Tills Frank skiljer oss åt (2019)

Är du lärare och känner dig ute på lite djupt vatten med det här med ”ledarskap i klassrummet”? Lyssnar eleverna inte på dig? Kanske till och med kallar dig saker som ”fittfröken”? Har du dessutom dålig (läs: icke-existerande) backning från din rektor?

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

För jämförelsens skull är det kanske dags att återuppliva minnet från förra årets stora julfilm för familjen?

***

Det är väl lika bra att erkänna det med en gång: jag tror verkligen inte att jag tillhör rätt målgrupp för den här filmen. Jag var måttligt förtjust i hundraettåringen Allan Karlsson när han var ett år yngre (popquiz hot shot: hur gammal var Allan då?) och i bokform. Så pass måttlig var min förtjusning att jag inte brydde mig om att se Allans äventyr på vita duken.

Sophelikoptern (2015)

alt.titel: The Garbage Helicopter

Hade det inte varit för att jag hade en form av personlig relation till dagens film hade jag sannolikt, skrikande av skräck, sprungit så långt från biografen jag bara kunde när den entusiastiskt jämfördes med Jim Jarmusch ”mästerverk” Stranger Than Paradise.

Weekend at Bernie’s (1989)

alt. titel: Länge leve Bernie

Det var inte utan att jag med en viss bävan bänkade mig framför Weekend at Bernie’s. Enligt bloggkollegan Steffos mening världens bästa sommarfilm och en av det ljuva 1989 års tre bästa filmer. Skulle jag och filmen palla trycket?

Where the Buffalo Roam (1980)

Om en advokat ska vara någon som håller ordning på sina klienter, kanske allra helst se till att de inte hamnar i trubbel överhuvudtaget, är Carl Lazlo ett rätt dåligt val. I alla fall för journalisten Hunter S. Thompson.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2009)

Nåväl, ett har jag i alla fall fått ut av läsningen av en av höstens (2010 snackar vi nu) i särklass mest populära bok: det är ingen idé att jag ger mig på att läsa Arto Paasilinna om jag nu skulle ha fått för mig det. Det enda som kritikerna nämligen tycks tävla om, förutom att gå upp i brygga över vilken skrattfest Hundraåringen… är, är vem som snabbast kan klämma in en referens till nämnda Paasilinnas skrönor.

The Comedy (2012)

Om svaret på gårdagens filmfestivaltitel var till synes enkelt gäller raka motsatsen för The Comedy. Den är faktiskt varken särskilt rolig i sig eller handlar om något som skulle kunna vara roligt. Vill man vara riktigt, riktigt snäll skulle man eventuellt kunna fundera på om det finns kopplingar till Divina Commedia (någon form av relativ paradisisk upplösning kan möjligen skönjas i dunklet) men så snäll känns bara motiverat att vara inför något som producerats av tioåringar.

Det finns nämligen inte särskilt mycket att skratta åt när det gäller den icke-komiska filmens huvudperson. Jag uppfattar aldrig hans namn, men IMDb tillhandahåller ”Swanson”. Man tycker sig förstå att han är uppvuxen med en rejäl förmögenhet i ryggen men har valt att inte göra något särskilt med sitt liv.

Ikiterumono wa inainoka (2012)

alt. titel: Isn’t Anyone Alive?

I helgen hade jag privilegiet att för första gången bevista Stockholms filmfestival och dessutom i trevligt sällskap. Isn’t Anyone Alive? blev film nummer ett. Jessica på The Velvet Café har också skrivit om japanen.

***

Katsufumi har satt sig rejält i skiten. Förlovad och giftasredo med den undersköna Ryoko har han gjort den nästan lika snygga Kaori på smällen. En bedrift i och för sig med tanke på att Katsufumi knappast ser gammal nog ut att få gifta sig på eget bevåg, än mindre prokreera. Hur han kunnat få någon av tjejerna på kroken framstår som obegripligt.

Pineapple Express (2008)

Här går det undan! Redan dags för nummer två i raden av filmspanarträffar i cyberrymden efter succén Guilty pleasure. Vilket dessutom, tillsammans med lördagens The Firm, får utgöra ett möjligen tacksamt emottaget avbrott i min ALIM-dragning. Imorgon är vi dock på banan igen med musikåren 93-94.

Meet the Feebles (1989)

alt. titel: Det sjuka gänget

”Meet the Feebles. We are not your average ordinary people.” Nej, det kan man verkligen säga. Precis i början skulle man kunna tro att Feebles tillhör Jim Hensons dockart: ulliga, gulliga och lite putslustiga. Men det dröjer inte länge innan vi blir fullt på det klara att den enda kopplingen till Jim Henson som skulle kunna skönjas är om denna sagofarbror skulle ha börjat trycka ur sig muppshower samtidigt som han, i höggradigt deprimerat tillstånd, intog stora doser crystal meth.