, filmen JCVD som kom två år efter The Hard Corps hade jag bedömt van Dammes karriär som definitivt slut. Genom hela filmen ser han trött, stel och obekväm ut, även när hans karaktär inte ska uttrycka dessa känslor. Försöken till någon slags känslosamhet när hans krigsveteran ska få hemska flashbacks orsakade av posttraumatisk stress (enligt en polis ska han av militären vara bedömd som en ”walking time bomb”) skulle inte ens kunna övertrumfa Joey Tribbiani.