You are currently browsing the tag archive for the ‘Carol Burnett’ tag.

Nutidens överdigitaliserade samhälle kan vara både en välsignelse och en förbannelse, vilket mobilmiljonären Will Stacks bittert får erfara. Å ena sidan har han tjänat all sin kosing på behovet hos vanligt fölk att ständigt vara uppkopplade, å andra sidan hamnar han allt för ofta i generande YouTube-klipp eftersom han uppenbarligen inte kan umgås med vanligt fölk. Vilket i sin tur blir jobbigt för Stacks underhuggare Guy Danlily, vilken anställts för att se till att Stacks blir vald till New Yorks borgmästare. Exakt varför Stacks suktar efter det jobbet är något oklart, men hey, det här ju en musikal och då behöver ju ingen bry sig om någonting, eller hur?

Någon som verkligen anammat konceptet “livet är som en musikal” är lilla Annie. Hon sjunger och trallar sig genom livet som fosterbarn till den gravt alkade Colleen Hannigan. (Bara lugn, ms. Hannigan är gravt alkad på det där putslustiga musikalviset, inte på det tragiska misärviset). En dag rycker någon tag i Annie, sekunderna innan hon är på väg att bli överkörd, och det är ingen mindre än Will Stacks. Turligt nog för honom har hela aktionen snart hamnat på YouTube och vips är Stacks borgmästarkandidatfavoriten hos det uppkopplade New Yorks.

Guy Danlily vädrar nymornade opinionssiffror och övertalar Stacks att överta vårdnaden om Annie från ms. Hannigan. Nu återstår bara att se hur lång tid det tar innan den fjära arbetsnarkomanen Stacks smälter som ett paket sorbet under den klämkäcka värmelampan som är Annie. Hint: exakt så länge som det krävs för att historien ska bli så tårdrypande som möjligt.

Med två filmversioner av Annie i bagaget, från 1982 och 1999, kände jag mig ganska mätt på musikaler med kavata, rödhåriga flickebarn. Och trots att det räckt med en skymt av affischen till denna senaste Annie för att notera att kavata, rödhåriga flickebarn inte stod på menyn saknades suget. Men så blev 2014 års Annie hyllad av SoF-podden och då var det ju bara att skamset lomma tillbaka och se vad jag missat.

Inte särskilt mycket, tvingas jag tyvärr konstatera efter titten. Jag känner att jag med ganska gott samvete kan trampa tillbaka i mina gamla fotspår till utgångspunkten: “behövs det verkligen en ny version av Annie?” I rättvisans namn ska sägas att Annie anno 2014 gör rejäla försök att hotta upp och modernisera den gamla scenmusikalen från 1977. Handlingen är som synes förflyttad från 30-talet till nutid, vilket bland annat resulterar i att ms. Hannigans barnhem förvandlats till ett fosterhem. Rollbesättningen är också uppdaterad, främst med Quvenzhané Wallis och Jamie Foxx i rollerna som Annie och Will Stacks.

Annie börjar förvisso ganska lovande, med ett par ganska roliga bugningar i riktning mot originalet, för att därefter mjuka upp publiken med den nya tidens frejdiga flickebarn (som dock fortfarande är iförd ett rejält hårburr). Ouvertyren, där Annie plöjer fram på New Yorks gator, är riktigt påhittig när det gäller att inkorporera de klassiska musikallåtarna med gatulivet.

Men därefter förfaller det mesta till att kännas ganska mellanmjölkigt. Produktionsvärdet skulle jag säga är högre jämfört med de två föregångarna. Eller åtminstone är ytan mer blankpolerad. Innehållet ger i sin tur kanske upphov till en något mindre sockerchock (modell jätteslushie istället för ett badkar fyllt med sockervadd) men det är i gengäld som sagt lite småtrist.

Till stor del beror detta på det musikaliska innehållet. Jag kan utan tvekan se det rimliga i att uppdatera inte bara historien, utan också musiken. Tyvärr har det resulterat i ett gäng fullständigt ointressanta låtar med vaga R&B-vibbar. Det lysande undantaget är Opportunity där Wallis fullkomligt briljerar helt ensam på scen. Av det gamla sånggardet står sig fortfarande Tomorrow ganska bra, även här med en helt ensam Wallis. Men när man ändå uppdaterat en hel del både musikaliskt och textmässigt måste jag fråga mig: varför har man valt att behålla bilden av en pappa som har slips och betalar räkningar samt en mamma som spelar piano och syr i Maybe? Hade vi flyttat oss från 30-talet eller inte?

Skådismässigt är Wallis en helt ok Annie, men i mina ögon inte jättemycket bättre än sina två föregångare. Detsamma gäller för Jamie Foxx. Cameron Diaz i rollen som den alkade ms. Hannigan står sig däremot oerhört slätt mot både Kathy Bates och Carol Burnett. Inte ens Rose Byrne lyckas till min sorg göra något större väsen av sig i den i och för sig ganska otacksamma rollen som Grace, Foxx…sekreterare? assistent?

Vill man prompt se en Annie-musikal på film skulle jag faktiskt rekommendera originalet från 1982. Dels för Burnetts rolltolkning, dels för att den trots allt fortfarande är den mest levande i en popkulturell referensvärld. Men på det hela taget skulle jag inte rekommendera att se en Annie-musikal överhuvudtaget. Det finns så mycket annat där ute som är så mycket bättre.

Jag är rädd för att Filmitch hittat en ny soptunna att dyka ned i idag. En som jag redan varit nere och rotat i.

Annie 1999Redan under förra årets musikalvecka hade jag ju det tvivelaktiga nöjet att bekanta mig med den rödhårigt krulliga och föräldralösa Annie. Ni vet, hon som bor på barnhem i New York på 1930-talet och som är så där odrägligt uppåt och positiv som bara föräldralösa barn verkar vara. Alla älskar henne med undantag för den elaka barnhemsföreståndarinnan Miss Hannigan.

Ett år var tydligen tillräckligt lång tid för att jag skulle kunna tänka mig att hoppa i samma galna tunna igen. Fast den här gången var det ju en helt annan tunna! Eller något sådant…

Läs hela inlägget här »

AnnieTrots sin extremt klämkäcka framtoning känns det som om det vilar något lätt tragiskt över Annie. Det var en av de sista filmerna som John Huston regisserade. Japp, mannen som var ansvarig för The Maltese Falcon, The Asphalt Jungle och The African Queen valde att (nästan) avsluta sin karriär med en musikal om en rödhårig liten flicka (en insats som belönades med en Razzienominering för ”Worst Director”).

Och trots att Aileen Marie Quinn enligt Wikipedia uppges vara både aktris, regissör och singer-songwriter, uppges hon enligt samma källa vara mest känd för sitt inhopp som just den klämkäcka lilla rödtoppen. Hon ska alltså ha peakat karriärmässigt när hon var 11 bast. Tål att tänkas på.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Mats Strandberg, Hemmet
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg