You are currently browsing the tag archive for the ‘Christina Hendricks’ tag.

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Libby har valt att inte konfronteras med minnena av sin familj, utan förvisat dem till sitt medvetandes ”dark places”. Hon har inte träffat vare sig brodern Ben eller loserpappan Runner sedan 1985 och mordrättegången.

Däremot har hon inte haft några större samvetsbetänkligheter att leva på den inkomst som ett välkänt mordfall kan generera i good ole US of A. Men nu börjar folk inte längre vara särskilt intresserade av att ge pengar till en stackars moder- och systerlös flicka (och som dessutom har en djävulsdyrkare till bror). För att inte hamna på gatan måste Libby nu försöka tjäna sitt uppehälle men det enda hon egentligen har att bidra med är sin historia.

Därför kommer erbjudandet från Lyle Wirth och hans lilla grupp med privatspanare lägligt. De är övertygade om att Ben är oskyldig och även om det i sin tur skulle innebära att Libby ljög om vad som hände den där natten tar hon på sig uppgiften att försöka luska i fallet.

Jag blev rätt förtjust i Gillian Flynns thriller Dark Places och nu var det alltså dags för att se om adaptionen av fransmannen Gilles Paquet-Brenner skulle hålla måttet. Om inte annat imponerar rollistan med namn som Charlize Theron, Nicholas Hoult, Chloë Grace Moretz, Tye Sheridan och Christina Hendricks.

Men, njae, jag vet inte, jag… Mycket hänger förstås på Charlize Theron i huvudrollen som den vuxna Libby och hon kan vara en lite ostadig skådis. Aldrig direkt dålig men inte alltid heller lysande. I Dark Places upplever jag att hon tagit en ganska lätt lönecheck eller också är det manuset som inte låter henne vara särskilt mycket mer än trumpen och ovettig mot sina medmänniskor. Hon gör inte bort sig men skapar samtidigt heller inte det engagemang för sin Libby som jag tyckte att Gillian Flynn lyckades med.

Särskilt tydligt blir det förstås eftersom filmens många flashbacks till 1985 ger nästan lika mycket utrymme åt Christina Hendricks slitna mamma Patty som inte bara måste dras med en utmätningshotad gård utan också en oregerlig son. Ska jag jämföra med Theron tycker jag nog att jag får betydligt mer tillbaka från Hendricks oroliga ögon och spända drag kring munnen.

När jag läste Gillian Flynns förlaga kändes det som om den höjde sig över thrillermängden tack vare sin gråkalla atmosfär. Kansas var verkligen inget ställe man blev särskilt sugen på att ens komma i närheten av. Gilles Paquet-Brenner har i egenskap av både manusförfattare och regissör lyckats helt ok med att överföra Flynns grundhistoria till filmmediet men är inte riktigt lika framgångsrik i sina försöka att återskapa bokens stämning. På det hela taget känns Dark Places i sin filmversion platt och generisk, sin rollista till trots. Ser man bara filmen kan den säkert bli helt ok. Men har man läst boken är det svårt att blunda för allt som saknas.

Annonser

God’s Pocket. Låter ganska så mysigt, inte sant? En liten känguruficka på magen där man kan boa in sig eller en elegant monogramförsedd näsduksficka? Om Philadelphia-stadsdelen God’s Pocket verkligen är Guds ficka är Gud i så fall identisk med den enbente alkis som rotar igenom soptunnorna efter vinslattar, för det här är banne mig så långt från mysigt man kan komma. En mer lämplig benämning skulle vara typ Guds susp.

Utan att det sägs rent ut känns detta som ett område på dekis. Vi ser inga barn, ett fåtal ungdomar. Alla invånarna synes antingen arbetslösa eller pyssla med mer eller mindre skumma affärer. Fritiden spenderas med fördel på lokala hänget The Hollywood där alla ser ut som de började röka redan när de låg i mammas mage. Över hela God’s Pocket ligger det liksom en sådan där kladdig, grå hinna av gammalt fett och damm. En hinna från ett kök hos någon som har ett bord med en sliten perstorpsplatta och som inte orkat bry sig om att dra en disktrasa över den på länge.

Så i det avseendet passar förstås Mickey Scarpato rätt bra in eftersom han spelas av en Philip Seymore Hoffman som i vanlig ordning ser både sliten, ledsen och ohälsosam ut. Håret är svettigt, ansiktet är rödmosigt och kulan på magen borde snarare börja kallas för en badboll. Samtidigt har han det förstås inte så lätt eftersom vi nästan med en gång förstår att han inte känner sig riktigt jämlik i förhållandet med den sexiga Jeanie (spelad av Christina Hendricks) och dessutom har ekonomiska bekymmer.

Frågan är dock om Jeanie har någon större anledning till att vara kräsen eftersom hon fullkomligt curlat sönder sitt vidriga lilla kryp till son, Leon. Han bor fortfarande hemma och förlitar sig på lilla mamma för att både komma upp till jobbet på morgonen och ha en lunch att stoppa i magen. Han kallar svarta kollegor för ”nigger”, skryter gärna med hur han dödat djur (mammas tolkning: ”He’s so fond of animals”) eller vad han skulle kunna göra med de kvinnor som kommer i vägen för honom och hans kniv.

Att Mickey dras med sina ekonomiska bekymmer filmen igenom och dessutom tar ett par dåliga beslut som knappast hjälper honom på traven kommer inte som någon större överraskning. Återigen blir jag påmind om hur lite jag gillar filmer där det redan från början är så uppenbart att allt kommer att gå åt helvete för huvudpersonen. Släng in en obegriplig relation i mixen (Jeanie och Mickey pratar inte särskilt mycket med varandra för att uttrycka det milt) och jag blir ännu mindre engagerad

God’s Pocket är (förstås) genomgående ett drama men här och där finns det scener som antingen är lite surrealistiskt roliga eller innehåller oväntat realistiskt våld. De lättade upp avsevärt men var tyvärr inte tillräckligt många för att rädda filmen som helhet. Det absoluta slutet innebar dock en oväntat positiv överraskning.

Jag ska villigt erkänna att God’s Pocket var en film som fick mig att fundera en hel del på varför både Mickey och Jeanie gjorde som de gjorde men det var tyvärr inget som resulterade i en mer underhållande eller rolig filmupplevelse. Älskar man Philip Seymore Hoffman lika mycket som bloggkollegan Fiffi gör slinker filmen förstås ned betydligt lättare. Samtidigt hade jag exempelvis också svårt att hänga med på den prestation som Fiffi såg hos Richard Jenkins, vilken spelar en alkad kolumnist (på dekis, vad annars?). Och då gillar jag Jenkins generellt sett bättre än PSH.

Det var tråkigt att inte kunna se samma kvaliteter i filmen som Fiffi efter hennes oreserverade hyllning i podden Snacka om film! men så är det ju ibland. Om man aldrig testar får man aldrig veta.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg