Wonder (2017)

Man ska aldrig förakta tillfällen att lära sig något nytt. Till och med Wonder, en film som i all sin menlöshet fullkomligt dränker publiken i eruptioner av sirap och smör, har något att komma med. Med tanke på dess djupgående enfaldighet kan det vara frestande att tro att Wonder inte skulle kunna uppröra en endaste själ, men i nutidens diskussionsklimat är det förstås det en fåfäng förhoppning. Ordet för dagen är därför ”inspiration porn”.

Mother’s Day (2016)

Hatar inte ni också mammor? Alltså inte bara de ni känner rent personligen, utan alla mammor. Framstår inte moderskapet som en av världens mest bisarra och vidriga påfund?

Nähä, tänkte nästan det… Annars är det det man eventuellt skulle ha kunnat tro efter att ha sett Mother’s Day – att det världen över finns starka grupper som måste övertygas om moderskapets förträfflighet, ja nästintill helighet. Filmen intar lite samma ståndpunkt som det där valåret när Vänsterpartiet försökte marknadsföra sig själva som ”Partiet mot trafficking”. För att alla andra partier var för trafficking…eller nåt…

Musikalvecka: Annie (1982)

Trots sin extremt klämkäcka framtoning känns det som om det vilar något lätt tragiskt över Annie. Det var en av de sista filmerna som John Huston regisserade. Japp, killen som var ansvarig för The Maltese Falcon, The Asphalt Jungle och The African Queen valde att (nästan) avsluta sin karriär med en musikal om en rödhårig liten flicka (en insats som belönades med en Razzienominering för ”Worst Director”).

Och trots att Aileen Marie Quinn enligt Wikipedia uppges vara både aktris, regissör och singer-songwriter, uppges hon enligt samma källa vara mest känd för sitt inhopp som just den klämkäcka lilla rödtoppen. Hon ska alltså ha peakat karriärmässigt när hon var 11 bast. Tål att tänkas på.

Despicable Me (2010)

alt. titel: Dumma mej

Ute i Konungarnas dal i Egypten smiter en liten överhypad pojke från sin mamma. Med pyramidvakter hack i häl springer han upp på en byggställning, tappar balansen och störtar mot en säker död, utsmetad över Keopspyramidens tusenåriga byggstenar. Men vänta, vad händer? Lille Justin studsar istället av pyramiden, som sedan sakta pyser ihop till en ledsen hög. Någon har stulit ett av världens sju underverk, men frågan är vem?

Up (2009)

Carl Fredricksen är en riktig surkart. Ni vet, en sådan där med fluga, hängslen, brallor upp till armålorna, som alltid klagar på dagens ungdom och som vägrar att ändra sina femtioåriga vanor en millimeter. Det man kanske inte alltid tänker på är att till och med gubbar som Carl har en gång varit unga och kära i flickor som Ellie. Men nu är Ellie borta och allt Carl har kvar är sina minnen och deras gemensamma hus. Det börjar emellertid se lite mörkt ut på husfronten då Carl är den enda kvar i trakten som inte sålt sin tomt och han är nu omgiven av snabbsushi och spelarkader. En dag får Carl nog, fäster en sjujäkla massa ballonger vid huset och drar helt enkelt iväg till Sydamerika. Han får dock med sig en oväntad fripassagerare…