You are currently browsing the tag archive for the ‘Finding Nemo’ tag.

Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.

Ett av de första utkasten till den nya filmen handlade om en vuxen som måste kämpa mot sina innersta rädslor i form av ett antal olika monster. Den är inte svårt att föreställa sig hur den idéen så småningom blev Inside Out.

Alltnog, istället började han fila på en historia från monstrens perspektiv. I USA finns det som bekant monster i varenda barn-garderob men bor de verkligen där hela tiden?

Självklart inte! Monster behöver förtjäna sitt levebröd precis som alla andra och bakom alla dessa garderobsdörrar gömmer sig ett helt monsteruniversum. De som törs ge sig in barnens sovrum är modiga killar (såvitt vi får veta finns det inga modiga kvinnor) eftersom barn är dödligt giftiga för monster. Men för att kunna få energi till staden Monstropolis finns inget annat val eftersom det som får hjulen att snurra är buteljerade barnskrik. Och vem är bättre på att framkalla sådana än garderobsmonster?

Monstren Mike och Sully utgör ett oslagbart toppteam ombord på företaget Monsters, Inc., om det inte vore för att Mike är så förbenat dålig på att sköta den dokumentationsbyråkrati som faktiskt är hans jobb att ta hand om. Så medan han tar med kärestan Celia ut på födelsedagsmiddag lovar Sully att täcka upp för sin kompis.

Men när han äntligen hittar de förlorade pappren upptäcker han också en ensam garderobsdörr. Ut från denna dörr kastar sig den obönhörligt äppelkäcka lilla flickan Boo som tycks övertygad om att Sully är en stor turkos och lilaprickig katt. I ansträngningarna att förpassa Boo tillbaka till sitt eget sovrum kommer Mike och Sully också en djävulsk komplott på spåren.

Orättvist nog har vi nästan börjat ta det för givet att varje ny animerad film ska ha tagit tekniska sjumilakliv jämfört med sina föregångare och därmed blivit lite blasé. Riktigt så bortskämda var vi inte i början av 00-talet men Sullys vajande päls är fortfarande imponerande bra. Men det som verkligen skiljer agnarna från vetet är som alltid en bra historia och det är främst tack vare den och inte det rent tekniska utförandet som gör att Monsters, Inc. fortfarande är en mycket underhållande film.

Relationsutvecklingen mellan Boo och de två monstren samt den klassiska Odd Couple/Buddy-känslan mellan Sully och Mike är både varm och rolig. Den här tittningen tyckte jag dock att det mest spännande var att upptäcka hur pass många drag av stumfilm som Monsters, Inc. arbetar med. Särskilt Sullys mimik när han tror att Boo malts till sopkomprimerat mos är helt obetalbar.

Men Monsters, Inc. är långt ifrån en stum film och tur är kanske det, för jag tror att det skulle ha varit svårt att känna så pass mycket för två animerade monster utan Billy Crystal och John Goodmans röster.

Pixarfilmer brukar ju inte sällan innehålla ett par referenser till andra produktioner. Den här gången var det också första gången som jag upptäckte att det i Boos sovrum finns en cowboydocka (ohhh, är hon flickan som överger Jessie i Toy Story 2? Mind. Blown.). Och även om Finding Nemo hade premiär två år senare måste det lilla clownfiskmjukisdjuret ha utgjort en teaser för de som visste vad som låg i den berömda pipen?

Finding Doryalt. titel: Hitta Doris

Kanske borde man lyssna lite mer på den sjutentakliga bläckfisken Hank – ”no memories, no problems”? För det är först när Dory (ni vet, den blå fisken med teflonguldfiskminnet) i en ovälkommen flashback påminns om sina föräldrar inser att hon inte träffat dem på många och långa år. Att minnas några föräldrar överhuvudtaget är förstås en stor grej för någon med Dorys minneskapacitet, så att fiska fram någon mer information ur hennes hjärna än att de ens existerar är ingen lätt sak. Kan månne begreppet ”The Jewel of Morro Bay” ha något med saken att göra?

Läs hela inlägget här »

Hotel TransylvaniaBara för att det nu är ett vampyrtema på bloggen behöver ju inte allt vara tänder och skräck och blodsmitta. Sakta men säkert har vampyrgenren börjat expandera till att handla om fler saker än monstervampyrer i slängkappa som kan förvandla sig till fladdermöss.

Läs hela inlägget här »

2003 års toppnyhet är givetvis att Knivsta blir Sveriges 290:e kommun, eller vad säger du Jojjenito?

På andra håll i världen invaderar amerikanska och brittiska trupper Irak den 19 mars och i december tas Saddam Hussein tillfånga.

