You are currently browsing the tag archive for the ‘Michael Shannon’ tag.
Vad kan få en polis som Lucas att lämna allt han äger och har för en gammal barndomskamrat som plötsligt står på hans tröskel? Som i och med beslutet att hjälpa Roy Tomlin sannolikt kastar år av principer och professionalitet överbord eftersom Roy har kidnappat en ung pojke som han påstår är hans egen son?
Men enligt vad Lucas själv säger räckte det med en titt in i den unge Alton Meyers ögon för att bli övertygad om rättfärdigheten i missionen. Nu handlar det om att få Alton till en specifik plats på en specifik tid samtidigt som en intensiv människojakt pågår, både från myndigheter men också från den sekt som Roy och Alton flytt från.
I en värld av Wes Andersons och Terence Malicks å den ena sidan, och J.J. Abrams och Zack Snyders å den andra, är det rätt skönt att det också finns regissörer som Jeff Nichols. Regissörer där man inte får Lena Ph-vibbar av att de också skriver sina egna manus, utan där detta totalgrepp kring produktionerna leder till något positivt. Nichols har med Midnight Special skapat ytterligare en film som i alla fall rent stilistiskt inte försöker göra det onödigt krångligt för sig, som lyckas fokusera sitt berättade på både relationer och en intressant historia.
Även om nu själva historien i Midnight Special synes ovanligt luddig med min begränsade Jeff Nichols-erfarenhet (jag har sett Take Shelter och Mud, saknar Shotgun Stories och Loving). Nichols är verkligen inget ymnighetshorn av information när det gäller Roy, Alton och deras förhållande till sekten som leds av Calvin Meyer. Vad är det egentligen för krafter Alton har som gör att församlingen tycks ha upphöjt honom till en ung gud? Hur drogs i så fall hans föräldrar in i det hela från första början? Och vad är sektens syfte?
Men jag har inga problem med att känna mig trygg i Nichols händer och hänger bara med i bilen tillsammans med Lucas, Roy och Alton. I likhet med Take Shelter har som sagt Midnight Special också en tydlig slutpunkt som historien (och alla dess deltagare) med obönhörligt kraft rör sig mot. Detta, ackompanjerat av (surprise, surprise) David Wingos pulserande score, ger det hela en känsla av både hotande undergång och thriller.
Utgående från den trio av Nichols filmer som jag har sett får jag intrycket av att han gärna vill beskriva hur goda män strävar efter att fortsätta att göra rätt för sig trots att omständigheterna går dem emot. Trots att omvärlden kanske inte alltid har samma bild av vad ”rätt” är. Särskilt viktig blir den ambitionen i förhållande till männens söner och vem är väl bättre lämpad att spela den typen av roll än Michael Shannon?
Återigen lyckas Shannon porträttera en far vars goda intentioner jag tror på och också sympatiserar med. Han vill verkligen det bästa för sin son, inte bara vad han uppfattar vara det bästa. Det är något med Shannons lite buckliga, breda ansikte som gör det oväntat lämpat för att uttrycka en stor omsorg som samtidigt också är en börda.
Sedan kan jag ju inte låta bli att bli lite nyfiken på titeln. Den första associationen som dyker upp är föga förvånande den klassiska folksången med omkvädet ”let the Midnight Special/shine a light on me”, vilken bland annat spelats in av Creedance Clearwater Revival. Det fanns också en gång i tiden ett tåg som kallades The Midnight Special, vilket trafikerade sträckan Chicago-St. Louis via ett bolag som då hette Alton Railroad Company efter Illinois-staden med samma namn.
Men de som vet något om det här med amerikansk folkmusik menar att sången istället handlar om nattåget mot Huston som för en kort sekund lyser upp väggarna i Texas-fängelset Sugar Land. En inte helt osannolikt tolkning eftersom texten uttryckligen berättar om hur det gäller att hålla sig i skinnet så att inte sheriffen slänger en i finkan.
Kanske Jeff Nichols har gjort en liten kombo här? Namnet Alton kommer från det första järnvägsexemplet medan pojkens närvaro blir mer som nattågets flyktiga påminnelse om ett liv som existerar utanför fängelseväggarna?
