X10: Scrooge i korthet (1935-2009)

Varför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

En sådan klassiker har förstås fått genomlida en hel del adaptioner, varav ett icke föraktligt antal går att återfinna på YouTube. Jag kommer här att kort lista ett antal av dem med fokus på just personen Ebeneezer Scrooge och de olika män som porträtterat denna kultfigur till girigbuk (ju mindre som sägs om (oftast) blondlockiga sliskfigurer som Tiny Tim, desto bättre). Jag har fokuserat på mer eller mindre bokstavstrogna adaptioner som utspelas i London under 1800-talet med undantag för den amerikanska varianten från 1979.

Jag har tidigare skrivit om originalet och två adaptioner som bägge två återkommer på denna lista, musikalen Scrooge från 1970 och A Christmas Carol från 2009. Kanske kommer det att finnas anledning till lite betygsrevidering?

Det första exemplet kommer från 1935 men redan innan detta år finns minst åtta längre eller kortare filmer som berättar historien om Scrooge och spökena.

Scrooge (1935)
Den för sin tid synnerligen kände skådespelaren Seymour Hicks hade redan porträtterat Scrooge en gång på film i en version från 1913. De kopior som finns av denna 30-talsfilm håller tyvärr ingen toppkvalitet men det går förstås ändå att notera att Hicks gör ett bra jobb. Särskilt hans reaktion inför Marleys spöke (en kroppslös röst för oss som tittar) känns mycket trovärdig med tanke på det överspel som många senare skådisar presterar i samma scen. Anmärkningsvärt är också att detta är en av endast två filmer som visar en scen med Tiny Tim på lit de parade.

Scrooge (1951)
Den här gången är filmkvaliteten av en helt annan kaliber och Alastair Sim som spelar Scrooge gör ett fantastiskt jobb. Korthuggen, bister och tjurig jagar han bort små sjungande barn från gatan. I denna lista en av de bästa, för trots rejält överspel i mötet med Marleys spöke blir det inte fånigt utan bara väldigt roligt. Lite mer teatralisk än Hicks alltså, men med en närvaro som går fram. Sim är en av de få personer jag sett (åtminstone i de här sammanhangen) som på ett trovärdigt sätt kan föra ett samtal med sig själv.

Scrooge (1970)
Jag har som sagt redan skrivit om denna musikal och var då inte överdrivet förtjust. Men nu har jag hunnit lyssna in mig och har därför börjat tycka klart bättre om denna version. Vad gäller Scrooge är det en rätt ung Albert Finney med gammelmansmakeup för att han ska kunna spela sitt yngre jag. Finney är dock en tillräckligt kompetent skådis för att fixa en gnällig gubbe, däremot ligger betoningen länge på att han ska vara lite lättköpt. Kanske under inflytande från en viss värmande dryck som tillhandahålls av ett av spökena. Absolut värd ytterligare ett helt betygssteg jämfört med 2013.

A Christmas Carol (1971)
Alastair Sim kommer tillbaka som Scrooge(s röst) i denna tecknade kortfilm som faktiskt är riktigt trevlig (inget man ska ta för givet när det gäller tecknade versioner, se mer om det nedan). Richard Williams (kanske mest känd för Who Framed Roger Rabbit?) har skapat en bedrägligt simpel berättelse som bildmässigt utgår från John Leechs ursprungligt vassnästa illustrationer till Dickens historia och som har fina visuella ambitioner. En ”vuxen” animerad kortis, om uttrycket tillåts. Denna version torde vara den enda på listan som faktiskt belönats med en Oscar. Sim återupprepar förstås sin goda prestation från 50-talet (om än något nedtonad. Inom rimliga gränser förstås, det ÄR ju ändå Ebeneezer Scrooge vi snackar om här) men tyvärr är en del av de andra rösterna riktigt usla. Dock klart värd att lägga 25 minuter på.

