GremlinsOk, vad tror ni om det här? I den numera förlorade filmen ”Charlie Chan in Space” råkar den berömde detektiven Charlie Chans ”number one son” Lee snubbla ombord på ett rymdskepp. Han möter en utomjordisk vetenskapsman som försökt odla fram det ultimata husdjuret, Mogwais. Problemet är att vetenskapsmannen inte är särskilt bra på det han gör och därför bara lyckats skapa djur som måste hanteras på ett visst sätt för att inte freaka ut fullständigt och göra något mycket värre än att pinka på mattan.

Lee Chan hänger ett tag med den här inkompetente vetenskapsmannen i hans labb (eller nej, vetenskapsmannen har en snygg syster som Lee hänger med, han var ju alltid lite av en kvinnotjusare) innan han lyckats ställa in rymdskeppet så att han kan ta sig tillbaka till jorden.

Väl tillbaka har han mot alla fysiska regler inte bara åldrats utan dessutom försetts med rasstereotypa attribut som långa mustascher, pipa och en lång, svart dräkt. Det visar sig också att en av de här mogwaisen smugit sig ombord på Lees rymdskepp. Så för att leva enligt sitt nya utseende måste Lee nu överge detektivbanan och istället sälja obskyra pryttlar. För det gör alla äldre kineser. Och för att säkerställa att den lilla mogwaien inte hamnar i orätta händer eftersom det då kan hända läskiga saker placeras han i en liten bur bland alla de andra varorna i Lees butik. Så en dag kliver uppfinnaren Randall Peltzer in genom dörren, på jakt efter en julklapp till sin son Billy.*

Det var lääääänge sedan jag såg Gremlins sist, men det är en av de där filmerna som brukar poppa upp på diverse julfilmslistor och därför blev det en titt denna juldagskväll. Jag minns den som riktigt bra, en av de där nästan ikoniska 80-talsfilmerna, men tvingas erkänna att den antingen aldrig var särskilt bra eller att filmen har åldrats.

En viss charm har den förvisso fortfarande, med den klassiska amerikanska småstaden (ett klart arv från It’s a Wonderful Life som sedan lämnas vidare till exempelvis Back To the Future) som fortfarande är tillräckligt stor för att ha både biograf, YMCA-bassäng och en ”department store”. Så inte särskilt liten alls, med andra ord. De animatroniska specialeffekterna är naturligtvis en av de delarna som allra tydligast har åldrats men är samtidigt en del som i detta dataanimeringens tidevarv av forsrännande dvärgar och Godzilla-monster förstås blir charmiga. I vilken kategori den uppenbara tvålflingssnön som fastnar i Billys krulliga burr spelar är en helt annan fråga.

Samma förlåtande ögon kan man också låta vila på relationen mellan Zach Galligans Billy och Phoebe Cates Kate som faktiskt är rätt gullig. Invändningen här är dock att det i själva filmens stämning skulle ha varit mycket mer naturligt om de bägge fortfarande gått på high school istället för att jobba på bank. Ett jobb som känns heeeeelt fel för den konstnärligt begåvade Billy och som dessutom uppenbarligen kräver att de kvinnliga anställda ska klä sig som vore de med i ett avsnitt av Lilla huset på prärien.

Men vad som inte kan förlåtas av charmiga småstäder, dockor och lite gullegullkärlek (som givetvis inkluderar en kyss vid ett tillfälle när man borde tänka på helt andra saker) är att filmen försöker vara både rolig och läskig och spännande och inte lyckas med någotdera. Inledningen med Randall i Lee Chans butik har en tydlig noir-känsla som sedan överges. Jag känner att jag går in i någon slags överseende och förlåtande känsla som gör att jag kan säga ”jamen, det var ett jättebra försök, lilla filmen” men till att tycka att den är genuint bra är steget allt för långt. Filmen ska nog vara en drift med både klassisk amerikansk populärkultur och konsumtionssamhället men får aldrig till någon udd i det.

Tydligen ska det både ha skrivits om och klippts rätt friskt i den här rullen vilket jag tycker mig märka på rollfigurer vilka presenteras som att de ska få en viss betydelse för händelseutvecklingen men som man sedan inte ser röken av. Plus de både våldsamma och mörka stråk som i nuläget blir lite märkliga i filmens grundläggande uppsluppna hejsan-svejsan-stämning.

Avslutningsvis måste jag dock nämna två saker på Gremlins pluskonto. Jerry Goldsmiths musik är briljant i sammanhanget, särskilt melodislingan som tydligast kanske känns igen i ”The Gremlin Rag”. Och eftersom vi i dagsläget inte bara är ”bortskämda” med dataanimerade filmer med forsrännande dvärgar och Godzilla-monster utan också filmer som gärna ska förklara samma sak minst tre gånger för sin publik är det rätt befriande att vi aldrig får veta vart Gizmo kommer ifrån, hur det kommer sig att gremlingarna är sådana hejare på elektronik eller varför de vill döda alla människor. De plockar bara helt naturligt upp allt det som är dåligt med 80-talssamhället (frosseri, hasardspel, superi, vandalism, biotittande, breakdansande) och raserar den idylliska småstaden utmed vägen.

star_full 2star_full 2star_half_full

*För att inte förvirra de filmiskt fåkunniga – rollen som den åldrige kinesiske affärsinnehavaren, ”Grandfather”, i Gremlins spelas alltså av Keye Luke som på 30-talet var son till Warner Olands berömde detektiv Charlie Chan.

Annonser