You are currently browsing the tag archive for the ‘Hotell’ tag.

Det är den 1:a september och sommaren får väl officiellt härmed anses avslutad. Därmed går också bloggen in i sin vanliga publiceringsfrekvens — inlägg måndag, onsdag, fredag, lördag och söndag. Härliga tider!

***

Det lilla gänget bestående av Gurkan, Greven och Borstis är involverade i ett lågintensivt och rätt stillsamt krig mot både det täcka könet och ordningsmakten. Gurkan arbetar för fiskmadamen Amalia och Borstis för hotellägarinnan Klara. Bägge är rejäla fruntimmer och inte skulle Gurkan ha något emot att ingå i det äkta ståndet med Amalia medan Greven lutar mer åt Klara. Men kvinnsen har orimliga krav på sina tillkommande och vill nödvändigt ha karlar som inte ser ut som ”pajsare”, inte svär och inte dricker.

Särskilt det där sista kan man ju tycka inte borde vara några problem eftersom ingen av männen är betrodda nog med motbok. Men suget efter sprit är givetvis inget som kväses av något så enkelt som lagstiftning och därför är livet en ständig katt och råtta-lek med polisen Göranson som försöker sätta våra tappra för att hutta smuggelsprit.

Jämsides denna allvarliga kamp spirar en försiktig romans mellan hotellgästen Åke Larsson och Klaras unga systerdotter Elsa. Men trots att Elsa är rätt förtjust i Åke kan hon inte låta bli att bli lite fundersam över det faktum att han är arbetslös och ändå aldrig tycks sakna likvida medel. En hel bagis för spritinköp är inget som vare sig Greven, Gurkan eller Borstis snyter ur näsan och ändå utgör ett sådant utlägg inga problem för Åke. Det kan väl ändå inte vara så illa att Åke ingår i Diamant-Lasses gäng som för tillfället härjar i Gamla Stan?

Det är många som påpekar att Munkbrogreven aldrig skulle ha bevarat sin status i eftervärlden om det inte vore för att den utgör en av fröken Ingrid Bergmans första framträdande på vita duken. Men eftersom jag nu inte är särskilt väl bevandrad i pilsnerfilmens förlovade land och därför inte känner igen vad som sannolikt är välkända och trötta grepp tyckte jag att den var ganska charmig.

Vi har rivigt bastanta fruntimmer i form av Julia Cæsar och Tollie Zellman som ärligt talat inte begär mer av livet än att få en karl som inte spottar snus inomhus. Det känns som om det är av avgörande betydelse för uppskattningen av den här typen av film att man ska kunna se dem som rena komedier och inte haka upp sig på eventuellt socialrealistiska stråk. Annars blir exempelvis Sigurd Walléns försäkranden att han minsann ska hålla sig nykter för Tollie Zellmans skull (han har ju lyckats vara nykter ända sedan den sista pannan tog slut!) mer tragiska än putslustiga. Detsamma gäller Tollie Zellmans förhoppningar på ett frieri från den läppstiftsförsedde fjanten Arthur Fischer. Det förstår väl vem som helst att en kvinna som hon aldrig kan få en proper och omtänksam man när det finns ”fynd” som Gurkan och Greven i närheten?!

Detsamma gäller de buskistypiska försöken att undanhålla spriten från ordningsmakten. Vill man, är det inte särskilt svårt att förlora sig i funderingar över män som är så sugna på sprit att de är beredda att ägna större delen av sina dagar åt att antingen skrapa ihop bagisar till en panna eller hålla samma panna undangömd från lagens långa arm. Men kastar man allt sådant överbord tyckte i alla fall jag att Weyler Hildebrands polisjakt gata upp och gata ned efter den utklädde Sigurd Wallén (han försöker gömma sig i en reklamkostym i form av en enorm kackerlacka försedd med texten ”PANIK dödar dem”) var ganska rolig på ett rätt oförargligt sätt.

