The Bells of St. Mary’s (1945)

alt. titel: Klockorna i S:t Mary, Sct. Mary’s klokker, Klokkene i St. Mary, Leo McCarey’s The Bells of St. Mary’s

Ingrid Bergmans syster Benedict instruerar sina elever att det är en kristelig plikt att tala sanning, så det är väl lika bra att inleda denna text med en slags bikt. Den främsta anledningen till att jag blev nyfiken på The Bells of St. Mary’s är den i mina ögon odödliga Monty Python-sketchen med Ken Ewing och hans musikaliska möss. Ni vet, han som tränat ett gäng vita möss att pipa melodin till ”The Bells of St. Mary’s” under inflytande av…rätt sorts uppmuntran.

Samtidigt inser jag förstås att en film med Ingrid Bergman och Bing Crosby från 1945 sannolikt inte kommer att ha särskilt mycket gemensamt med en Terry Jones i vit kavaj och träklubbor i nävarna anno 1969, förutom själva titeln. Så är det också.

I Leo McCareys film är upptakten istället ankomsten av Bing Crosbys fader O’Malley till St. Mary’s och skolan som hör till församlingen. Med en halmhatt käckt på svaj låter Crosby publiken ana att han inte är någon strikt och traditionell präst. Samtidigt har han ingen tidigare erfarenhet av att vara, som hushållerskan mrs. Breen uttrycker det, ”up to your neck in nuns”.

För även om fader O’Malley med omedelbar verkan kliver in som någon slags rektor eller överlärare (tidigare pedagogisk kompetens eller erfarenhet? Noll, nada, zilch) är det i praktiken nunnorna, med syster Benedict i spetsen, som de facto står för det pedagogiska innehållet vid St. Mary’s. Men eftersom The Bells of St. Mary’s är snällisfilmernas snällisfilm behöver vi aldrig oroa oss för att konflikterna dem emellan ska vara annat än godmodiga. Eller åtminstone civiliserat förda i en sann anda av att vilja förstå den andras utgångspunkt.

Speltiden löper över ungefär ett läsår och följer två huvudspår: risken för att St. Mary måste stänga skolan eftersom den är sliten och församlingen saknar pengar för upprustning samt utvecklingen hos den unga Patricia som fader O’Malley tar hand om efter en snyfthistoria, levererad av den unga flickans mor.

Utöver detta förekommer säsongsbetonade inslag, varav det mest framstående torde vara ett julspel framfört av ett gäng näpna elever. En i mina ögon tyvärr närmast outhärdlig scen som jag hade mycket svårt att se poängen med. Och historiemässigt vet jag väl inte om jag överhuvudtaget hade särskilt mycket att hämta i The Bells of St. Mary’s. Den lullar liksom på, men läsårsupplägget gör att filmen stundtals nästan blir en slice of life-berättelse. Vilket i sin tur gör att speltiden på 126 minuter känns lite i överkant.

Det som däremot finns att hämta är skådisprestationer och intressanta teman. De senare blir för min del svåra att skilja från filmens produktionsår – det känns ganska givet att McCarey och manusförfattaren Dudley Nichols anno 1945 finner det för gott att lägga tonvikten på den oundvikliga övergången från gammalt till nytt, huruvida det nya verkligen fortfarande är ”a man’s world”, att inte alltid vika sig i en fajt men att samtidigt kunna hålla inne med sina slag och bli kompis med motståndaren efteråt, att ta ansvar för sina handlingar och inte fly från problem samt att rakryggad stå upp för det som är rätt även om det känns svårt i stunden. Med denna uppräkning ska också förstås att filmen knappast tar sig an några utmanande religiösa spörsmål (däremot ett par rätt intressanta pedagogiska dito).

I det perspektivet blir filmens största behållning samtalen mellan Crosby och Bergman om dessa olika teman. Särskilt Bergman visar vilken fenomenal skådis hon är i en roll som kanske inte bjuder på så värst många psykologiska utmaningar. Hennes syster Benedict är evinnerligt trosfast, förstående, kärleksfull. Hennes största karaktärs”överraskning” får vara att hon är en hejare på baseball.

Samtidigt bjussar hon på en oemotståndlig naturlighet som gör att jag smälter lika mycket som den snikne byggherren Horace P. Bogardus när hon fyrar av ett av sina många bländande leenden. Scenen när hon ska försöka lära en av sina elever självförsvarets ädla, pugilistiska konst är precis lika onödig för handlingen som ovan nämnda julspel, men med den skillnaden att jag njuter ohejdat av Bergmans prestation. På samma sätt får faktiskt också filmen i sig en viss lätthet, tack vare ett övergripande stämning av gott humör, uthållighet och en smula humor.

Förutom Bergman och Crosby innehåller The Bells of St. Mary’s ett par andra kända fejs, främst Una O’Connor som den bistra mrs. Breen och Henry Travers som mr. Bogardus. Travers fick till och med chans att vara lite självrefererande eftersom biografen i Bedford Falls visar just The Bells of St. Mary’s i It’s a Wonderful Life där ju Travers spelar ängeln Clarence som får sina vingar.

Mja. ska jag gå på rent omtittningsvärde vinner nog Terry Jones och hans musikaliska möss. The Bells of St. Mary’s var intressant som tidsdokument och för Bergmans skull men i övrigt vete tusan om jag riktigt förstår den där Oscarsnomineringen som McCarey fick för sin regi.

Pottersville (2017)

Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.

Fortsätt läsa ”Pottersville (2017)”

X10: Scrooge i korthet (1935-2009)

Christmas wreathVarför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

Fortsätt läsa ”X10: Scrooge i korthet (1935-2009)”

Gremlins (1984)

GremlinsOk, vad tror ni om det här? I den numera förlorade filmen ”Charlie Chan in Space” råkar den berömde detektiven Charlie Chans ”number one son” Lee snubbla ombord på ett rymdskepp. Han möter en utomjordisk vetenskapsman som försökt odla fram det ultimata husdjuret, Mogwais. Problemet är att vetenskapsmannen inte är särskilt bra på det han gör och därför bara lyckats skapa djur som måste hanteras på ett visst sätt för att inte freaka ut fullständigt och göra något mycket värre än att pinka på mattan.

Fortsätt läsa ”Gremlins (1984)”

Despicable Me (2010)

alt. titel: Dumma mej

Ute i Konungarnas dal i Egypten smiter en liten överhypad pojke från sin mamma. Med pyramidvakter hack i häl springer han upp på en byggställning, tappar balansen och störtar mot en säker död, utsmetad över Keopspyramidens tusenåriga byggstenar. Men vänta, vad händer? Lille Justin studsar istället av pyramiden, som sedan sakta pyser ihop till en ledsen hög. Någon har stulit ett av världens sju underverk, men frågan är vem?

Fortsätt läsa ”Despicable Me (2010)”

Click (2006)

Det är riktigt, riktigt synd om Michael Newman. Han lär sig aldrig vilken fjärrkontroll som går till TV:n och vilken som går till garaget och på jobbet har han en ful assistent medan alla andra har långbenta, storbröstade dito. Detta, kombinerat med jobbstress, gör att han frågar sig när det egentligen är hans tur för ett break. Att han har ett hus, två förhållandevis väluppfostrade barn, ett förhållandevis flashigt jobb som arkitekt samt en fru (som, i sedvanlig ordning i den här typen av underhållning (gäller både film och TV-serier), är alldeles för snygg, intelligent och tolerant för honom och som älskar honom över allt annat ) räknas för Michael tydligen inte som ett break.

Fortsätt läsa ”Click (2006)”