An American Christmas Carol (1979)
Klart att The Fonz också måste få vara Scrooge?! Eller Benedict Slade som han heter i denna TV-film som utspelas under 30-talets depressions. Slade är en elak kapitalist som i likhet med taskmörten Potter (från It’s a Wonderful Life) inte är beredd att ge sina låntagare kredit över juletid och som till och med avskedar sin version av Bob Cratchit. Metertjockt med gammelmansmakeup även här men Winkler är nu inte en lika duktig skådis som Finney. En helt ok överförd berättelse men som blivit lite väl sentimentalsmetig.

A Christmas Carol (1984)
Ytterligare en TV-film, men vi är tillbaka i det victorianska London (som utan undantag dock alltid innehåller snö!) då detta sägs vara en av de mest bokstavstrogna adaptionerna. Surkarten är den här gången George C. Scott som har tagit ned överspelet från sina föregångare ett par snäpp. Han framstår mer som en stor brumbjörn än komiskt girig, tjurig eller kolerisk. En riktigt bra Scrooge, men helhetsintrycket dras tyvärr ned tack vare ett för långdraget manus och några riktigt sunkiga birollsinnehavare.

The Muppet Christmas Carol (1992)
Jamen, alltså, jag kan inte låta bli att gilla den här versionen som i sann muppanda förstås också innehåller en hel del sång och dans! Inte blir det sämre av att min favorit Gonzo är Charles Dickens och som berättare inför ett rätt underhållande metaelement. Denna Scrooge heter i vanliga fall Michael Caine och till skillnad från Albert Finney kan vi kanske konstatera att han sjunger hellre än bra. Givetvis är han däremot en bra och argsint kapitalist som låter piskan vina över Kermit Cratchit och den övriga anställda råttorna. I en nattsvart slängkappa påminner han nästan om en viss Jack the Ripper men han får också blir naturligt tårögd när han åser grodversionen av den förlamade Tiny Tim.

A Christmas Carol (1997)
Tecknat och så uselt att man bara vill lägga sig ned i snön och dö för att minska på överflödsbefolkningen. Alternativt gå på Scrooges linje och koka filmmakarna tillsammans med julpuddingen för att därefter begrava dem med en järnekskvist i hjärtat. Hela alltet har ”barnifierats” rejält genom att utrusta Scrooge med en tokrolig sidekick i form av jycken Debet. All together now: Ebeneezer Scrooge utrustas inte med tokroliga sidekicks! Enda anledningen till att jag försökte mig på denna version var en röstcast som utlovade bland andra Tim Curry som girigbuken himself och Michael York som Bob Cratchit. Ska jag vara helt ärlig orkade jag inte ens se klart eländet men tar mig ändå friheten att betygssätta det.

Christmas Carol: The Movie (2001)
Nå, men vad fan var det här då?! Jag trodde i min enfald att jag skulle få se en gedigen animerad film med en röstcast som innehåller såväl Simon Callow och Kate Winslet som Nicholas Cage. Men håglöst tecknad, en supersmetig historia där Scrooges gamla flamma Belle blivit föreståndare för ett barnsjukhus som Scrooge givetvis låter stänga på självaste julafton och dessutom ett par ”söta” möss som ska föreställa en slags kombo mellan deus ex machina och comic relief. Muppråttor är ok, söta möss är det inte i en sådan här historia. I den mån Simon Callow gör ett bra röstjobb försvinner det totalt i sirapsträsket.

A Christmas Carol (2009)
När rena motion capture-filmer var all the rage försökte man återupprepa succén med The Polar Express från 2004. Här har man stämningsmässigt velat återskapa både skräck- och buskisatmosfär och den kombon funkar föga förvånande sådär. Scrooges gnidighet som här har övergått till närmast ren ondska visas tydligt upp redan i filmens första minut när han ”stjäl” mynten från sin döde partner Jacob Marleys ögon. Det är egentligen inget direkt fel på Jim Carreys röst men själva filmen får av någon anledning inte till rätta knycken. Men jag är inte överdrivet förtjust i The Polar Express heller, så jag kanske kan skylla på motion capture-känslan? Ingen anledning att revidera det här betyget från 2013.

Annons