Munkbrogreven bjuder sålunda på en trivsam dryg timme där den största behållningen egentligen inte alls är Ingrid. Men hennes livliga och naturliga prestation svider förstås inte.

Annonser

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Läs hela inlägget här »

1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…

I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pure

Adam! Du önskade en formbar beundrarinna och fann en labil sökare med usel självkänsla. Du ville ha ett tidsfördriv som skulle kunna jaga vardagligheten på flykten ett par dagar medan fru och barn var på semester. Du fann en ung kvinna som upptäckt en vackrare verklighet i den klassiska musiken. Du sökte ett snabbt ståknull och fann någon som ställde krav. Du är inte bara besviken, du är frustrerad och irriterad över att hon vägrar försvinna så fort du kväker ur dig floskler som ”kärleken vi har haft måste vara fri för att andas”.

Läs hela inlägget här »

Att driva med människor som lever för hundutställningar kan tyckas slå in öppna dörrar men hur det nu är har Christopher Guest ändå lyckats göra en fruktansvärt rolig mockumentär av detta fruktbara ämne. Enligt min mening är Best in Show solklart hans bästa film. Kanske för att jag själv under period sprang runt inne i den där ringen och försökte ansa en jyckesvans som inte alls ville samarbeta.

Läs hela inlägget här »

albert-nobbsAtt kvinnor under historiens gång exempelvis låtsas vara manliga författare eller krigare för att kunna ge ut böcker eller kasta sig in i stridens hetta är ett välkänt fenomen. På hemmaplan har vi bland andra Victoria Benedictsson med sitt nom de plume Ernst Ahlgren. Lite mer välkänd är sannolikt Jeanne d’Arc som kämpade i manlig utstyrsel (även om hon själv ska ha hävdat att hon bar dubbla brallor för att hon skulle bli svårare att våldta).

Läs hela inlägget här »

Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.

Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?

Läs hela inlägget här »

The Grand Budapest HotelWes Anderson har i sin senaste film åkallat den österrikiske författaren Stefan Zweigs ande. En koppling som känns minst sagt ödesmättad med tanke på resultaten i årets EU-val. Fylld av hopplös pessimism inför Europa och världens möjligheter att komma på rätt köl igen tog Zweig och hans hustru nämligen livet av sig 1942.

Läs hela inlägget här »

Mig äger ingenMalmö avslutade sina Filmdagar med en, surprise, surprise, biografifilm! Eventet invigdes med en problemfylld jazzsångerska plus två Formel 1-förare och avslutades alltså med lite klassisk svensk arbetarångest.

Mig äger ingen bygger förstås på Åsa Linderborgs självbiografi med samma namn, även om flickan i filmen tydligen ska kallas för ”Lisa”. När Lisa är fem år drar mamma Tanja hemifrån eftersom hon har träffat en annan och det blir pappa Hasse som i sann Kramer vs. Kramer-anda får dra hela familjelasset. Nu finns i och för sig mamma fortfarande kvar i samma stad, men Lisa föredrar att bo hos sin pappa.

Läs hela inlägget här »

HotellVar man inte vaken innan Hotell kör igång med skakig handkamera och dunder och brak (eller snarare skrik och ångest), är man definitivt det efteråt. Själv satt jag kapprak med dunkande hjärta och försökte intala mig att det ju faktiskt inte var jag som låg i det där sjukhusrummet och såg min noggranna planering och alla mina förhoppningar om det perfekta familjelivet falla sönder likt en trasig moderkaka omkring mig.

Istället är det Alicia Vikanders Erika som får bära alla känslor som följer på att föda en syrebristskadad son. Hon har svårt att ens titta på honom, än mindre hålla i honom. Det rent praktiska bärandet, av både son och vardagsliv, måste skötas av sambon medan den traumatiserade modern drar sig undan på soffan eller i sängen. Han försöker ha tålamod och vara förstående men ibland brister det även för honom.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser