The Bells of St. Mary’s (1945)

alt. titel: Klockorna i S:t Mary, Sct. Mary’s klokker, Klokkene i St. Mary, Leo McCarey’s The Bells of St. Mary’s

Ingrid Bergmans syster Benedict instruerar sina elever att det är en kristelig plikt att tala sanning, så det är väl lika bra att inleda denna text med en slags bikt. Den främsta anledningen till att jag blev nyfiken på The Bells of St. Mary’s är den i mina ögon odödliga Monty Python-sketchen med Ken Ewing och hans musikaliska möss. Ni vet, han som tränat ett gäng vita möss att pipa melodin till ”The Bells of St. Mary’s” under inflytande av…rätt sorts uppmuntran.

Samtidigt inser jag förstås att en film med Ingrid Bergman och Bing Crosby från 1945 sannolikt inte kommer att ha särskilt mycket gemensamt med en Terry Jones i vit kavaj och träklubbor i nävarna anno 1969, förutom själva titeln. Så är det också.

I Leo McCareys film är upptakten istället ankomsten av Bing Crosbys fader O’Malley till St. Mary’s och skolan som hör till församlingen. Med en halmhatt käckt på svaj låter Crosby publiken ana att han inte är någon strikt och traditionell präst. Samtidigt har han ingen tidigare erfarenhet av att vara, som hushållerskan mrs. Breen uttrycker det, ”up to your neck in nuns”.

För även om fader O’Malley med omedelbar verkan kliver in som någon slags rektor eller överlärare (tidigare pedagogisk kompetens eller erfarenhet? Noll, nada, zilch) är det i praktiken nunnorna, med syster Benedict i spetsen, som de facto står för det pedagogiska innehållet vid St. Mary’s. Men eftersom The Bells of St. Mary’s är snällisfilmernas snällisfilm behöver vi aldrig oroa oss för att konflikterna dem emellan ska vara annat än godmodiga. Eller åtminstone civiliserat förda i en sann anda av att vilja förstå den andras utgångspunkt.

Speltiden löper över ungefär ett läsår och följer två huvudspår: risken för att St. Mary måste stänga skolan eftersom den är sliten och församlingen saknar pengar för upprustning samt utvecklingen hos den unga Patricia som fader O’Malley tar hand om efter en snyfthistoria, levererad av den unga flickans mor.

Utöver detta förekommer säsongsbetonade inslag, varav det mest framstående torde vara ett julspel framfört av ett gäng näpna elever. En i mina ögon tyvärr närmast outhärdlig scen som jag hade mycket svårt att se poängen med. Och historiemässigt vet jag väl inte om jag överhuvudtaget hade särskilt mycket att hämta i The Bells of St. Mary’s. Den lullar liksom på, men läsårsupplägget gör att filmen stundtals nästan blir en slice of life-berättelse. Vilket i sin tur gör att speltiden på 126 minuter känns lite i överkant.

Det som däremot finns att hämta är skådisprestationer och intressanta teman. De senare blir för min del svåra att skilja från filmens produktionsår – det känns ganska givet att McCarey och manusförfattaren Dudley Nichols anno 1945 finner det för gott att lägga tonvikten på den oundvikliga övergången från gammalt till nytt, huruvida det nya verkligen fortfarande är ”a man’s world”, att inte alltid vika sig i en fajt men att samtidigt kunna hålla inne med sina slag och bli kompis med motståndaren efteråt, att ta ansvar för sina handlingar och inte fly från problem samt att rakryggad stå upp för det som är rätt även om det känns svårt i stunden. Med denna uppräkning ska också förstås att filmen knappast tar sig an några utmanande religiösa spörsmål (däremot ett par rätt intressanta pedagogiska dito).

I det perspektivet blir filmens största behållning samtalen mellan Crosby och Bergman om dessa olika teman. Särskilt Bergman visar vilken fenomenal skådis hon är i en roll som kanske inte bjuder på så värst många psykologiska utmaningar. Hennes syster Benedict är evinnerligt trosfast, förstående, kärleksfull. Hennes största karaktärs”överraskning” får vara att hon är en hejare på baseball.

Samtidigt bjussar hon på en oemotståndlig naturlighet som gör att jag smälter lika mycket som den snikne byggherren Horace P. Bogardus när hon fyrar av ett av sina många bländande leenden. Scenen när hon ska försöka lära en av sina elever självförsvarets ädla, pugilistiska konst är precis lika onödig för handlingen som ovan nämnda julspel, men med den skillnaden att jag njuter ohejdat av Bergmans prestation. På samma sätt får faktiskt också filmen i sig en viss lätthet, tack vare ett övergripande stämning av gott humör, uthållighet och en smula humor.

Förutom Bergman och Crosby innehåller The Bells of St. Mary’s ett par andra kända fejs, främst Una O’Connor som den bistra mrs. Breen och Henry Travers som mr. Bogardus. Travers fick till och med chans att vara lite självrefererande eftersom biografen i Bedford Falls visar just The Bells of St. Mary’s i It’s a Wonderful Life där ju Travers spelar ängeln Clarence som får sina vingar.

