You are currently browsing the tag archive for the ‘Michael Shannon’ tag.

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Nej, redan Richard Jenkins inledande berättarröst gör publiken trygg i att det vi ska få se är en saga. En saga som utspelar sig i det kalla krigets tidiga 60-tal, men en saga icke desto mindre. Sally Hawkins prinsessa är en en Dorothy som fortfarande är fast i Kansas och aldrig fått en chans att ta på sig rubinskorna. Regissör och manusförfattare Guillermo del Toro ska ha sagt att det fantastiska anslaget var fullt medvetet, för att på så sätt lättare skeda i publiken en historia som säger minst lika mycket om vår samtid. Han ger oss samma möjligheter som Jenkins och Hawkins rollfigurer att aktivt blunda för trista realiteter som krig och kravaller för att istället försjunka i en idyllisk dåtid. Samtidigt ville del Toro inte lägga ett allt för stort avstånd mellan tittarna och sin berättelse och valde därför att göra The Shape of Water i färg istället för svart-vitt.

Redan Crimson Peak var en mättad kanonad av färg och The Shape of Water kommer inte långt efter. Danske Dan Laustsen är fotograf för bägge filmerna, men har laborerat med fler miljöer i den senare. Sally Hawkins och Richard Jenkins lägenheter ovanpå den ståtliga Orpheum-biografen känns trygga och mysiga (trots flagnande väggar och läckande tak) och står i skarp kontrast till det hemliga laboratoriet där Sallys stumma Elisa arbetar. De fönsterlösa lokalerna är ett virrvarr av oändliga korridorer, fyrkantiga mätinstrument, blinkande räknemaskiner och betongväggar, målade i olivgrönt. En färg som i sin tur skiljer sig markant från vattnets agatskimmer, den enda miljö där Elisa och hennes prins kan mötas. Till och med Alexandre Desplats behagliga scoreslingor synes glänsa i grönt.

The Shape of Water (eller ja, Guillermo del Toro då) har tydligen fått utstå en hel del anklagelser om plagiering. De som kommer från Jean-Pierre Jeunet kan jag i viss mån förstå eftersom jag själv påmindes både en och två gånger av både känslan och färgsättningen i filmer som Amélie och La cité des enfants perdus. Sedan ska det tydligen ha funnits både en sovjetisk film, Amphibian Man, och en pjäs, Let Me Hear You Whisper, som på lite olika sätt berättar en historia om hur en kvinna blir förälskad i en vattenlevande varelse. Ingen av anklagelserna tycks dock ha kommit så långt att del Toro behövt uppträda i rätten.

Samtidigt verkar det märkligt nog inte ha hörts ett pip från skaparna av The Creature from the Black Lagoon och dess klassiska Gill-Man-”monster”. Märkligt, eftersom jag uppfattar att The Shape of Water helt uppenbart kan ses som en slags uppföljare till Universals klassiska film från 1954. del Toros amfibiske humanoiden tillfångatogs i Sydamerika där han tillbads som en gud av primitiva folkslag. Personer man inte behöver bry sig det minsta om när man är ett USA, involverat i ett kallt krig och till varje pris måste vinna rymdkapplöpningen mot ryssarna.

Ett USA som personifieras av Michael Shannons hänsynslöse militär. Hans Richard Strickland är en man som av alla yttre attribut att döma redan uppnått den amerikanska drömmen. En framgångsrik familjeförsörjare som anammat ”the power of positive thinking” och därmed alltid levererar. Med fru och två barn samt en glänsande Cadillac, stor nog att kräva en parkeringsplats modell helikopterplatta.

Men samtidigt är hans själ bister, inkrökt och grym. Någon som med liv och lust deltar i ett krig där det inte handlar om att samla på sig kunskap, utan bara se till att fienden alltid är lite, lite okunnigare än man själv. Han är en man som håller hårt på reglementet som ett medel för att trycka ned sina medmänniskor och oförmögen att vare sig uppfatta, acceptera eller uppskatta livets mysterier och oförlikneligheter. Istället väljer han den mekanistiska vägen, där allt kan förstås genom att styckas upp i tillräckligt små delar. Vilket förstås inte bådar gott för vår vattenlevande protagonist.

Jag inbillar mig att The Shape of Water gjorde för Doug Jones vad The Phantom Menace gjorde för Ray Park eller LOTR för Andy Serkis. Eller också handlade det bara om att jag följde skådisen på Twitter när The Shape of Water hade premiär… Jag tycker att hans namnlöse simmare skapar en fin känsla med Sally Hawkins Elisa. Men rolltolkningarna som sitter kvar efter tittningen är snarare Shannons och Richard Jenkins, två olika men ändå lika desperata män. Jenkins i tysthet och Shannon i vredesmod (”When is a man done, proving himself?!”)

Utifrån både Jenkins och Octavia Spencers rollfigurer tänker jag mig att The Shape of Water egentligen inte handlar om varnande pekfingrar för ett samhällsklimat som inte tillåter olikheter, utan en uppmaning att ta tillvara på kärleken. Var man än finner den. Att inte låta bli att sträcka sig efter det till synes omöjliga. Filmen är som doften från en brinnande chokladfabrik – ”tragedy and delight, hand in hand”.

