You are currently browsing the tag archive for the ‘Razzie’ tag.
”Hey, wassa madder wid yuooo?!” Nej det finns ingen hejd på hur newyorkst italiensk-amerikansk Tony ”Lip” Vallelonga är. Tryggt förankrad i Bronx med knytnävar, en rejäl mage, fru och två barn samt stor familjekrets – pappa, bröder, systrar, svärföräldrar. Om det bara inte vore så tajt med pengar. För att kunna försörja familjen på mer än vadslagning om att kunna äta bisarra mängder mat tar Tony efter viss diskussion chaufförsjobbet åt en Donald Shirley.
Rhinestone, eller ”strass” som det ju heter i gamla svedala, är något som är fejk. En bergskristall som låtsas att den är en diamant. Men det är inget fejk med Nick Martinelli. Först är han en äkta New York-taxichaffis, komplett med en total oförmåga att ratta en bil i storstadstrafiken, italiensk NY-accent och ett hett temperament.
Jag minns att jag första gången åsåg Anaconda (på bio, icke desto mindre!) med en viss förundran. Här hade man med hjälp av hyfsat kända skådisar (men en relativt okänd regissör) försökt blåsa liv i den klassiska monstergenren. Med dagens relativa överflöd av nyproducerade filmer av den här typen ska man komma ihåg att detta var ett par år innan The Asylum skulle komma igång ordentligt och fyra år innan Sci Fi Pictures körde på med sin verksamhet.
Vad vi har framför oss är alltså Jennifer Lopez och Ice Cube som inte bara måste försvara sig mot kolossala anacondor (minst 20 meter långa), utan också den illistige Jon Voight. I mindre roller ser vi dessutom både Danny Trejo och Owen Wilson.
Tidigt i The Island of Dr. Moreau får man som svensk en liten extra bonus – på väggen i Moreaus hus hänger nämligen ett elegant diplom från Kongl. Carolinska medico-chirurgiska institutet och i en låda hittar den ofrivillige gästen Edward Douglas snart den karakteristiska medaljen.
Sofia Coppola började sin bana som skådespelerska i pappas filmer, en karriär var höjd(?)punkt väl får sägas vara den Razzie hon blev tilldelad för sina prestationer i The Godfather III. Efter den betan tycks hon nästintill permanent dragit sig tillbaka till regissörsstolen, en position hon haft betydligt lättare att försvara med filmer som The Virgin Suicides, Lost in Translation, Marie Antoinette och Somewhere.
That’s what HE said!