Mja. ska jag gå på rent omtittningsvärde vinner nog Terry Jones och hans musikaliska möss. The Bells of St. Mary’s var intressant som tidsdokument och för Bergmans skull men i övrigt vete tusan om jag riktigt förstår den där Oscarsnomineringen som McCarey fick för sin regi.

Musikalvecka: High Society (1956)

alt. titel: En skön historia, Fint folk flørter

Alla avundas överklassens fina folk, the rich and famous. Men just på grund av det flockas också gamarna. Exempelvis till Newport, där Tracy Lord, blott 26 år gammal, ska gifta sig för andra gången! Eftersom Mr. Lord för närvarande har en allmänt känd kärleksaffär med en balettflicka och inte lever tillsammans med sin familj har redaktören för SPY Magazine (”Its finger on the pulse and its ear to the ground”) inga större problem att hitta en utpressningsvinkel. Om familjen Lord inte vill ha hela den solkiga affären uppblåst i tidningen får de ta skeden i vacker hand och bjuda in reportern Mike Connor samt fotografen Liz Imbrie till både sitt hem och bröllopet.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: High Society (1956)”

Musikalvecka: Anything Goes (1956)

Anything GoesTiteln på den här musikalen hade kunnat vara Bill and Ted’s Excellent Adventures. Bara med en sådan förändring och popkulturell referens hade den kunnat bli bra mycket mer underhållande än vad som nu var fallet.

Anything Goes är en påkostad musikal i bjärta technicolorfärger och filmad i VistaVision. Med musik av den briljante Cole Porter, framsjungen av croonernas crooner Bing Crosby himself med benäget bistånd av lustigkurren Donald O’Connor. Vad skulle kunna gå fel?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Anything Goes (1956)”

Gör plats för musikalerna

Hear ye, hear ye! För tredje året i rad drar jag och filmspanarkollegan Filmitch imorgon igång ett av filmbloggårets ivrigt efterlängtade höjdpunkter: musikalveckan. Under en veckas tid bjuder vi på både högt och lågt inom sång- och dansgenren. Som vanligt startar vi upp med ett gemensamt projekt för att sedan hitta egna stigar i den vindlande skogen. I år kan vi emellertid dessutom servera en utmaning som har sitt upphov i en av förra årets diskussioner. Surfa in hos Filmitch och se om du kan lista ut vad det är torsdagens inlägg kommer att handla om.

Annars kan vi kanske locka med kopojkar, Bing Crosby, Berlin, Skottland, Shakespeare och Gene Kelly. Du hänger väl med?

Anything Goes pic

Musikalvecka: Easter Parade (1948)

Bloggkollegan Filmitch och jag har tidigare förenats i (nästan) villkorslös kärlek till Disneymusikalen Mary Poppins. Så när det från samma håll kom ett förslag om att dedicera en hel vecka till genren var jag inte sen att hoppa på musikaltåget. Varje dag publicerar vi texter om varsin musikal, med start i dagens gemensamma påskinspirerade verk. Mycket musiknöje!

***

Easter ParadeHoliday Inn har mycket musikalhistoria på sitt samvete. Det var den första film där Bing Crosby uppförde sin odödliga White Christmas, en melodi som gick vidare och fick en helt egen film 1954. Kanske blev man inspirerad av Easter Parade eftersom även denna sång förekom i Holiday Inn och alltså också fick en ”egen” film 1948 med Fred Astaire och Judy Garland.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Easter Parade (1948)”

A Life in Music and Movies

Ny header (av pålitliga Dogday design, vem annars?) — nytt tema — nya tider

***

Jag fyller obehagligt jämt och tänkte kontra en vid sådana händelser nästintill obligatorisk livskris genom att låta mitt liv passera i revy. Inte bara inför mina egna ögon utan för alla mina bloggläsare också. Ett lika ohämmat som ogenerat vältrande i total egoism. I, I, I, me, me, me! Nu ska den smutsiga byken luftas och skandalerna blottläggas! Kokainlinorna, landsförräderierna, de oäkta barnen med oräkneliga fäder, utpressningen av hans majestät konungen och det glassiga livet på franska rivieran. Fortsätt läsa ”A Life in Music and Movies”

X3: Amerikansk jul i korthet

För ett par dagar sedan var det Thanksgiving och imorgon är det första advent. Hur bättre fira den trevliga händelsen än med tre mer eller mindre klassiska julfilmer (och så ohälsosamma mängder julmusik, glögg och pepparkakor förstås)? Amerikaner verkar gilla helgdagar och frågan är om inte julen, tillsammans med Thanksgiving, toppar popularitetslistan. I alla fall gillar man att göra filmer om framförallt dessa två helger. Enjoy! Fortsätt läsa ”X3: Amerikansk jul i korthet”

Holiday Inn (1942)

alt. titel: Värdshuset fritiden

Idag är det den amerikanska storhelgen Thanksgiving. En i grunden rätt sympatisk helg som är tänkt att användas till tacksägelse över att man lever och har hälsan inom familjens trygga hank och stör. Filmmässigt verkar den snarare ge upphov till svårartade Norén-situationer, våldsamheter och depression.

Fortsätt läsa ”Holiday Inn (1942)”