10. Albert Nobbs
En film som gav en välförtjänt Oscarsnominering till Glenn Close (vann gjorde förstås Meryl) och som hade kunnat vara sann även om den inte är det. Blott byxorna gör inte mannen.

”You are the strangest man I have ever met.”

9. Gränsen
En trevlig svensk överraskning i klass med Den blomstertid… Kallt som fan, grymt spännande och vettiga effekter.

”Det känns viktigt att berätta den här historien. De som var med finns inte så länge till.” (Regissören Richard Holm om Gränsen)

Läs hela inlägget här »

Midnight SpecialVad kan få en polis som Lucas att lämna allt han äger och har för en gammal barndomskamrat som plötsligt står på hans tröskel? Som i och med beslutet att hjälpa Roy Tomlin sannolikt kastar år av principer och professionalitet överbord eftersom Roy har kidnappat en ung pojke som han påstår är hans egen son?

Läs hela inlägget här »

Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.

Läs hela inlägget här »

En lämpligare titel på den här filmen skulle kanske vara Sitting Ducks, för det är precis vad William och hans bankrånargäng är i den ödsligt belägna Alabama-gården. Som dessutom är omgiven av uttorkade majsfält där växtligheten är precis så hög att man aldrig kan se annat än vad som är på väg att kasta sig i strupen på en. Som till exempel en märkligt hudlös varelse med en käft full av nålvassa tänder. Gänget skjuter ett sådant exemplar innan de ens hunnit sätta en fot på verandan men verkar nöjda med att rationalisera bort det hela med att det säkert var en rakad puma. Eller vildsvin. Eller…något…

Läs hela inlägget här »

Man of SteelEn historia, nästan lika välkänd som bibelns. Hur den späde Kal-El sänds från den sönderfallande planeten Krypton av sin mor och far för att kraschlanda på Jorden och sedan bli uppfostrad av Martha och Jonathan Kent. Hur den unge Clark Kent upptäcker att han har krafter som hans jämnåriga inte har och hur han använder dessa krafter för att göra gott.

Läs hela inlägget här »

Take ShelterFrån Melancholia kändes steget inte särskilt långt till en annan film om hotande psykisk ohälsa, Take Shelter. Att den fått fina omdömen och att jag dessutom blev väldigt förtjust i regissören och manusförfattaren Jeff Nichols Mud gjorde naturligtvis inte nyfikenheten mindre.

Take Shelter är dock i många avseenden mer nedtonad än Melancholia. Kanske i till och med alla avseenden, det är ju ändå Lars von Trier vi snackar om? Inga välbärgade personer utan några klargjorda jobb i ett extravagant svenskt slott i tudorstil. Istället introducerar Nichols oss till familjen LaForche på Ohio-bystan där pappa Curtis är vanlig knegare och mamma Samantha är hemmafru. Det som möjligen gör familjen lite ovanlig är den döva dottern Hannah, men kompisen och kollegan Dewart erkänner villigt att han är avundsjuk på Curtis situation.

Läs hela inlägget här »

I början av Sam Mendes Revolutionary Road (baserad på Richard Yates bok från 1961) får vi se Leonardo DiCaprios Frank Wheeler på drift i ett hav av grå kostymer. Både roder- och meningslös om det inte vore för det faktum att han helt enkelt går i samma riktning som alla andra. Fastän bara lite drygt trettio, känns Frank medelålders och ser ut som en man ”condemned to a very slow, painless death”.

Revolutionary road pic

Läs hela inlägget här »

Revolutionary Road bookNär Sam Mendes besökte förorten 2008 var det inte första gången – få lär ha missat hans nästan 20 år äldre American Beauty. Men den här gången var det inte Alan Balls svidande humorpenna som stod för manus, utan boken Revolutionary Road från 1961 av amerikanen Richard Yates.

Som adaption betraktat är filmen boken relativt trogen, i vanlig ordning har händelseförloppet komprimerats och ett par karaktärer fått stryka på foten, men i allt väsentligt är det Yates historia som spelas upp av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio.

Läs hela inlägget här »

MudKompisarna Ellis och Neckbone anländer till en båt som sitter fast uppe i ett träd och som de tänkt att ha som sin egen hemliga plats. Drömmaren Ellis drar kärleksfullt fingrarna över inredningen och suckar ”It’s perfect” medan cynikern (eller realisten om man så vill) Neckbone lika lycklig lokaliserar en hög porrtidningar.

Men det visar sig att båten redan är upptagen. Pojkarna träffar på Mud, en man som särskilt Ellis kan relatera till eftersom Mud är lika mycket en drömmare och idealist som han själv. Och det som bägge idealiserar är kärleken till Kvinnan. Ellis behöver förebilden i Muds djupa hängivenhet till sin ouppnåeliga Juniper eftersom hans egna föräldrar verkar ha tappt tron på evig kärlek. Nu lurar inte bara en skilsmässa vid horisonten, husbåten som familjen bor på tillhör Ellis mamma och om den försvinner, försvinner också faderns möjligheter till försörjning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
Mats Strandberg, Färjan

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg