alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin

Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.

Och i andras sällskap tycka han ju göra det, det är bara relationen mellan mor och son som omedelbart är konfliktfylld, utmanande och fientlig för att, ju äldre Kevin blir, utvecklas till direkt hotfull. Inte helt oväntat får vi som publik intryck av att Eva skyller situationen på sin egen oförmåga som mor. Föräldraskapet verkar överväldiga henne när Kevin är nyfödd och det är inte särskilt svårt att leva sig in i förtvivlan och frustrationen över ett barn som skriker 24-7.

We Need… kastar in tittaren ganska abrupt i Evas sällskap och lägger dessutom till det två parallella tidslinjer. Det tar ett tag innan i alla fall jag fattar att den slitna och pillerknaprande kvinnan inte är en plågad dåtid som hon under filmens gång kommer att få en chans att lyfta sig från och därmed förvandlas till en välfriserad och framgångsrik yrkeskvinna med ett palatsliknande hus. Nej, istället är det det materiella välståndet och yrkesmässiga framgången som är en svunnen dåtid och den fullkomligt avstängda vardagen som är den bittra nutiden.

Ganska snart dyker det upp ledtrådar som gör att man förstår att något alldeles obegripligt hemskt har skett, något som de Eva möter tycks skylla henne för. Tilda Swintons fågellika gestalt trevar sig fram i affärens varugångar i syfte att undvika de anklagande ögonen men hon kan förstås inte fly undan sitt eget samvete.

We Need… hade kunnat vara så många olika filmer – en thriller, ett rättegångsdrama, en psykologisk utgrävning för att förklara varför Kevin gjorde det han gjorde. Nu blir den istället en berättelse helt utgående från Eva, där vi inte har något annat val än att följa med i den stapplande PTSD-dimma som blivit hennes liv sedan Kevins dåd.

Det här innebär förstås också att det finns anledning att fråga sig hur pass opålitlig Eva är som berättare. Publiken får bara se Kevin och den övriga familjen utifrån hennes synvinkel och man skulle eventuellt kunna fundera på om det kanske är så att hennes minnesbilder är en smula överdrivna. Kanske Kevin inte alls var så problematisk som hon vill göra gällande? Det motsägs dock av det filmen utan tvekan hävdar att han har gjort.

Att sonen borde ha diagnostiserats inom autismspektrat motsägs i sin tur av att han framställs som extremt medveten och manipulativ i förhållande till sin omgivning, särskilt då i relation till fadern Franklin. Det jag inte riktigt får ihop är att Eva framställs som en person, vilken hela tiden sett Kevin för den han verkligen är (trots att hon givetvis klamrar sig fast vid alla ansatser till ömhetsbetygelser från sonen), det vill säga att hennes bild av honom är “sann”. Det, i kombination med det faktum att han exempelvis bär blöja orimligt länge och olika varningstecken, vilka rimligtvis torde ha förekommit även i skolan, borde ha resulterat i någon slags förebyggande åtgärd från omgivningen.

Ska vi till och med se Eva som en slags Jesus-gestalt (vilket inledningen eventuellt signalerar)? En kvinna som, trots att hon tycker sig veta det hon vet om sin son, ändå inte kan låta bli att längta efter hans kärlek? Som fortfarande ser honom som sin son och därmed alltid kommer att ge honom en plats i sin famn om han bara söker sig dit? Eller är det hon, som genom sitt distanserade moderskap (vilket antyds ha börjat redan vid förlossningen), skapat ett monster i människohamn?

Men om jag ska lägga den typen av logik åt sidan är We Need… en välregisserad upplevelse med bra rollprestationer från särskilt Tilda Swinton och Ezra Miller som den tonårige Kevin. John C. Riley i rollen som Franklin känns dock en smula malplacerad, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Det är möjligt att det bara är fördomarna som talar, men han känns inte så övertygande som livspartner till en äventyrlig kvinna som ser ut som Tilda Swinton. Det kan också spela in att han, genom att ”gå på” Kevins agerande, framstår som ganska tjockskallig och irriterande nonchalant inför sin frus försök att förklara hur hon känner det (”See, you just gotta rock him a little bit”).