You are currently browsing the tag archive for the ‘Adam Sandler’ tag.
alt. titel: Det våras för världshistorien
När man tittat klart på Mel Brooks History of the World är det svårt att inte få två tankar i huvudet: (1) hur mycket komikern verkar har återhämtat sig efter High Anxiety och (2) hur inspirerad han egentligen blivit av Zucker, Abrahams och Zucker-filmen Airplane! som kom året innan.
Annonser
alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3
Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.
Man borde väl vid det här laget kunna påstå att nördarna fått sin revansch. Kanske man kan stå ut med den där mobbningen i skolan när koncept som Facebook hägrar i framtiden? Men med Pixels står det klart att det inte räcker med härliga internetmiljarder och kanske till och med en trophy-wife eller två – nu är det dags för nördarna att handgripligen rädda världen.
När Kurt, Dale och Nick träffas går det mesta ut på att Nick och Dale gnäller på sina chefer medan Kurt bara kan konstatera att han ligger ganska bra till. Han gillar sin chef som gillar honom och det ser inte helt osannolikt ut att han en dag skulle kunna få ta över firman. Inte minst eftersom chefens son är en kokainsniffande loser, vilket hans far är alltför medveten om.
Det är i och för sig mer eller mindre legio att ogilla sin chef, men få kan ha större anledning än Dale och Nick (skulle möjligen vara Peter Gibbons, då). Dale utsätts dagligen för sexuella trakasserier av tandläkaren Julia som hotar att berätta för Dales fästmö att de har haft sex om de inte har sex (hängde ni med?) medan Nick blir mer psykiskt grillad av den sadistiske David Harken, vilken bland annat gillar att hetsa sina anställda med obefintliga befordringar.
Jag har äntligen kommit på vad det är som stör mig med de flesta Adam Sandler-filmer (so why, oh why fortsätter jag att se dem!?). Humorn är så otroligt uppenbar, naken och okomplicerad att det känns som om filmen hela tiden står lutad över en med ett basebollträ och skriker ”Men skratta då, din dumme fan!”
Publicerad i Västerbottenskuriren september 1998 (?)
Året är 1985. Vi snackar smala läderslipsar, modefärgerna aprikos och turkos, röda läderjackor, stentvättade jeans, breda strassbälten, icke vattenfast mascara, keyboard-mönstrade slipsar och inte minst musik! Musiken står Robbie Hart för i egenskap av bröllopssångare, och han är bra på det han gör. Han låter fulla tonåringar kräkas utan att mamma och pappa ser, kort sagt reder upp alla pinsamma situationer som kan uppstå på bröllop. Men när Robbie överges på sitt eget bröllop blir han bitter och hatar allt vad brudar och brudgummar heter och funkar naturligtvis inte så bra som bröllopssångare. Inte blir det hela bättre av att tjejen som han fallit för (efter sin svikande fästmö) skall gifta sig med ett riktigt kräk.
Det är riktigt, riktigt synd om Michael Newman. Han lär sig aldrig vilken fjärrkontroll som går till TV:n och vilken som går till garaget och på jobbet har han en ful assistent medan alla andra har långbenta, storbröstade dito. Detta, kombinerat med jobbstress, gör att han frågar sig när det egentligen är hans tur för ett break. Att han har ett hus, två förhållandevis väluppfostrade barn, ett förhållandevis flashigt jobb som arkitekt samt en fru (som, i sedvanlig ordning i den här typen av underhållning (gäller både film och TV-serier), är alldeles för snygg, intelligent och tolerant för honom och som älskar honom över allt annat ) räknas för Michael tydligen inte som ett break.
That’s what HE said!