Eller också har Nichols tänkt något helt annat och jag är bara ute och cyklar. Oavsett om jag har rätt i mina funderingar eller inte tycker jag emellertid att Midnight Special, i likhet med Take Shelter, är bättre på uppbyggnad och förlopp än när det ska till en upplösning av det hela. Nichols vill snarare ge en skymt av svar än en Sanning men lyckas inte riktigt i den ansatsen.
Men regissören är inte den förste som har vissa problem med att avsluta sina verk och det är absolut ingen skavank som fördärvar hela upplevelsen. För att parafrasera Karin Boye ”Det finns allt för otydlig mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.
Annonser
Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.
En lämpligare titel på den här filmen skulle kanske vara Sitting Ducks, för det är precis vad William och hans bankrånargäng är i den ödsligt belägna Alabama-gården. Som dessutom är omgiven av uttorkade majsfält där växtligheten är precis så hög att man aldrig kan se annat än vad som är på väg att kasta sig i strupen på en. Som till exempel en märkligt hudlös varelse med en käft full av nålvassa tänder. Gänget skjuter ett sådant exemplar innan de ens hunnit sätta en fot på verandan men verkar nöjda med att rationalisera bort det hela med att det säkert var en rakad puma. Eller vildsvin. Eller…något…
En historia, nästan lika välkänd som bibelns. Hur den späde Kal-El sänds från den sönderfallande planeten Krypton av sin mor och far för att kraschlanda på Jorden och sedan bli uppfostrad av Martha och Jonathan Kent. Hur den unge Clark Kent upptäcker att han har krafter som hans jämnåriga inte har och hur han använder dessa krafter för att göra gott.
Från Melancholia kändes steget inte särskilt långt till en annan film om hotande psykisk ohälsa, Take Shelter. Att den fått fina omdömen och att jag dessutom blev väldigt förtjust i regissören och manusförfattaren Jeff Nichols Mud gjorde naturligtvis inte nyfikenheten mindre.
Take Shelter är dock i många avseenden mer nedtonad än Melancholia. Kanske i till och med alla avseenden, det är ju ändå Lars von Trier vi snackar om? Inga välbärgade personer utan några klargjorda jobb i ett extravagant svenskt slott i tudorstil. Istället introducerar Nichols oss till familjen LaForche på Ohio-bystan där pappa Curtis är vanlig knegare och mamma Samantha är hemmafru. Det som möjligen gör familjen lite ovanlig är den döva dottern Hannah, men kompisen och kollegan Dewart erkänner villigt att han är avundsjuk på Curtis situation.
I början av Sam Mendes Revolutionary Road (baserad på Richard Yates bok från 1961) får vi se Leonardo DiCaprios Frank Wheeler på drift i ett hav av grå kostymer. Både roder- och meningslös om det inte vore för det faktum att han helt enkelt går i samma riktning som alla andra. Fastän bara lite drygt trettio, känns Frank medelålders och ser ut som en man ”condemned to a very slow, painless death”.
När Sam Mendes besökte förorten 2008 var det inte första gången – få lär ha missat hans nästan 20 år äldre American Beauty. Men den här gången var det inte Alan Balls svidande humorpenna som stod för manus, utan boken Revolutionary Road från 1961 av amerikanen Richard Yates.
Som adaption betraktat är filmen boken relativt trogen, i vanlig ordning har händelseförloppet komprimerats och ett par karaktärer fått stryka på foten, men i allt väsentligt är det Yates historia som spelas upp av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio.
Kompisarna Ellis och Neckbone anländer till en båt som sitter fast uppe i ett träd och som de tänkt att ha som sin egen hemliga plats. Drömmaren Ellis drar kärleksfullt fingrarna över inredningen och suckar ”It’s perfect” medan cynikern (eller realisten om man så vill) Neckbone lika lycklig lokaliserar en hög porrtidningar.
Men det visar sig att båten redan är upptagen. Pojkarna träffar på Mud, en man som särskilt Ellis kan relatera till eftersom Mud är lika mycket en drömmare och idealist som han själv. Och det som bägge idealiserar är kärleken till Kvinnan. Ellis behöver förebilden i Muds djupa hängivenhet till sin ouppnåeliga Juniper eftersom hans egna föräldrar verkar ha tappt tron på evig kärlek. Nu lurar inte bara en skilsmässa vid horisonten, husbåten som familjen bor på tillhör Ellis mamma och om den försvinner, försvinner också faderns möjligheter till försörjning.
That’s what HE said!