Läs hela inlägget här »

Idag fortsätter vi med 1940-talet så får vi väl se hur långt vi hinner. Alla på plats? Please keep your arms and legs inside the vehicle at all times.

fantasia picRedan i Pinocchio (1940) har katterna Figaro och Gideon fått enstaka testar i bröstbehåring och polisonger jämfört med djuren in Snow White (1937). I Fantasia (1940) finns det mycket fina rörelser i kentaurernas svansar även om fallet och rytmen snarare påminner om tyg. I scenen med kentaurinnorna syns till och med en hel liten hellensk skönhetssalong där de unga damerna får möjlighet att göra sig riktigt piffiga i hår och svans för sina hugande friare.

Läs hela inlägget här »

DumboDen som händelsevis fortfarande lever i illusionen att hederskulturer inte är något som finns i civiliserade västerländska kulturer skulle kanske ta sig en titt på Disneys Dumbo.

Filmen om den lille elefanten med de stora öronen räddade nästan på egen hand den klassiska animationsstudion i början på 40-talet efter att Walt spenderat alldeles för mycket pengar och möda på Pinocchio och Fantasia. Produktionen av Bambi drog ut på tiden.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Jessica på The Velvet Café som listade denna film som en av 2012 års största besvikelser, inte minst för investerarna. Inte heller Henke på Fripps Filmrevyer eller Steffo på Flmr var särdeles överväldigade.

***

John CarterKapten John Carter, en sliten veteranen från det amerikanska inbördeskriget, får kanske personifiera uttrycket ”ur askan, i elden” när han på flykt undan hämndlystna indianer i och för sig kommer undan sina förföljare, men bara genom att han blir förflyttad ända till planeten Mars (kallad Barsoom av urinvånarna).

Läs hela inlägget här »

2002
Ett svårt år. Många underhållande storfilmer, men ingen som står ut som excellent. Exempel: Chicago, Spider-Man, Red Dragon, The Bourne Identity och Panic Room. Jag är i och för sig mycket förtjust i bägge tvåorna i de stora serierna som rullar under de här åren: Harry Potter and the Chamber of Secrets och The Two Towers. Steven Spielberg kommer med hela två ok filmer: Minority Report och Catch Me If You Can. Tompas framtidsdystopi tappar lite på slutet men har fram till dess en bra stämning, pluspoäng för Peter Stormares undergroundkirurg. Leo och Tompa #2 matchar i sin tur varandra fint, BOATS-historien är helt otrolig och 60-talskänslan är skön. Läs hela inlägget här »

Allt sedan Voldo lade ut sitt inlägg om de tio bästa öppningsscenerna (ett inlägg som följts upp av Royale with cheese, Filmitch, Fiffi och Blue Rose Case) har jag funderat mig galen på vilka mina bästa öppningsscener skulle vara. Efter många om och men har jag kommit fram till att jag nog inte riktigt fungerar på det sättet, relaterar starkt till just öppningsscener. För min del är det filmen i sin helhet som gäller och kommer jag bara ihåg just öppningsscenen är det en bonus…

Men det är klart, några sådana har ju ändå satt sig och listas nedan i, varför inte, alfabetisk ordning. Jag kan inte säga att de här är de bästa upptakterna, men det är tio förbannat bra som jag kan komma ihåg (något av en förutsättning känns det som) och som inte förekommit på någon av de andras listor (man vill ju ändå vara unik bland alla de som hoppar från bron). Bland de som definitivt annars skulle ha kvalat in ligger till exempel Fellowship of the Ring, Nightmare Before Christmas och Raiders of the Lost Ark. Och så hade jag gärna velat klämma in någon riktigt bra skräckfilm, men hur det nu var blev det inte så.

Läs hela inlägget här »

Carl Fredricksen är en riktig surkart. Ni vet, en sådan där med fluga, hängslen, brallor upp till armålorna, som alltid klagar på dagens ungdom och som vägrar att ändra sina femtioåriga vanor en millimeter. Det man kanske inte alltid tänker på är att till och med gubbar som Carl har en gång varit unga och kära i flickor som Ellie. Men nu är Ellie borta och allt Carl har kvar är sina minnen och deras gemensamma hus. Det börjar emellertid se lite mörkt ut på husfronten då Carl är den enda kvar i trakten som inte sålt sin tomt och han är nu omgiven av snabbsushi och spelarkader. En dag får Carl nog, fäster en sjujäkla massa ballonger vid huset och drar helt enkelt iväg till Sydamerika. Han får dock med sig en oväntad fripassagerare…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg