Despicable Me (2010)

alt. titel: Dumma mej

Ute i Konungarnas dal i Egypten smiter en liten överhypad pojke från sin mamma. Med pyramidvakter hack i häl springer han upp på en byggställning, tappar balansen och störtar mot en säker död, utsmetad över Keopspyramidens tusenåriga byggstenar. Men vänta, vad händer? Lille Justin studsar istället av pyramiden, som sedan sakta pyser ihop till en ledsen hög. Någon har stulit ett av världens sju underverk, men frågan är vem?

Superskurken Gru hade kunna ge ganska mycket för att det skulle vara han själv. Då skulle han ha varit i ett betydligt bättre förhandlingsläge mot Bank of Evil som han måste be om ett lån (bara ett förslag: borde inte en superskurk kunna stjäla ihop de pengar han behöver?) från för att finansiera sitt nästa projekt: att krympa och stjäla månen. Varför? Vem vet, förutom möjligen Gru och hans kompanjon Dr. Nefario? Lånet uteblir dock när bankdirektören Mr. Perkins inser att Gru inte bara saknar pengar, utan också den nödvändiga krympningsmaskinen.

Krympningsmaskinen har dessutom redan blivit stulen av den unga hotshotsuperskurken Vector (vars faiblesse lutar åt det marina och som äger en slående likhet med Bill Gates) och alla Grus försök att sno den för egen del har hittills varit fruktlösa. Men när han inser att Vector är mycket svag för sötsaker får han en snilleblixt (eller snarare snilleglödlampa). Han adopterar tre föräldralösa små flickor som säljer Vector kakor. Vad varken flickorna eller Vector inser är att Gru har fyllt lådorna med kak-robotar som ska infiltrera Vectors säkerhetssystem.

Despicable Me börjar lovande med Gru som först låtsas trösta ett litet barn som tappat sin glass för att strax därefter även ta bort trösten (också en gigantisk hint om vad som komma skall, know what I mean, nudge, nudge?): han sticker helt enkelt hål på ungens ballongdjur (något som Jim Carrey å andra sidan gjorde mycket roligare redan för 15 år sedan). Som vanligt i animerade filmer nu för tiden är det (för de vuxnas räkning) fullspäckat med hänvisningar till andra filmer (Gudfadern, It’s a Wonderful Life) men det görs ganska bra. Röstskådespelarna med Steve Carell i spetsen som Gru är också som sig bör mycket välfunna. Designmässigt har filmen naturligtvis lånat mycket från The Incredibles men lyckas ändå göra något eget av det, inte minst i kontrasterandet av Grus bulkigt neobrutalistiska stålplåtsmonster mot Vectors betydligt modernistiskt eleganta vita äggformer (Bill Gates och Apple…).

Tyvärr håller det inte i sig. Dels visar det sig att Gru kanske inte är så mycket till superskurk som han själv vill göra gällande (hans stordåd innefattar stölden av Frihetsgudinnan och Eiffeltornet. The Vegas version…). Dels förstår man ganska snabbt att de tre små flickornas roll i det hela är att lära honom värdet av KÄRLEK. Dessutom antyds det att barn som känner sig oälskade blir kriminella (Gru’s mommy didn’t love him).

Som så ofta annars i filmer med det här temat (föräldrar som måste visa att de älskar sina barn) symboliseras brytpunkten av en viktig händelse i flickornas liv (en dansuppvisning) som Gru inte har möjlighet att närvara vid (eftersom det är samma dag när han planerar att stjäla månen). Ska man gå på Hollywood-linjen börjar jag nästan ha förståelse för alla arbetsgivare som är tveksamma till att anställa föräldrar — i film efter film hamras budskapet hem att ingenting (ingenting!) är lika viktigt som att vara närvarande när ditt barn dansar, spelar baseball, sitter på pottan, you name it…

Nej, Despicable Me hade kunnat bli en ny Lemony Snicket om Gru bara hade kunnat vara lika immun mot den föräldralösa charmen som Count Olaf. Som det är nu blir det så smörigt att dokusåpaproducenter skulle ge sin högra arm för att uppnå endast en tiondel av den nivån i sina säsongsavslutningar.