Click (2006)

Det är riktigt, riktigt synd om Michael Newman. Han lär sig aldrig vilken fjärrkontroll som går till TV:n och vilken som går till garaget och på jobbet har han en ful assistent medan alla andra har långbenta, storbröstade dito. Detta, kombinerat med jobbstress, gör att han frågar sig när det egentligen är hans tur för ett break. Att han har ett hus, två förhållandevis väluppfostrade barn, ett förhållandevis flashigt jobb som arkitekt samt en fru (som, i sedvanlig ordning i den här typen av underhållning (gäller både film och TV-serier), är alldeles för snygg, intelligent och tolerant för honom och som älskar honom över allt annat ) räknas för Michael tydligen inte som ett break.

När han bestämmer för att åtgärda åtminstone ett av sina stora problem (nej, han skaffar inte en ännu snyggare och intelligentare fru, det är fjärrkontrollen det gäller) träffar han på Morty som ger honom en universalfjärrkontroll. Kruxet är bara att detta är en en fjärrkontroll som bokstavligen kontrollerar universum, åtminstone den del som innebos av Michael. Blir någon besviken om jag ”avslöjar” att Michaels problem bara har börjat?

I upplägget påminner Click inte så lite om Bruce Almighty, inte heller i sockerchocksvarningen som borde åtfölja upplösningen (i Clicks fall, större delen av filmen faktiskt), men däremellan kommer Adam Sandler inte ens i närheten av Jim Carrey (var det någon som trodde det?). Sandler framstår hela tiden som mer bitter och förbannad än rolig. Gästinhoppen från Baywatch (David Hasselhoff och Billy Warlock) är förvisso rätt underhållande men står sig slätt jämfört med Steve Carrells nyhetsuppläsare.

Click når sällan särskilt mycket längre än tidlösa skämt som Den Juckande Hunden och Prutten i Ansiktet. Att det dessutom finns ett antal barnroller som inte görs särskilt bra (typ stora ögon, darrande underläpp och ”Don’t you love us anymore, daddy?”) lägger bara sten på bördan.

Ok, så slutet var inte särskilt upphetsande i Bruce Almighty men maken till sentimentalt dravel som Click bjussar på i sina sista 20 minuter var det länge sedan jag såg. Den Oscar som Click fick för make-up (en fejk-Oscar, alltså) borde ha skänkts till bättre behövande som straff för skamlös kopiering av It’s A Wonderful Life samt ett okänt antal versioner av Dickens A Christmas Carol.