You are currently browsing the tag archive for the ‘Kortroman’ tag.
Vem i helvete fixar en klassåterträff på midsommarafton i en ålder när alla är fullt upptagna med familj och ungar och små grodorna?! Tja, heter man Markus, är skild och hemskt gärna vill visa upp ett framgångsrikt (läs: välbärgat) liv för de gamla kompisarna framstår det som en alldeles lysande idé. Först får han visa upp sitt snajdiga hus med den enorma altanen och sedan, som grädde på moset, ta den monsternsabba båten ut till Tjärven där de garanterat kommer att få vara ifred.
alt. titel: Skruvens vridning
Om vi lär oss någonting av Brontë-systrarna Charlotte och Anne är det att det är roligare att trycka in rostiga nålar under tånaglarna än att vara guvernant. Eleverna är lata, oregerliga och otacksamma småjävlar. Föräldrarna skyller aldrig på sina (givetvis) änglalika telningar utan alla problem som än månde uppstå är lärarens fel. Hmmm, saker och ting har kanske inte förändrat så mycket som man kan tro sedan 1800-talet…
Varför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!
***
Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.
Horace Walpole: The Castle of Otranto (1764)
Horace Walpoles The Castle of Otranto anses vanligen vara det verk som startade den gotiska trenden. Enligt uppgift var författaren ute efter att förena en äldre, mer fantastisk, tradition med en nyare och realistisk sådan. Realismen i slottsberättelsen går dock att diskutera.
Visst har vi väl alla lite till mans ibland känt att livet skulle vara så mycket enklare om man inte var inpräntad med samhälleliga och individuella moraliska förpliktelser? Om man kunde vara mer en sådan där typ som är lite skrupulös och kan skita i vad andra anser om en.
The Poison Belt: Being an Account of Another Amazing Adventure of Professor Challenger är Arthur Conan Doyles andra berättelse om professor Challenger och hans muntra män.
Detta är en ganska intressant långnovell (eller kortbok om man så vill) där Conan Doyle går samma väg som H.G. Welles i fråga om den mänskliga rasens överlevnad. Men eftersom det den här gången inte finns några marsianer att slåss (bara ett illasinnat ”giftbälte” uppe i himlaetern) emot blir det istället en skildring av överväganden inför den egna dödligheten och en minutiös rapport av en dödsprocess.
That’s what HE said!